Plog är ett jordbruksredskap som används för en första kultivering av jord inför plantering av växter eller frösådd. Plogens tillkomst innebar möjlighet att luckra matjorden, att mylla ner skörderester och gödsel, att effektivt bekämpa ogräs och att ge förutsättningar för en bra såbädd. Dessa fyra komponenter anses tillsammans vara de viktigaste för en hög avkastning på den sådda grödan.Arvidsson Johan, Plöjningsfri odling – luckringsbehov, bearbetningstidpunkt, växtpatologiska effekter och dragkraftbehov, Inst. för markvetenskap, SLU, Uppsala, 2004 mini|En mästerplöjare från omkring år 1900, Australien.
Plöjning mini|150px|Benämningar vid plöjning:1. Landsida2. Plöjningsdjup3. Plogfåra4. Tilta5. Tiltbredd Plöjning är en process för bearbetning framför allt av åkerjord. Den innebär att man genom att föra en plog framåt i jorden lyfter upp remsor (tiltor) av matjordsskiktet och lägger tillbaka dem upp-och-ned.
Syftet med att plöja är luckra upp jorden samt att påskynda förmultning av det gamla rotlagret och växtrester, bekämpa ogräs samt motverka spridning av växtsjukdomar. Det är också ett första moment för att skapa en såbädd.
Rätt utfört ska inget av den ursprungliga vegetationen vara synlig efter plöjningen. Lämpligt plöjningsdjup beror mest på hur tjockt matjordslagret är. Vanligt djup i Sverige är 15–25 cm. Under senare år har plöjningsdjupet tenderat att minska något och idag rekommenderas inte normal plöjning djupare än 20 cm. Vid skumplöjning som är en form av ogräsbekämpning används ett plöjningsdjup på 8–10 cm. Efter lämplig tid, när ogräset har börjat gro, plöjs fältet på vanligt sätt. Skumplöjning kan också användas för att mylla ner gödsel.Odlaren, Förbundet organisk biologisk odling, Lund A, nr 1, 2004, ISSN 0349-7305 Plöjning har historiskt varit ett kritiskt moment vid vallbrott - dåligt utförd kan den medföra att det blir svårt, även med mycket harvning, att åstadkomma en bra såbädd. Plöjningstävlingar är vanliga över hela världen och de skickligaste samlas i World Ploughing Organization.. I Sverige korar man årligen svenska mästare i olika typer av plöjning.
Vid nästa års plöjning måste man börja vid åkerns andra sida, så att tiltan vändes tillbaka. Om man inte gör så, kommer efter några år all åkerjord ha förskjutits åt sidan.
Åkrar är sällan alldeles horisontella. Därför måste fårornas riktning väljas med omsorg, så att det blir lämpligt med hänsyn till avrinning av regnvatten. På sankmark vill man bli av med vattenöverskott. På torrlänt mark vill man behålla så mycket vatten som möjligt.
Etymologi Plogen är en vidareutveckling av redskapet årder men etymologiskt har de ingen koppling till varandra.Hellquist Elof, Svensk etymologisk ordbok, C. W. K. Gleerups förlag, Lund, 1992. Ordet för plog är väldigt likartat inom den germanska språkgruppen (norska plog, danska plov eller ploug, tyska Pflug och engelskans plough) Ordet kommer ur fornsvenskans plōgher, samma ord som det fornnorska och fornisländska plógr. Trots en mångfald av försök att ytterligare spåra ordet tillbaka i tiden är dess ursprung höljt i dunkel. Det kan jämföras med langobardernas (långskäggens) plovum eller plovus och rätoromanskans plaumorati samt (troligen germanska lånord) det fornslaviska ordet plugǔ' och litauiskans pliúgas. En annan germansk benämning på plog kommer ur det gotiska ordet hôha vars ursprungliga betydelse belyses av de närbesläktade šākhā på sanskrit, gēc på iriska och det litauiska szakà samt det gammalengelska ordet sulh, plog eller fåra. I vissa svenska dialekter säger man fortfarande ärja med betydelsen plöja.
Historia och utveckling thumb|left|Ärjning i antika Egypten med årder dragen av oxar.
