thumb|Parlamentsbyggnaden i London. Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands parlament är landets lagstiftande församling, ett parlament som består samfällt av Storbritanniens monark (The Crown), underhuset (The House of Commons), och överhuset (The House of Lords).
Underhuset är direkt folkvalt och består av 650 ledamöter (533 från England, 59 från Skottland, 40 från Wales och 18 från Nordirland) valda från lika många valkretsar. Systemet med enmansvalkretsar motverkar små partiers inflytande.
Överhuset omfattar två olika sorters ledamöter: andliga lorder (Lords Spiritual), de förnämsta biskoparna i Engelska kyrkan, och världsliga lorder (Lords Temporal), personer med pärsvärdighet. Ledamöter av överhuset är inte folkvalda. Underhuset och överhuset möts i skilda kamrar i The Palace of Westminster (allmänt känt som "Houses of Parliament") i City of Westminster i London. Enligt konstitutionell praxis är alla regeringsledamöter, däribland premiärministern, ledamöter av underhuset eller överhuset.
Parlamentet utvecklades från de tidigmedeltida råd som var rådgivare åt Englands regenter. I teorin ligger makten formellt inte hos parlamentet, utan hos "monarken i parlamentet" ("Queen-in-Parliament" eller "King-in-Parliament"). Formellt är "drottningen-i-parlamentet" den helt suveräna (självständiga lagstiftande) makten, men enligt nutida praxis ligger den verkligt suveräna makten hos underhuset – regenten följer premiärministerns råd och överhusets befogenheter är begränsade.
Historik Under medeltiden och tidigmodern tid fanns tre kungariken inom Brittiska öarna – England, Skottland och Irland – och dessa utvecklade separata parlament. Unionsakterna 1707 sammanförde England och Skottland i Storbritanniens parlament, och Act of Union 1800 införlivade Irland i Förenade konungarikets parlament.
Englands parlament thumb|left|140px|Englands parlament framför kungen c. 1300.
Det engelska parlamentet har sitt ursprung i det anglosaxiska Witenagemot. Efter den normandiska erövringen 1066 införde Vilhelm Erövraren ett feodalt system, där han tog råd av en rådsförsamling bestående av vasaller och kyrkomän innan han stiftade lagar. 1215 uppnådde främst adeln nya rättigheter genom avtalet Magna Charta med kung Johan, men även i viss mån landets övriga invånare i gemen. Detta slog fast att kungen inte fick införa eller uppbära nya skatter (förutom de feodala skatter som de dittills var vana vid) utan samtycke från det kungliga rådet, som långsamt utvecklades till ett parlament.
År 1265 sammankallade Simon de Montfort, 6:e earl av Leicester det första valda parlamentet. Rösträtten i parlamentsval för grevskapsvalkretsar var likadan i hela landet, och omfattade alla som ägde egen mark till en årlig avkastning om 40 shilling. I städerna (boroughs) varierade rösträtten mellan olika delar av landet. Edvard I:s "modellparlament" 1295 följde ett liknande system. Vid Edvard II:s tid hade parlamentet indelats i två kammare; en med adeln och det högre prästerskapet och en med representanter för grevskap och städer. Ingen lag kunde stiftas och ingen skatt upptas utan godkännande av båda kamrarna samt av monarken.
Genom Laws in Wales Acts från 1535–42 blev Wales annekterat som en del av England och fick representanter i parlamentet.
När Elisabet I efterträddes 1603 av den skotske kungen Jakob VI (som därmed blev Jakob I av England) föll båda länderna under hans styre men de behöll varsitt parlament. Jakob I:s efterträdare, Karl I, grälade med det engelska parlamentet och denna konflikt utvecklades till det engelska inbördeskriget. Karl blev avrättad 1649 och i Oliver Cromwells republik Engelska samväldet avskaffades överhuset, och underhuset blev underkastat Cromwell. Efter Cromwells död restaurerades 1660 monarkin och överhuset.
