Kalabaliken i Bender var en militär sammandrabbning som utspelade sig den 1 februari 1713 i det svenska fältlägret Karlopolis nära staden Bender, idag i utbrytarstaten Transnistrien i Moldavien, under det stora nordiska kriget. Händelsen, som fått sitt namn från det turkiska ordet "kalabalik", inträffade när den osmanska ledningen försökte tvinga Sveriges kung Karl XII att lämna sitt läger vid Bender, där han hade vistats sedan 1709.
Efter Karl XII:s nederlag mot Ryssland i slaget vid Poltava under sommaren 1709 flydde han till det Osmanska riket tillsammans med en mindre styrka svenskar och allierade kosacker. Han levde som en hedersgäst hos sultanen Ahmed III vid byn Varnița norr om Bender, där han lät bygga Karlopolis varifrån han styrde det svenska riket. Kungen försökte vinna turkiskt stöd för ett nytt krig mot Ryssland, men hans diplomatiska ansträngningar misslyckades. Under sin exil pressades Sveriges ekonomi hårt och Karl XII drev reformer samtidigt som han förberedde en återkomst för att återuppta kampen mot Sveriges fiender, men hans tid i Bender präglades av besvikelser och intriger. Trots att sultanen visade honom stor respekt, blev den kostsamma gästfriheten till slut en belastning för den osmanska statskassan, vilket tvingade den osmanska ledningen att fatta beslutet att med våld fördriva kungen från sitt läger och bortföra honom till Sverige.
Karl XII förberedde envist sitt försvar trots sin numerära underlägsenhet och att han var omringad av överlägsna turkiska och tatariska styrkor. Han vägrade bestämt att lämna sitt läger och genomförde modiga räder för att säkra förnödenheter. Situationen kulminerade i slutet av januari 1713 med hotande strid, men efter en dramatisk konfrontation och diplomatiska förhandlingar tvingades turkarna och tatarerna temporärt dra sig tillbaka, innan beslut fattades om att med våld fördriva kungen. Den 1 februari 1713 anföll turkiska och tatariska trupper Karl XII:s läger, vilka snabbt kunde storma svenskarnas förläggning. Trots ett modigt försvar och kungens ledarskap, inklusive en våldsam strid i svensklägrets kungshus, bröt turkarna och tatarerna igenom och satte kungshuset i brand, vilket till slut tvingade kungen och de övriga svenskarna att kapitulera efter åtta timmars strid. Fångenskapen blev dock kortvarig och Karl XII började snart planera sin återresa till Sverige och sina fortsatta krigsföretag. Händelsen fick långtgående politiska konsekvenser och har senare skildrats i både konst, litteratur och filmer som Kalabaliken i Bender (1983).
Bakgrund Stora nordiska kriget
miniatyr|Ivan Mazepa uppmanar Karl XII att sätta sig i säkerhet på andra sidan av Dnepr. Målningen från 1880-talet föreställer målaren Gustaf Cederströms nationalromantiska tolkning av det historiska förloppet. Det stora nordiska kriget, som startade 1700, var ett samordnat anfall mot Sverige av Ryssland, Polen-Sachsen och Danmark, som alla hade hopp om att återvinna tidigare förlorade territorier. Kriget inleddes med Polens kung August II:s belägring av Riga och Danmarks anfall på Sveriges allierade Holstein-Gottorp. I september 1700 inledde Ryssland också ett anfall mot Sverige genom att belägra Narva i Estland. Sveriges kung Karl XII lyckades dock inledningsvis avvärja dessa hot. Efter en snabb seger i Danmark genom freden i Traventhal vände Karl XII sin armé mot Ryssland och besegrade dem i slaget vid Narva i november 1700. Efter att ha säkrat fronten mot Ryssland riktade Karl XII sina styrkor mot Polen-Sachsen för att avsätta August II. Efter flera fältslag och segrar, bland annat vid Kliszów, Pułtusk och Fraustadt, installerade Karl XII sin allierade Stanisław Leszczyński som polsk kung och slöt fred med August II vid Altranstädt 1706. Under tiden hade Rysslands tsar Peter I återhämtat sig och påbörjat en serie fälttåg i Baltikum, där han 1703 grundade Sankt Petersburg efter att ha erövrat Nyenskans vid floden Neva.
