miniatyr|300px|Jesuitpionjären Matteo Ricci (t.v.) med stormandarinen Paul Xu Quangqi (t.h.) Kristendomens historia i Kina från 1500 till 1644 omfattar perioden från och med de stora europeiska upptäckterna, när en viktig grundlag för kristendomen i Kina lades. Det var i synnerhet Jesuitordens kinamissionärer som stod för de stora genombrotten. Mot slutet av perioden kom även missionärer från ordenssamfund till Kina såsom Franciskanorden och Dominikanorden. Jesuiterna som etablerade sig i Macao under 1500-talets mitt och där grundade ett universitet, verkade över stora delar av riket, från Guangdong i söder till Peking i norr. Dominikanerna och franciskanerna verkade för det mesta i Fujian men även i Macao.
I den allmänna kinesiska historien kallas samma period för sen Mingdynasti. Den varade till 1644, då dynastin störtades av ett bondeuppror och några veckor senare ersattes av en manchuisk regering, vilket var starten på Qingdynastin.
Patronatssystemet som fördelade ansvaret för de katolska missionärerna mellan Portugal och Spanien hade just införts på 1500-talet. I Östasien gjorde det så att Kina och dess grannländer tillskrevs den portugisiska patronatsrätten som sträckte sig till Europa från Macao via Malacka, Goa och runt Afrika till Portugal. Jesuiterna som kom från ett antal europeiska länder opererade under detta system. Spanjorerna hade emellertid etablerat sig på Filippinerna och kom där i kontakt med stora grupper emigrerade kineser. Dominikanerna och franciskanerna från Spanien tog sig över till Fujian, varifrån merparten av Filippinernas kineser härstammar. Dessa missionärer som bekantades med kineser från andra områden och från andra sociala klasser än jesuiterna, utvecklade en annan inställning till missionsarbete. De motsättningar som följde blev en viktig ingrediens i den så kallade ritstriden, som började under Mingdynastin och som pågick nästan hundra år in i Qingdynastin.
Om periodavgränsningen Det är omöjligt att vara helt konsekvent med 1644 som slutår, och det kan bli information som tidsmässigt går över till den tidiga Qingdynastin. Det handlar bland annat om de sista resterna av Mingdynastin. Även om Mingstyret fördrevs från Peking fortsatte det med ett uppehållande motstånd söderöver i Kina i några decennier, och i dessa Mingpretendenters hov och följe fanns det katolska missionärer. Vidare handlar det om de kinesiska kvinnor och de särskilda frågeställningar som rör katolsk kvinnomission i Kina. Det är naturligt att behandla detta ämne - i alla fall vad gäller det sena Ming och tidiga Qing - enhetligt, och ej uppbrutet i två kapitel.
Det behandlar även en ö som på den tiden inte tillhörde Kina, men som sedermera skulle komma att göra så, nämligen Taiwan. Där missionerade både katoliker och nederländska protestanter. Den missionsperioden var fortfarande inte avslutad 1644. Likadant är det med Tibet. Tibet var först inte kinesiskt, men området finns med i artikeln eftersom det numer hör till Kina. Samtidigt med Mingdynastin i Kina och framåt i tiden var det några katolska missionsinsatser där.
Bakgrund
miniatyr|Vasco da Gama Med Yuandynastins undergång 1368 blev de sårbara banden mellan Kina och Västvärlden återigen brutna. Nu fick landet en helt kinesisk härskardynasti i form av Mingdynastin. Även om det till en början fördes en mycket expansiv politik, med handel och uppseendeväckande upptäcktsfärder under amiral Zheng He, drog man efter Yongle-kejsarens tid (1403-1425) tillbaka sina traditionella gränser. På så sätt överläts i praktiken den asiatiska sjöfartshandeln till muslimerna från den arabiska halvön eller Persien, och islam spred sig österut till områden som Moluckerna och delar av Mindanao.