I samband med att man fruktade en katolsk tronföljare genomfördes den ärorika revolutionen 1688, då kung Jakob II avsattes och landet kom att styras gemensamt av Maria II och Vilhelm III. När dessa gick med på Englands Bill of Rights infördes en konstitutionell monarki, även om kronans överhöghet fanns kvar. För tredje gången krävdes ett Convention Parliament, det vill säga ett som inte sammankallats av kungen, för att avgöra tronföljden.
Skottlands parlament thumb|Parliament House i Edinburgh, där tidigare Skottlands ständer höll till.
Från Kenneth mac Alpins tid hade det tidiga Kungariket Skottland (se Kungariket Alba) styrts av hövdingar och småkungar under den skotske kungens suveränitet. Alla ämbeten hade tillsatts av en församling enligt det gaeliska systemet med tanistry, som förenade ett ärftligt element med en del som i någon mån hade undersåtarnas samtycke. Efter att Macbeth hade störtats av Malcolm III 1057 infördes gradvis det feodala systemet med primogenitur, då Skottland mer och mer hamnade under normandiskt inflytande.
Under högmedeltiden utvecklades kungens råd av biskopar och adelsmän till enkammarparlamentet Estates of Parliament, med sitt colloquium i Kirkliston, 1235 (datum för det första parlamentsmötet med bevarade handlingar), som hade både en politisk och en juridisk roll. Från 1326 hade de tre ständerna (skotska: Thrie Estaitis) präster, adelsmän och borgare i samma kammare makt över beskattning och stort inflytande över rättsväsendet, utrikespolitik, krig och lagstiftning. Parlamentet valde ett utskott, kallat the Lords of the Articles, för att förbereda lagstiftning, som sedan presenterades för parlamentet som helhet för att antas.
Efter reformationen och påtryckningar från Skotska kyrkan uteslöts katolska präster från parlamentet från 1567, och efter att protestantiska biskopar avskaffades 1638 blev Skottlands parlament helt sekulärt. Under Jakob VI kom the Lords of the Articles mer under kronans inflytande, och efter att han tillträtt Englands tron 1603 använde han dem för att styra Skottland från London. Under inbördeskrigen i 1638–51 tog det skotska parlamentet kontroll över den verkställande makten, och fråntog därmed i praktiken Karl I suveräniteten. Efter att Skottland hade invaderats av Oliver Cromwell införde hans regering en kortvarig engelsk-skotsk parlamentsunion 1657.
Det skotska parlamentet återvände efter Karl II:s restauration till tronerna i England och Irland (han hade redan blivit krönt till kung av Skottland vid Scone den 1 januari 1651). Efter att den ärorika revolutionen formellt bytte ut Englands monark i februari 1689 sammankallade Vilhelm II av Skottland (Vilhelm III av England) ett ståndskonvent (Convention of the Estates), som tog ställning till de konkurrerande anspråken från Vilhelm och från Jakob VII, framförde sina krav och villkor i Claim of Right, och utropade sedan Vilhelm och Maria II till monarker av Skottland i Edinburgh den 11 april 1689.
Irlands parlament thumb|Målning av det irländska underhuset av Francis Wheatley (1780). Det irländska parlamentet grundades för att företräda den engelska befolkningen i Herredömet Irland, medan de infödda gaeliska irländarna inte hade rösträtt och inte var valbara. Det första kända parlamentsmötet skedde 1264. Den engelska närvaron på Irland krympte till en enklav omkring Dublin, känd som the Pale.
År 1541 utropade Henrik VIII Kungariket Irland och satte igång en återerövring av Irland. De gaeliska irländska furstarna tilläts nu delta i det irländska parlamentet på samma villkor som de engelskättade. Efter den engelska reformationen följde konflikter, då större delen av Irlands befolkning förblev katoliker, och under åren 1613–15 fastställdes valkretsarna så att protestantiska kolonisatörer fick majoriteten i det irländska parlamentet. Efter det irländska upproret 1641 förbjöds katoliker att rösta och närvara i parlamentet i Cromwells Act of Settlement 1652.