Övergripande Årdret har sedan tidigt i vår kända historia varit ett grundläggande redskap och representerar en av de viktigaste innovationerna inom jordbruket. Ett årder syns på bilden hämtad från faraos arkitekt Sennedjems gravkammare omkring 1200 f.Kr. Man vet inte när årdret uppfanns men troligt är att den sträcker sig tillbaka till åtminstone 3000 f.Kr. I Främre Orienten har järnskodda plogar funnits sedan omkring 1000 f.Kr. och den tidigaste järnplogen som hittats i Kina dateras till 200—475 f.Kr.Temple, Robert K.G., The Genius of China: 3,000 Years of Science, Discovery and Invention, 1986, ny utgåva 2007. Arkeologiska fynd visar att romarna använde tunga plogar med vändskiva av järn i England under 300-talet e.Kr. Under vikingatid/tidig medeltid börjar de tunga hjulplogarna förekomma i Danmark och Skåne. I övriga Norden börjar de modernare lättare plogarna att brukas i början av 1700-talet. Ännu i mitten av 1800-talet var dock årdret det främsta redskapet för jordbearbetning i Norden. thumb|right| Plog dragen av jakar i Tibet thumb|right|Tysk balans-plog från 1921. Plogen drogs med lina av två ångmaskiner placerade vid var sin ände av fältet. På plogkropparna syns träskivor avsedda för operatören att sitta på.
Till en början drogs plogen av oxar och senare i ökande utsträckning av arbetshästar och mulor. För att kunna hanteras av den som plöjer får plogen inte vara för tung. Därför var de länge byggda i trä, sedermera järnskodda. Den moderna plogen med gjuten vändskiva i stål utvecklades av John Deere i USA under 1830-talet. I Sverige var det Furudalsplogen från Furudals bruk som gjorde att typen fick sitt definitiva genombrott mot 1800-talets slut.
I takt med att länder industrialiserades började man använda ångmaskiner som dragare, till en början stationära och sedermera rörliga i form av ångdrivna traktorer. Idag används traktorer med förbränningsmotorer och fortfarande är plöjning det vanligaste sättet att bearbeta jorden. Metoder för odling med reducerad bearbetning har dock sedan 1970-talet fått ett ökande utrymme. Årder mini|100px|left|En australisk grävkäpp som används av aboriginerna Det äldsta och enklaste redskapet för plantering är förmodligen grävkäppen, en spetsig käpp som används för att göra planteringshål eller skrapa upp markytan med för att kunna sätta frön. Domesticeringen av uroxen i Mesopotamien och dess samtida civilisation i Indusdalen, kanske så tidigt som 6000 år före Kristus gav människan tillräcklig dragkraft för att ett ärjningsredskap skulle kunna utvecklas. mini|Primitivt årder. Det första ärjningsredskapet var ett enkelt årder, som bestod av en vertikal träkäpp fastsatt i en ram som kopplades till dragdjuret. Ärjningen gick till så att man drog upp parallella fåror över fältet som skulle besås och mellan fårorna låg orörd mark. Därför korsärjde man ofta, det vill säga ärjde på nytt vinkelrätt mot de tidigare fårorna vilket gjorde att fälten blev kvadratiska. Inom arkeologin benämns sådana fält keltiska fält och har påträffats på flera platser i Nordeuropa med dateringar från tidig bronsålder (omkr. 1800 f. Kr.) fram till medeltiden. Bågårder Nästa led i utvecklingen var att utrusta årdret med krökta årderstång. Det gjorde att den som plöjde kunde styra årdret i vertikalled genom att vinkla den snarare än att trycka ner den. Därmed överfördes mer av arbetet på dragdjuret och det blev möjligt att ärja djupare. Spetsen på årdret skoddes ofta i brons och sedermera i järn för att öka slitstyrkan på spetsen. Eftersom metall var dyrt, smältes spetsarna ner i krigstider för att smida vapen. I fredstid gjorde man tvärtom och detta är sannolikt ursprunget till det bibliska uttrycket "Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar" (Jes. 2:4).
