Det rena landets buddhism eller amidism är en riktning eller tradition inom mahayanabuddhismen. Traditionen har sina rötter i Indien och spreds till Kina, där den utvecklades till att bli en av de vanligaste mahayanabuddhistiska riktningarna i Östasien och Vietnam. Traditionen finns även representerad inom tibetansk och nepalesisk buddhism.

Inom mahayanabuddhismen finns flera buddhor. Amitabha är en av de mest populära. Det rena landets buddhism kan översiktligt beskrivas som en samling trosuppfattningar och utövandeformer som syftar till att utövaren ska återfödas i Amitabhas ’rena land’ Sukhavati. Den utövare som återföds där kommer enligt traditionen att uppnå ett stadium utan tillbakagång på vägen mot upplysning. Det sker eftersom Sukhavati är en plats som garanterar upplysning för alla som återföds där. Det är dock inte en plats där utövarna stannar kvar. När de väl har upplysts i Sukhavati, återvänder de som avancerade bodhisattvor eller buddhor till andra världar – inklusive denna värld – för att hjälpa medvetna varelser att befrias från lidandet (samsara).

Definition och viktiga begrepp När man särskiljer rörelser centrerade kring Amitabha som en egen riktning inom buddhismen avser man i första hand det utbredda dyrkandet av Amitabha i Östasien. I en vidare bemärkelse syftar dock termen det rena landets buddhism på en panasiatisk rörelse som oftast är integrerad i respektive lands mahayanabuddhism. Hängivenhet gentemot Amitabha har förekommit i alla länder där mahayana funnits.

Sutror miniatyr|Sukhāvatīvyūhaḥsūtra i traditionell kinesiska, med japanska uttalsnoteringar. Den första kända sutran som nämner Amitabha är Pratyutpannasamādhisūtra. Den översattes till kinesiska omkring år 179 av Lokaksema, och var därmed en av de första sutrorna som översattes till kinesiska. Det rena landet-buddhistiska idéer finns dock i många fler mahayanska sutror, vilka i antal totalt uppgår till 290 enligt professor Fujita Kotatsu. Jan Nattier menar – att döma av Amitabhas popularitet i de mahayanska sutrorna – att det inte råder något tvivel om att Amitabha är en av de populäraste karaktärerna i hela buddhismens historia.

Det är oklart om de tidiga indiska det rena landet-buddhisterna hade någon gemensam samling skrifter tillägnad traditionen. I Östasien har dock tre sutror sedan länge utgjort centrum för traditionen: Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra, Amitābha-sūtra och Amitāyurdhyāna-sūtra. Den moderna forskningen har emellertid visat att den tredje sutran är apokryfisk och troligen komponerad i Kina. De två andra sutrorna anses vara av indiskt ursprung, och de utgör två av mycket få sutror som fortfarande finns bevarade i indiskt original.

Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra finns bevarad i sju versioner: en på sanskrit, en på tibetanska samt i fem kinesiska versioner. De kinesiska versionerna har sitt ursprung i tiden mellan åren 222 och 991. Amitābha-sūtra finns bevarad i fyra versioner: en på sanskrit, en på tibetanska samt i två kinesiska versioner. De kinesiska versionerna har sitt ursprung i tiden omkring år 402 respektive år 650. Amitāyurdhyāna-sūtra finns bevarad i enbart en kinesisk version som har sitt ursprung i tiden någon gång mellan åren 424 och 440.

Amitabha

I den äldsta kinesiska versionen av Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra (skriven under Cao Wei-dynastin) står det att en gång för mycket länge sedan, kom det en buddha vid namn Dīpaṅkara till världen, följd av 53 andra buddhor, där den siste var Lokeśvararāja. Under Lokeśvararājas vägledning avsade sig en kung sin tron och blev en munk vid namn Dharmākara. Inför Lokeśvararāja Buddha uttryckte Dharmākara sin önskan om att bli en buddha, och bad om hans vägledning. Efter fem kalpor (singularis: kalpa) av träning och formuleringar av sina löften, formulerade bodhisattva Dharmākara 48 löften inför Buddha Lokeśvararāja (Enligt sutran levde Lokeśvararāja i 12 kalpor). Dharmākara lovade, att om dessa löften inte kom att uppfyllas, skulle han aldrig bli en buddha. För att kunna uppfylla dessa löften, utförde Dharmākara omätbart många meritfyllda handlingar under många kalpor. Amitabha (Dharmakara) blev en buddha för tio kalpor sedan i och med att han uppfyllde sina löften och blev Buddha Amitabha, och upprättade det rena buddhafältet Sukhavati. Ett annat namn för Amitabha är Amitāyus. Amitabhas livstid är omätbart lång, vilket också gäller för alla som återföds i Sukhavati.