Under Jakob II & VII återfick katolikerna inflytande och under kriget på Irland gick han med på det irländska parlamentets krav på autonomi och återlämning av jord. Sedan Vilhelm III hade segrat återställdes dessa reformer, och med tvångslagarna (Penal Laws) blev det ännu värre för parlamentets del. Poynings lag 1494 hade gjort det irländska parlamentet underordnat det engelska, men Constitution of 1782 avlägsnade dessa restriktioner och ungefär ett årtionde senare fick katoliker rösträtt, fastän de fortfarande inte var valbara.
Storbritanniens parlament thumb|left|Överhusets kammare före branden 1834, då återstoden av de medeltida parlamentsbyggnaderna i Palace of Westminster (utom Westminster Hall) brann ner. – Vid tronen sitter några kungasöner, som på grund av att de bar olika adelstitlar, fick sitta med i överhuset. thumb|Underhusets kammare, som från år 1548 fram till branden 1834 sammanträdde i slottskapellet Saint Stephen's Chapel i Westminster Palace. Före 1548 sammanträdde de inledningsvis en kort tid i samma kammare som överhuset år 1341, men därefter fram till 1548 antingen i Westminster Abbeys refektorium eller kapitelhus. De tre fönstren ingick från början i ett större gotiskt fönster. Efter unionsfördraget 1707 antogs unionsakter i både Englands parlament och Skottlands parlament, vilka upprättade det nya Kungariket Storbritannien. Både parlamenten upplöstes och ersattes med ett nytt "Kungariket Storbritanniens parlament", som var beläget i det engelska parlamentets tidigare lokaler. Alla traditioner, procedurer och regler som använts i det engelska parlamentet behölls, liksom de sittande ämbetsmännen, och engelska ledamöter utgjorde en överväldigande majoritet i det nya parlamentet. Det ansågs inte ens nödvändigt att hålla ett nytt parlamentsval. Scots law och skotsk lagstiftning förblev separat, men lagstiftningen sköttes numera av det nya parlamentet.
Efter att Georg I från huset Hannover hade tillträtt tronen 1714 genom ett parlamentsbeslut började makten förflyttas från monarken, och vid slutet av hans styre hade ministrarnas ställning befästs. Ministrarna var beroende av parlamentets stöd. Mot slutet av 1700-talet hade monarken fortfarande betydande inflytande över parlamentet, som var dominerat av den engelska aristokratin och av utnämningar, men hade slutat att utöva direkt makt: den sista gången ett parlamentsbeslut inte fick kunglig sanktion var 1708 under Anna av Storbritannien. Kungarna hade också genom ointresse, misslyckad politik, eller ekonomisk oförmåga försvagat sin egen ställning och hamnat alltmer i knät på parlamentet. I parlamentsvalen hade endast jordägare och innehavare av besittningsrätt rösträtt. Så kallade "rotten boroughs"-valkretsar kunde köpas, medan stora städer fortfarande saknade representation. Reformivrare och radikaler försökte genomdriva reformer i parlamentet, men när Napoleonkrigen utvecklades, blev regeringen repressiv mot avvikande åsikter och förändringarna hejdades, men genomfördes långsamt steg för steg när dessa krig var över.
Förenade kungarikets parlament Förenade kungariket Storbritannien och Irland bildades 1801 genom sammanslagning av Kungariket Storbritannien och Kungariket Irland.
Principen om ministrars ansvar inför underhuset utvecklades inte förrän på 1800-talet - överhuset var fortfarande överordnat underhuset både i teorin och i praktiken. Underhusets ledamöter valdes med ett föråldrat valsystem som innehöll valkretsar av starkt skiljaktig storlek. Exempelvis valde borough-valkretsen Old Sarum, med sju väljare, två ledamöter, liksom Dunwich, som hade försvunnit ned i havet på grund av erosion. I många fall kontrollerade ledamöter av överhuset mycket små valkretsar, så kallade rotten boroughs, vid val till underhuset, och kunde se till att deras släktingar eller anhängare blev valda. På detta sätt "ägdes" många platser i underhuset av överhuset. Efter reformerna på 1800-talet, som tog sin början med 1832 års reformakt, blev valsystemet till underhuset mycket mer regelbundet. När nu underhusledamöterna inte längre var beroende av överhuset för sina platser blev de mer självsäkra.
Efter parlamentsreformen genomfördes fler reformer: bättre social lagstiftning,