Plogen införs mini|Rekonstruktion av en plog med kniv, vändskiva och landsida Ett viktigt steg framåt i utvecklingen skedde i och med tillkomsten av plogen. Den stora skillnaden gentemot årdret var tillkomsten av vändskivan. Denna vände på jorden som skars upp av kniven (risten) och lade jorden åt sidan så att plogen kunde skära upp raka och prydliga fåror i åkern. Plogen med vändskiva fungerade så att kniven på plogen först skar ett snitt i jorden, varefter en remsa jord gled upp över skäret och vidare över vändskivan (ofta i trä) för att sedan vältas upp och ner åt sidan. Efter plogen lämnades en fåra som vid nästa drag med plogen fylldes med jord som hade vänts en gång till. Utöver vändskivan fanns även ett långt bakstycke – eller landsida – på plogen. Landsidan var till för att hålla plogen stabil. I stora drag fungerar den moderna plogen på samma sätt som den första plogen med vändskiva. Vid en jämförelse kan man se att den primitiva plogrekonstruktionen och plogen med knivristen, skäret och vändskivan i princip är likadana.
De tidigaste vändskivorna i Europa var i princip kilar som satt bakom knivristen och bände över och välte runt jordremsan. I Kina var vändskivorna krökta i princip från början, vilket gjorde att de på ett smidigare och säkrare sätt vände på tiltan. Det var först på 1700-talet som den krökta vändskivan dök upp i Europa. Med plogen med vändskivan var det plöjaren som styrde plöjdjupet genom att manövrera landsidan, i vinkel och vertikalt vilket medförde att de fick inte bli för tunga. Därför var de – i Europa – under lång tid byggda av trä, ofta ek till plogkroppen och alm till dragstången och med plogspets av järn. I Europa var det först när man började utrusta plogen med hjul som plogar helt i järn kunde börja utvecklas. I Kina såg utvecklingen annorlunda ut, där nya selar till dragdjuren tillät dem att dra större och tyngre plogar, vilket gjorde att man i Kina redan på 300-talet f.Kr. kunde ha helgjutna plogar i järn.
Plogen med vändskiva gjorde att tiden för att plöja ett fält minskade drastiskt vilket gjorde att lantbrukaren kunde ta större landområden i bruk med en ökad produktion som följd. På grund av plogens landsida blev den också svårare att vända vilket ledde till att fälten gick från att vara kvadratiska till att bli avlånga.
Innovationer i Kina Den första varianten av en plog med vändskiva återfinns på 500-talet f.Kr. i Kina. De här första prototyperna till dagens plogar var en vidareutveckling av årdret, med fler delar, inte sällan gjorda i järn. Det är oklart om de första protoplogarna hade en plogbill i trä med järnöverdrag eller om billen var helt i järn, men åtminstone på 300-talet f.Kr. (tack vare bättre järnteknik i Kina) började kineserna att använda en ny typ av bill – kallad kuan – som var helt och hållet gjord av järn. Andra nyheter som introducerades med kuan var en vändskiva över billen som hjälpte till att trycka undan jorden, och en ny typ av fyrkantig ram till plogen. Den nya ramen gjorde bland annat att bonden med större precision kunde styra plöjningsdjupet. Alla de här innovationerna innebär att man kan prata om den första riktiga plogen i världen, till skillnad från tidigare plöjningsredskap som alla varit olika varianter av årdret. Särskilt vändskivan skulle innebära en total revolution för jordbruket över hela världen. Man kan likna det med att plogen var böndernas motsvarighet till att gå från pilbågen till geväret.
Järnplogar insåg man dock snabbt var för tunga för hästar eller oxar att dra med den traditionella selen som fästes runt halsen på djuret. Därför uppfann man i Kina snart (300-talet f.Kr.) också en sele (loksele) som fästes runt bröstet på djuren, vilket gjorde att de kunde dra tunga plogar och andra tunga laster.
Plogen fortsatte att utvecklas med flera uppfinningar och hade på 1200-talet nått en mycket hög teknologisk nivå, betydligt högre än i Europa. Bland annat uppfanns en tredelad plog, man uppfann även en modul till plogen för att kunna plöja och så, samt harven. Dessa uppfinningar introducerades från Kina under 1600-talet i Holland, för att därifrån sprida sig vidare i Europa. Under perioden fram till 1700-talet är det tydligt att det är Kina som driver på jordbruksutvecklingen i världen genom sina många innovationer.
Plogen kommer till Europa