Sukhavati

Sukhavati är beläget väster om vår värld, är fyllt av vackra dekorationer samt saknar helveten och negativa förhållanden för sina invånare. Buddha Amitāyus livstid är omätbart lång, vilket också gäller för alla som återföds där. De som föds i hans buddhafält njuter av den högsta andliga saligheten, och uppnår ojämförlig fysisk prakt. Alla bodhisattvor i Sukhavati har majestätiska fysiska karaktärsdrag, och utmärkande andliga krafter.

Alla varelser som föds i Sukhavati är garanterade nirvana, och alla de bodhisattvor som önskar uppnå buddhaskap, kommer att uppnå detta inom en livstid. När de sedan nått upplysning, återvänder de som bodhisattvor eller buddhor till andra världar – inklusive denna människovärld – för att hjälpa medvetna varelser att befria sig från lidandet.

Sukhavatis existens

Buddhafält är likt alla andra Shakyamunis lärdomar, upayakausalaya. Det vill säga att de är provisoriska lärdomar vilkas syfte inte är att beskriva verklighetens sanna natur, utan att få medvetna varelser att nå nirvana – i detta fall buddhaskap. miniatyr|309x309px|Japansk staty föreställande Asanga

Madhyamaka och Nagarjuna Ur den mahayanska filosofin madhyamakas perspektiv, är rena buddhafält såsom Sukhavati tomma. "Tomma" syftar i detta fall på att alla fenomen saknar egen fristående existens. Alla fenomen beskrivs som resultatet av något annat, och sägs därför sakna egen existens då de inte existerar oberoende av andra fenomen. Sålunda saknar Sukhavati, likaväl som de medvetna varelser som avser att återfödas där, en egen fristående existens.

Nagarjuna, grundaren av madhyamaka, menade dock att detta inte innebar att inget existerade över huvud taget: bara att ingenting har en existens fristående från allt annat.

Predikan på de tio stegen (sanskrit: Daśabhūmika-vibhāṣā) är ett verk som tillskrivs Nagarjuna. Det är ett kommenterande verk till det 26:e kapitlet av Avatmasakasutra, och nämner en "lätt väg". Den lätta vägen bestod av att tänka på buddhor och recitera deras namn för att snabbt komma mycket långt på vägen mot buddhaskap.

Texten citeras flitigt av jodoshinshugrundaren Shinran, i hans verk Kyogyoshinsho

Detta verk fick stor betydelse i Östasien, men inte i Tibet.

Yogacara, Vasubandhu och Asanga

En grundläggande uppfattning inom den mahayanska filosofiska skolan yogacara är att verkligheten inte existerar oberoende av sinnet – att alla fenomen är mentala konstruktioner.

Vasubandhu, en av grundarna av yogacara, tillskrivs ett verk vid namn Avhandling på Sukhavati. Verket sägs ha översatts till kinesiska under 500-talet. Texten uppmanar till återfödelse i Sukhavati, som enligt texten kan uppnås genom att dyrka, prisa, aspirera, visualisera och överföra merit. Textens fokus ligger på visualisering. I likhet med Nagarjunas verk fick även detta verk mycket stor betydelse i Östasien, men återfinns inte i Tibet. Shinran citerar även detta verk i Kyogyoshinsho.

Asanga, Vasubandhus bror och medgrundare till yogacara, beskrev buddhafält som "mästerliga och förädlade mentala konstruktioner". I verket Mahayanasangraha beskrev han det rena landets buddhism som en provisorisk lära riktad till de andligt underlägsna och moraliskt slöa människorna. Skriften uppmanade dock till födelse i Sukhavati och utlovade omedelbar upplysning, men sade samtidigt att buddhaskap skulle komma först långt därefter, vilket enligt honom var den stora nackdelen.