Samtidigt påbörjade portugiserna sina upptäcktsfärder, särskilt Henrik Sjöfararen (1394-1460). 1498 fann Vasco da Gama sjövägen till Indien. 1511 erövrade Afonso de Albuquerque Malacka från den muslimska sultanen där, vilket gav portugiserna en bas för sin vidare färd mot Moluckerna och Östasien. Från påven hade dessutom patronatsrättigheter beviljats med hänsyn till kyrkliga saker: I utbyte mot att föra den kristna tron till det land de hittade och finansiera missionsarbetet där, fick de vittgående rättigheter mot och kontroll med missionen. Uppgiften gick de katolska makthavarna in i med uppriktig iver, både för trons skull och för att stoppa och rulla tillbaka det muslimska inflytandet, som de till sin förskräckelse kunde känna av nästan var de än rörde sig öster om Godahoppsudden. Det var på den tiden då katolska portugiser och spanjorer precis hade fullfört sin reconquista av muslimskt land på den iberiska halvön.
I Spanien var man samtidigt begeistrade över att ha upptäckt öarna öster om Kina och Japan. Christofer Columbus hade på jakt efter Cathay och Zipangus stora rikedomar seglat västöver från Spanien och kommit till Antillerna 1493. Den geografiska felidentifikationen upptäcktes inte förrän Balboa korsade Panamanäset 1513 och fick se Stilla havet (då var dock sedan länge ett sådant havs existens antaget, men ej riktigt storleksberäknat, av många européer, bland annat av portugiserna, vilket framgår av Cantinoplanisfären från 1502). miniatyr|Originalsida från Tordesillasfördraget (1494), i Lissabons nationalbibliotek.
Portugals och Spaniens upptäckter i var sin riktning hade båda inverkan på missioneringen i Kina. Spanjorerna och portugiserna hade efter påvlig medling och ej utan vanskligheter enats om en skiljelinje mellan sina inflytelsezoner 1493 i form av Tordesillasfördraget. Fördragen drog linjen längs en längdgrad i Atlanten, och gav de två länderna rätt att erövra och upprätta kolonier på varsin sida, under förutsättning att de kristnade området.
Även om man vid den tiden var helt säker på att jorden var rund, var kunskapen enbart baserad på teorier, så man försummade att tänka på en motsvarande linje på jordens «baksida». Spanjorerna var ändå vid denna tidpunkt övertygade om att de allaredan stod rakt öster om Cathay och Zipangu, och att avtalen hade säkrat dessa huvudmål. Portugiserna hade då ännu inte rundat Godahoppsudden.
Den försummelsen aktualiserades när Ferdinand Magellans flotta fullföljde den första världsomseglingen 1522. Det enklaste var att bara föra atlantlinjen vidare symmetriskt runt jorden, vilket gjordes med Zaragozatraktaten 1529.Harrie Huiskamp (1994), ss. 5-7 Men eftersom man ännu inte var säker på hur stor jorden var, löste det inte det praktiska problemet. Spanjorerna menade sig (i strid med Zaragoza) berättigade till att etablera sig på Filippinerna 1565.Francisco Javier Montalban (1930), ss. 1-57 De var inne på att fortsätta mot nordväst till Kina, men senarelade det. Europeiska begivenheter hindrade att det skedde senare.Dictionnaire d'Histoire et de Géographie Eccléstiastiques, XII. bind, 1953, ss. 702
Både spanjorernas och portugisernas perspektiv var präglat av en stark eurocentrism. Det perspektivet kombinerades med den nära förbindelse som uppstod mellan missionen och den sekulära världsmakten. Under de första århundradena av kristen missionshistoria hade man i stort sett varit mycket villig att anpassa det kristna uttrycket för lokala kulturer. I senare delen av medeltiden hade det dock uppstått en eurocentrism som såg icke-kristna kulturer som djävulens verk. Det gällde inte enbart att kristna dem, utan även att europeisera dem. Både i Portugal och i Spanien, de två stora upptäckarnationerna, var eurocentrismen kryddad med en brännande nationalism. Det gällde att göra de främmande folkslagen till portugiser eller spanjorer. Vid dopen fick de omvända inte bära ett kristet dopnamn, men de gavs ett namn efter spansk eller portugisisk tunga, och de fick ofta också ett europeiskt efternamn. Att den högkultur man kom till i Indien oftast var långt mer komplicerad än den västliga ledde inte till någon revidering förrän efter ett bra tag.