När Karl XII slutligen återvände till Ryssland 1707 marscherade han med 33 000 soldater för att invadera Ryssland, med målet att erövra Moskva. Peter I tillämpade dock brända jordens taktik för att försvåra svenskarnas framryckning, och Karl XII tvingades till att ändra sin rutt mot söder för att genom en allians med zaporizjakosackernas hetman Ivan Mazepa kunna slå vinterkvarter i Lillryssland. Där mötte han tsarens brutala motstånd genom förintelsen av staden Baturin, vilket försvårade försörjningen av hans armé. I maj 1709 inledde Karl XII en belägring av Poltava, men drabbades kort därefter av en allvarlig skottskada i sin vänstra fotblad. Trots detta beslutade han sig för ett avgörande anfall mot Peter I:s läger den 28 juni. Slaget vid Poltava blev ett förödande nederlag för Karl XII och hans armé. Kungen flydde med resterna av sina trupper söderut mot floden Dnepr, som han passerade med ett följe som bestod av 1 500 svenskar och 1 500 av Mazepas kosacker. General Adam Ludwig Lewenhaupt stannade kvar och förde befälet över resten av armén, men han valde att kapitulera inför den ryska armén vid byn Perevolotjna den 1 juli 1709, vilket ledde till att 16 000 svenska soldater hamnade i rysk fångenskap. Karl XII:s nederlag vid Poltava markerade en vändpunkt i kriget som möjliggjorde för Ryssland att dominera norra Europa, och Sverige kom aldrig att återhämta sig.
Karl XII:s vistelse i Bender
miniatyr|Karl XII:s läger Karlopolis utanför Bender. Gravyr (1724) av William Hogarth från Aubry de La Motrayes reseberättelse. miniatyr|stående|Ahmed III. Porträtt (1815) av John Young. Efter nederlaget vid Poltava sommaren 1709 inledde Karl XII en resa söderut genom dagens Ukraina, vilket var en svår period för både kungen och hans soldater. I början av juli 1709, efter att ha korsat floden Dnepr och nått floden Bug, mötte Karl XII och hans följe ryska styrkor som tillfångatog över 600 svenskar och kosacker. Trots detta lyckades kungen själv fortsätta in på osmanskt territorium, där han och hans följe välkomnades i staden Otjakov med hedersbetygelser av den turkiska befälhavaren Jussuf pascha. Här ansökte Karl XII om asyl i det Osmanska riket, vilket beviljades av sultanen Ahmed III, dock med kravet att han bosatte sig i Bender (i dagens Transnistrien) snarare än Otjakov för att undvika att provocera Ryssland. Kungens tillvaro i Osmanska riket blev alltmer långvarig och kantades av förhoppningar om att övertala turkarna att stödja honom i ett förnyat krig mot Ryssland. Förväntningen var att Turkiet skulle öppna en andra front mot Ryssland i söder, vilket skulle lätta trycket på Sverige i norr.
I juli 1709, när Karl XII etablerade sig vid floden Dnestr nära Bender, genomgick han också en fotoperation som höll honom borta från aktiv tjänst under två månader. Det var också här som den gamle allierade hetmanen Ivan Mazepa avled i september 1709, vilket blev ytterligare ett hårt slag för kungen. Mazepas död markerade slutet på ett betydande partnerskap, men Mazepas förmögenhet kom att ge kungen viktiga ekonomiska medel och Pylyp Orlik tog över Mazepas roll som zaporizjakosackernas hetman. Samma år mottog Karl XII också nyheten om sin syster Hedvig Sofias bortgång i smittkoppor, något han tog mycket hårt och som fick honom att stärka sina band till sin yngre syster Ulrika Eleonora. Åren i Osmanska riket präglades av ett långväga styre där Karl XII utövade sin kungliga makt från byn Varnița norr om Bender, där det svenska lägret kallad Karlopolis växte fram. Lägret hade utvecklats till en permanent bosättning där svenskarna hade byggt baracker och Karl XII själv bodde i ett stort tegelhus, kallat "kungshuset", som var omgivet av befästningar. Kommunikationssvårigheter gjorde emellertid statsförvaltningen ineffektiv, då kurirernas resor genom Europa kunde ta månader att slutföra. Karl XII tog hjälp av sin statssekreterare Casten Feif som blev en central rådgivare, medan hovkansler Gustaf Henrik von Müllern skötte utrikesärenden.
