miniatyr|Den svenska almanackan anno 1753, året då den gregorianska kalendern infördes i Sverige. Gregorianska kalendern, i Sverige även kallad nya stilen, är den kalender som används i de flesta av världens länder och används numera globalt genom Koordinerad universell tid UTC med globala tidszoner.
Kalendern har sina ursprungliga rötter i Babyloniska kalendern och Anno Graecorum för system med veckor, dygn, timmar, minuter och sekunder, med månader enligt julianska kalendern (romerska kalendern) och årsberäkning enligt Anno Domini. Vi har en obruten serie av 7 veckodagar sedan babylonernas tid inom alla de kristna, muslimska och judiska kalendrarna.
Den föreslogs av Aloysius Lilius och antogs av påven Gregorius XIII den 24 februari 1582 genom bullan Inter GravissimasInter Gravissimas Bill Spencer's English translation of the Inter Gravissimas, 1999, revised 2002, based on Rodolphe Audette's transcription of the Latin text. Also includes Rodolphe Audette's translation into French. som en mindre ändring av den julianska kalendern, där 10 dygn, 5-14 oktober 1582, ströksNils Lithberg: Almanackan. Från astrologisk rådgivare till svensk kalender, Norstedts, Stockholm 1933. Svenska Humanistiska Förbundets publikation nr 40.
Bakgrund Första konciliet i Nicaea år 325 fastställde de kristna kyrkornas grunder och så också kyrkoåret och dess händelser. Man klargjorde också dygnets (helgernas) inledning vid solnedgången (kl 18) från klargörandet av världens skapelse enligt Bibelns Moseböckerna den 1 september vid solnedgången. Kyrkoårets händelser definierades uttryckt i den Julianska kalenderns månad-system men uttryckte ingen definition för årsangivelser (frågan om året för världens skapelse var under oenig debatt). Konciliet resulterade också i att alla kyrkor genom sina biskopar enades om vilken dag påsken skulle firas, så att uppståndelsens högtid, den viktigaste kristna högtiden, firades gemensamt på en dag som icke följde den judiska kalendern. Påsken definierades som första söndagen efter fullmåne efter vårdagjämningen, men man definierade kalendern i form av tabeller som följdes, då det på den tiden var svårt att klart fastslå de rätta astronomiska förhållandena.
Problemet var att tabellerna och verkligheten började skilja sig åt med tiden (1582 10 dagar), påsken firades uppenbart på fel dag, så kyrkan och staterna i väst (Sverige 1 mars 1753, Storbritannien med alla kolonier 1752) korrigerade (på order av påven eller anpassning till 1700-talets allt mer globaliserade värld) när påven Gregorius XIII skapade Gregorianska kalendern 1582. Datumen flyttades fram 10 dagar, beräkningen för påsken ändrades blev astronomiskt styrd istället för av Koncilliet i Nicaeas tabeller, men årtalen och nyårsdatumet var de samma som i julianska kalendern. Gregorius var påve, vilket var en faktor i den ortodoxa kyrkan år 1728 och dess stater (Ryssland år 1700), som då istället bytte från bysantinska kalendern till julianska kalendern.
I början av 1900-talets globalisering med globala kommunikationer dominerade den Gregorianska kalendern världen (se Tidszoner och UTC), så gick i princip alla icke-kristna stater och till slut Grekiska staten år 1923 över till Gregoriansk tid och ortodoxa kyrkan år 1924 till den reviderade julianska kalendern (som är snarlik den Gregorianska kalendern), men inte alla ortodoxa kyrkor.