Återfödelse i Sukhavati De som föds i Sukhavati föds via ett slags omedelbart uppenbarande som uppstår genom mirakulösa krafter, som inte är beroende av någonting annat.miniatyr|Amitabha i Sukhavati, målning från Tibet cirka 1700.|265x265px Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra Enligt de 48 löften som återfinns i Cao Wei-versionen av Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra kan återfödelse ske av tre olika anledningar, indelat i tre olika klasser: (Hög klass, Amitabhas 18:e löfte). De som tror på Amitabhas namn och önskar återfödelse i Sukhavati. Mycket stark tro krävs. Utövare förlitar sig glädjerikt på Amitabha och tänker på honom kanske tio gånger. Exkluderad är enbart den som begår ett Anantarika-karma och förkastar/missbrukar den rätta läran. (Mellanklass, Amitabhas 19:e löfte). Amitabha lovar att uppenbara sig på dödsbädden för dem som uppnått bodhicitta (strävan efter upplysning i syfte att hjälpa alla varelser), utfört meritfyllda handlingar och önskar att bli återfödda i Sukhavati. Stark tro krävs. (Låg klass, Amitabhas 20:e löfte). De som hört Amitabhas namn och överför meriten av goda gärningar till Sukhavati, ur en önskan att bli återfödda där. Man kan tvivla, men generellt sett bör man ha en bestående tro på Amitabha.

Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra indelar senare utövare i tre nivåer:

Den högre nivån av utövare lämnar sina hem och överger världsliga nöjen för att bli munkar. De önskar upplysning, tänker mycket fokuserat på Amitabha, utför meritfyllda handlingar och strävar efter att bli födda i Sukhavati. När dessa utövare dör, uppenbarar sig Amitabha och en rad visa män framför dem för att välkomna dem till Sukhavati. Utövaren blir omedelbart född i Sukhavati genom transformation från en lotusblomma av sju juveler. Utövaren lever då i ett stadium utan tillbakagång på vägen mot upplysning, uppnår orubblig visdom och paranormala krafter. Mittennivån av utövare utgörs av dem som inte blir munkar, men som strävar efter den högsta upplysningen, tänker mycket fokuserat på Amitabha, utför några goda gärningar, observerar träningsreglerna, bygger stupor, donerar buddhistiska sutror, ger gåvor till tiggare, hänger upp banderoller, tänder ljus, sprider blommor, bränner rökelse, och så vidare. De överför meriten för dessa handlingar till Sukhavati, och strävar efter att födas där. På deras dödsbädd kommer Amitabha att manifestera sin transformerade kropp – vilken är lika fulländad i fysiska karaktärsdrag och sken som den riktige Amitabhas kropp – tillsammans med en rad visa män. Utövaren följer sedan den transformerade Amitabha och blir född i Sukhavati, där de sedan lever i ett tillstånd utan tillbakagång på vägen mot upplysning. Deras dygd och visdom är under dem på den högsta nivån av utövare. Den lägsta nivån av utövare utgörs av dem som uppriktigt önskar att bli återfödda i Sukhavati. De gör inte många meritfyllda handlingar, men de strävar efter upplysning, tänker mycket fokuserat på Amitabha så få som tio gånger och strävar efter att återfödas i Sukhavati. När de hör den djupa läran accepterar de den fyllda av lycka och hyser inga tvivel. När de är nära döden ser de Amitabha Buddha i en dröm. Dessa utövare kommer också att bli återfödda i Sukhavati. Deras meriter och visdom kommer att ligga under mittennivåns utövare.

I övriga översättningar och versioner av sutran, är kriterierna för återfödelse i Sukhavati annorlunda.

I versionen från Handynastin och Wudynastin kommer de som har utfört goda gärningar att återfödas i Sukhavati. I versionen från Tangdynastin återföds utövare av samma anledningar som i Cao Wei-versionen, men samtliga nivåer kräver att utövaren överför sina meriter (god karma) till Sukhavati. I versionen från Songdynastin läggs tonvikt på meditation (Huntington tror att detta avser meditation på Amitabha) för de höga nivåerna av Sukhavati. För de lägre nivåerna krävs det att utövaren hört Amitabhas namn, samt utvecklar en strävan mot buddhaskap och utför goda gärningar för att återfödas i Sukhavati.