Svensk ekonomi under denna tid var pressad, och Karl XII drev genom ekonomiska reformer för att stärka rikets ekonomi. Trots att han befann sig långt från huvudstaden Stockholm, lade han fram flera initiativ för att stimulera handel och hantverk genom lättnader i skråtvånget och uppmuntran till manufakturer. Även skattesystemet reformerades, med införandet av en förmögenhetsskatt som skulle bidra till finansiering av krigsplanerna. Denna nya skatt på två procent av hela förmögenheten infördes jämlikt för alla samhällsklasser, vilket väckte starka protester, särskilt bland adeln. Karl XII var fast besluten att finansiera sin planerade invasion av Polen och sökte nya finansiella medel från både det Osmanska riket och andra källor.
Under sin exil sände Karl XII även expeditioner till Orienten med målet att samla etnografiska och kulturhistoriska insikter samt att utforska potentialen för handelsavtal med Turkiet. Dessa expeditioner, som även gav kungliga lägret ett utbud av orientaliska varor och exotiska djur, speglade kungens fascination för den osmanska kulturen och arkitekturen. Inspirerad av Sofiamoskén i Konstantinopel, diskuterade han sina intryck med Nicodemus Tessin angående den nya slottsanläggningen i Stockholm. Ekonomiskt befann sig Karl XII i en ständigt pressad situation. Efter förlusten vid Perevolotjna hade han förlorat stora delar av krigskassan, vilket tvingade honom att låna pengar från olika håll, inklusive privata turkiska medborgare och handelshus i Västeuropa. Sultan Ahmed III stöttade honom till viss del genom lån på totalt 900 000 riksdaler, men när Karl XII:s kredibilitet försämrades blev räntorna höga och ekonomiska påfrestningar ökade. Kungen drog under sin vistelse i Osmanska riket på sig en skuld på 2,5 miljoner riksdaler, vilket motsvarade halva Sveriges årsbudget.
Diplomatisk verksamhet miniatyr|stående|Kung Karl XII i Bender av Gustaf Brusewitz. miniatyr|stående|Karl XII i Bender. Målning (1715) av Axel Sparre. Huvudsyftet med Karl XII:s långa vistelse i Osmanska riket var dock att få stöd för en turkisk militär insats mot Ryssland, något han såg som nödvändigt för att kunna tvinga Peter I att acceptera fred på Sveriges villkor. Men de diplomatiska förhandlingarna gick trögt. När Karl XII försökte påverka Turkiets regering att gå i krig mot Ryssland, möttes han med skepticism, och storvesiren Çorlulu Ali pascha visade sig ovillig att stödja hans planer. Karl XII försökte få storvesiren avsatt och ersatt med en mer krigsinriktad ledare, något han slutligen lyckades med sommaren 1710. Under 1711 intensifierades konflikterna i regionen när Peter I korsade den turkiska gränsen med en rysk armé. Turkiska och tatariska styrkor under ledning av storvesiren Baltacı Mehmet pascha lyckades den 9 juli 1711 omringa tsarens trupper vid floden Prut och tvinga Peter I till kapitulation. Karl XII, som ivrigt önskade ett avgörande slag, red dit men misslyckades med att påverka utgången, då fred redan hade slutits mellan Ryssland och Turkiet. Detta gjorde honom besviken, särskilt eftersom freden inte innehöll några direkta fördelar för Sverige förutom ett löfte om att Karl XII skulle få fri lejd tillbaka hem till Sverige.
Kungen stannade dock kvar i Bender och fortsatte försöken att övertala turkarna att delta i ett krig mot Ryssland. Freden vid Prut 1711 verkade ge Sverige vissa fördelar, men Peter I ignorerade löftena om att överlämna Azov och utrymma Polen. Karl XII försökte pressa sultanen att agera, och Turkiet förklarade Ryssland krig flera gånger, senast 1712, då Ahmed III själv ville leda armén. Samtidigt krävde kungen mer pengar än de 500 000 riksdaler han tidigare fått, vilket väckte irritation bland osmanska befattningshavare. När generalen Magnus Stenbock med en svensk armé hade landstigit i svenska Pommern 1712 hoppades Karl XII kunna samordna en svensk-turkisk-tatarisk framryckning genom Polen, men i stället valde Stenbock att förhandla med August II. Denna besvikelse delades även av turkarna, som förväntat sig en svensk attack mot Ryssland.