Bullan Inter Gravissimas innehåll Konciliet i Trent (1545–1563) bemyndigande frågan den romerske påvens myndighet och dom. Frågan är att helg, särskilt påsken firas på rätt dagar i förhållande till månen och solen Föregångaren Påve Pius V har reglerat kyrkoårets helger Detta kräver naturligtvis ett legitimt återställande av kalendern Antonius Lilius, doktor i konst och medicin, som hans bror Aloysius Lilius har utarbetat förslaget som accepterats på remiss Syftet är att återställa påsken i enlighet konciliet i Nicea till första söndagen efter fullmåne efter vårdagjämningen Korrekt placering av vårdagjämningen, att den astronomiska vårdagjämningen infaller den 21 mars (inte 31 mars, nu 3 april) Korrekt placering av fullmåne (den fjortonde dagen av månen) antingen inträffar på dagen för själva vårdagjämningen eller är nästa som följer efter Den första söndagen som följer på samma fullmåne Därför avlägsnas 10 dagar, 5-14 oktober 1582 För att återställa vårdagjämningen till sin ursprungliga plats från vilken den redan har dragit sig tillbaka med ungefär tio dagar sedan konciliet i Nicaea Att återställa månens fjortonde påskdag (fullmåne) till sin plats Men också en metod och en regel, för att förhindra att vårdagjämningen och fullmånen någonsin mer i framtiden flyttas bort från sina rätta platser Kontrakt och avtal som sträcker sig över de borttagna dagarna förlängs 10 dagar Skottdag läggs in som den 29 februari varje jämnt 4:e år, men inte varje 100:e men varje 400:e år Att det tidigare tabellsystemet för vårdagjämningen och fullmåne ersätts av rätt dagar i förhållande till månen och solen Hur cyclus litterarum dominicalium XXVIII annorum, cykeln av söndagsbrev skall hanteras Att förändringen är en order från Påven Den som bryter bullan genom tryck straffas med böter eller genom bannlysning Instruktion till kyrkans företrädare Krav på att kungar, furstar och republiker under Påvens domän, tillämpar bullan Krav om bullans annonsering och spridning Den som inte följer bullan, måste veta att de kommer att dra på sig den allsmäktige Guds och de välsignade apostlarna Petrus och Paulus indignation.
Införande En del länder införde den nya kalendern samma år som bullan utfärdades, men i synnerhet i protestantiska länder dröjde det länge.
I den västliga världen förekom alltså parallellt under åtskilliga år två olika kalendrar, i Sverige kallade den gamla stilen och den nya stilen. Över hela Europa rådde stor oreda i tideräkningen. Finland hade som del av Sverige gått över till nya stilen. Sverige införde Gregoriansk tid 1 mars 1753.
Men i Ryssland användes den julianska kalendern fram till efter revolutionen 1917 (som år 1700 i Ryssland, hade ersatt den bysantinska Anno mundi), men inte Rysk-ortodoxa kyrkan. Den 1 mars 1923 gick staten Grekland över till Gregoriansk tid och samtidigt införde den Grekiska kyrkan och Konstantinopels ekumeniska patriarkat snarlik Gregoriansk tid, den Reviderade julianska kalendern.
Efter Rysslands invasion av Ukraina är kalenderfrågan är en politisk stridsfråga i Ukraina. Den innebar att Ortodoxa kyrkan i Ukraina år 2023 gått över till Gregoriansk tid (Reviderade julianska kalendern), och kalendertillämpning är numera i Ukraina en politisk markör.
Gregoriansk tid används allmänt globalt numera formaliserad som Koordinerad universell tid (UTC), där man i vissa länder även för annan tideräkning parallellt.
Frågeställningen År 1582 var julianska kalendern 10 dagar för mycket jämfört med jordrotationen, numera 13 dagar. Man firade jul efter nyår och beräkningarna av tiden för påsken var kaotisk.
Genomsnittsåret i den julianska kalendern är 365,25 dygn långt men eftersom det genomsnittliga solåret är ungefär 365,2422 dygn kommer kalendern så småningom i otakt med årstiderna. I den julianska kalendern är ett år skottår om årtalet är jämnt delbart med fyra. I den gregorianska kalendern gäller samma sak, med undantag för årtal som är jämna århundraden, dessa är inte skottår annat än då också seklet är jämnt delbart med 400. Detta innebär att exempelvis åren 1800 och 1900 ej var skottår, medan 2000 var skottår. Dessa skottår, som i Sverige hittills bara inträffat en enda gång, år 2000, kallas storskottår.
Den gregorianska kalendern får i genomsnitt 365,2425 dygn på ett år, vilket idag ger ett fel på bara ett dygn per cirka 3000 år. Emellertid sker en fördröjning av jordrotationen och med en fortsättning av denna kan kalendern komma ur fas snabbare än så.