När portugiserna med detta sinnelag mötte den kinesiska världen, var således inte villkoren för ömsesidig förståelse särskilt goda. Här stod man inför en kinesisk kultur, som var om möjligt än mer självmedveten än den egna europeiska, som trots allt var undersökande och läraktig och övertygad om att civilisationens kulmen var nådd. Med undantag av de allra första kejsarnas regeringsperioder var ej Mingdynastin särskilt vital. På 1500-talet hade den blivit gammal och mindre äventyrslysten. Man hade ett milt förakt för allt nytt som saknade rötter i den urgamla kinesiska kulturens förtid. Få var medvetna om att det kunde vara ett tecken på stagnation. Man var övertygad om att den kinesiska kulturen var en färdig och fulländad produkt, som sedan länge hade funnit sin struktur och värdering. Inget nytt behövdes. Songdynastins neokonfucianism hade, menade man, frambragt en statsfilosofi som var definitiv.George H. Dunne (1962), ss. 5-10
Portugiserna och det låsta Kina Mingdynastin som kom i beröring med portugiserna i söder, var så pass välmående att européerna blev förundrade. Landet var helt självförsörjande, och ville egentligen inte ha någon utrikeshandel, och drev därför inte sådant. Handelsstånden i Kina såg man ner på, så några invändningar eller nya idéer därifrån hade liten chans till genomslag. Närliggande länders utsända kom i stort sett bara för att göra koutou och ge tribut till kejsaren. Kineserna kände inget behov av att lära känna varken nya civilisationer eller nya religioner. De flesta främmande som nådde landets kuster var antingen pirater eller smugglare som samarbetade förtäckt med myndigheter på land.
Portugiserna uppträdde så att de snabbt förväxlades med smugglare. Och då de ville rätta detta första intryck gick det inte så bra. Den portugisiska kungens första ambassadör, apotekaren Tomé Pires (ca 1468-1524), fick lov att resa till Peking, men mandarinerna, som i översättningssyfte fick se det kungliga brevet, uppfattade det som orimligt - Portugals kung tilltalade kejsaren som om de två skulle vara gelikar. Under tiden hade några portugisiska officerare med ett kolonialistiskt tankesätt genom sitt uppträdande provocerat fram en skarp motreaktion. De seglade in till Kanton (Guangzhou) och fyrade av en kanonad och började bygga ett fäste. Kineserna blev väldigt skeptiska och avvisande, och besked gick kort därpå till det kungliga hovet, att Pires väntade på företräde. Något möte mellan kejsaren och Pires blev aldrig av. En annan reaktion på episoden i Kanton var att landet genom en kejserlig kungörelse stängdes för portugiserna 1521.Maria Elizabeth Xara Brazil Fongen (1993), ss 7-9
Något som bättrade situationen var att det gick bättre för portugiserna i Japan. Där mottogs de väl, och de seglade snart mellan Kyushu (där de efterhand byggde hamnstaden Nagasaki) och Kina. Från 1544 utvecklades en triangelhandel mellan Japan, Kina och det portugisiska Goa i Indien. Länge gick portugisernas kinahandel över ön Shangchuan väster om Zhujiangs delta i Guangdong, men de hade också rätt att ankra vid Macao.
Frans Xavier i Asien (1542-1552) miniatyr|Frans Xavier
Innan jesuitorden grundlades 1540 var det först och främst franciskanerna som hade följt med de portugisiska expeditionerna österut. I Indien trodde de först att invånarna antingen var muslimer eller thomaskristna, men insåg att det knappt var rätt i de första städerna de kom till, och än mindre bortom dessa städer. Det blev som ett resultat av detta ett problem hur man skulle evangelisera de icke-kristna folkmassorna med sina kastsystem, invecklade religiösa seder och regler. Därför höll de sig till de få hamnbyar där portugiserna etablerade sig, tills en ivrig präst från Goa missionerade bland paravaner söder in Deccan 1537. Många av dem döptes, men någon egentlig trosutbildning fick de inte.