År Åren i den gregorianska kalendern räknas efter Kristi presumtiva födelse, där kalenderns epok, det första året, Herrens år (Anno Domini) 1, börjar och slutar med den första veckodagen (Herrens dag, söndagen) enligt den kristna 7-dagarsveckan som övertagits från judendomen. År 2–7 e.Kr. börjar och slutar på veckodag 2–7 eftersom år 4 inte är ett skottår på grund av kalenderreformen som genomfördes i samband med den av kejsar Augustus beordrade skattskrivningen. Ny forskning tyder dock på att skottåren kunde ha tagits upp redan år 4 e.Kr.
I vilket fall är historiker överens om att år 8 e.Kr. och vart fjärde år därefter varit skottår ända fram till år 1700, då påven Gregorius kalenderreform från år 1582 fick genomslag för första gången. Inte heller de länder som infört kalendern före 1600 fick någon effekt vid sekelskiftet 1599-1600, eftersom 1600 är delbart med 400 och därför blir ett storskottår i den gregorianska kalendern.
Förkortningarna "e.Kr." och "f.Kr." (eller vt och fvt) används för att ange att man avser det givna årtalet efter respektive före epoken; utan förkortning är det normalt underförstått att åren efter epoken avses. Kristi födelse inträffade sannolikt mellan år 7 f Kr och 4 f Kr, men benämningen "efter Kristus" är så inarbetad att den fortfarande används. Valet av startdatum för tideräkningen gjordes av abboten Dionysius Exiguus som år 525 fick uppdraget av påven att ytterligare precisera tiden för kristen påsk, denna gång utan att relatera årtalet till en specifik regents trontillträde så som det gjorts sedan urminnes tider. För att årsindelningen skulle sammanfalla med veckoindelningen på så sätt att det första året i den kristna tideräkningen började med en hel vecka fanns det två alternativa startdatum där årets första dag också var den första dagen i den judiska och kristna veckan, söndagen den 1 januari det år vi nu känner som år 7 f.Kr. samt söndagen den 1 januari det år som vi nu känner som år 1.
Ett tidigare försök att bestämma tid för påsk gjordes vid kyrkomötet i Nicaea år 325, då enligt principen "första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen". Denna regel fungerar för det mesta, men det finns specialfall, där det inte kan bestämmas entydigt. I dessa, sällan förekommande fall, bestämmer påven vad som skall gälla.
Första århundradet efter Kristus omfattar åren 1 till 100, andra århundradet 101 till 200, tredje århundradet 201 till 300 och så vidare. Första århundradet före Kristus omfattar 1 f Kr till 100 f Kr, andra århundradet före Kristus 101 f Kr till 200 f Kr och så vidare. Man räknar alltså bakåt i tiden utifrån epoken på detta sätt. Observera att vi numera, av praktiska skäl, brukar räkna de 100 år som börjar på samma siffror för ett århundrade, vilket, om man interpolerar bakåt, skulle medföra att det första århundradet före Kristus, och det första efter Kristus, bara innehåller 99 år.
Hur man betecknar seklen varierar från språk till språk. I bland annat engelska, spanska och tyska räknar man antal sekel. År 1–100 är det första seklet, 1801–1900 det nittonde seklet ("the 19th century", "Siglo XIX" respektive "19. Jahrhundert"). På svenska namnges århundraden vanligen enligt årtalets första siffror, varvid 1800–1899 blir 1800-talet.
I andra kalendrar räknas åren utifrån andra händelser. Den judiska kalendern börjar 7 oktober 3761 f.Kr. (detta är dock inte tiden för Adams skapelse, som tänks ha inträffat nästan ett år senare, 26 september 3760 f.Kr., utan ett fixerat ögonblick 349 dagar innan Gud skapade världen enligt traditionell judisk historieskrivning); den romerska kalendern började 21 april 753 f.Kr. (Roms grundande); den bysantinska kalendern börjar med mars 5508 f.Kr. (Världens skapelse beräknad enligt Septuaginta) och den muslimska kalendern börjar 16 juli 622 e.Kr. (Muhammeds flykt till Medina).
Månader En månad var ursprungligen en lunär cykel, det vill säga tiden från en viss månfas (till exempel fullmåne) till nästa förekomst av denna fas, vilket är en period på drygt 27 dygn. Se vidare månen.