Karen Moustgaard Jespersen, född 17 januari 1947 i Köpenhamn, är en dansk politiker, författare och tidigare minister. Hon är den första ministern i Danmark som har haft ett ministerämbete under titeln "välfärdsminister", och även den första och hittills enda politikern som har suttit i två olika regeringar för två olika partier, Socialdemokraterne och Venstre.
Jespersens politiska karriär kännetecknas av flera partibyten och kontroversiella ståndpunkter. Vad gäller partitillhörighet har hon rört sig från den yttersta vänstern till långt in på högerflanken, och ideologiskt har hon gått från kommunismen till den danska borgerligheten med en invandringsrestriktiv hållning. Det har dock inte varit ett hinder för hennes politiska karriär och hon har åtnjutit stor popularitet bland väljarna.
Tillsammans med sin man, Ralf Pittelkow, har Jespersen givit upphov till stor debatt i och med sin kritik gentemot islamism. Hon har varit en flitig författare och har givit ut flera böcker som tar upp ämnet.
Uppväxt och tidig politisk aktivitet Karen Jespersen är dotter till grovarbetaren Knud Jespersen och viktualiehandlaren Anna Pedersen. Hon växte upp i ett typiskt arbetarhem på Nansensgade i Köpenhamn och tillbringade sin skolgång vid Nansensgades Skole 1954 till 1964. Därefter genomförde hon sina gymnasiala studier på den matematiska linjen vid Rysensteens Gymnasium och tog studentexamen 1966. Som den första kvinnan i sin familj påbörjade hon en högre utbildning och skrevs in vid Köpenhamns Universitet direkt efter studentexamen. 1977 blev hon cand.mag. i historia och arkeologi. Under sina studier var hon medlem av studienämnden vid det historiska institutet (1975-1977) och arbetade som frilansskribent.
Rödstrumpa, venstresocialist och journalist Jespersen engagerade sig i den danska rödstrumperörelsen från dess start och kom att influera den starkt. Trots den danska kvinnorörelsens flata beslutandestruktur kom Jespersen att bli en mycket stark profil som blev något av dess informella ledare. Hon uttryckte nödvändigheten av en mobilisering av alla kvinnor från alla samhällsklasser. Hon skulle komma att väcka stor uppmärksamhet i Danmark när hon på Rådhuspladsen erövrade talarstolen från LO-ordförande Thomas Nielsen första maj 1970 och krävde lika lön mellan män och kvinnor. Det var ett krav som inte prioriterades högt inom den danska arbetarrörelsen vid denna tidpunkt. Ett halvår senare ingick hon i den grupp av unga kvinnor som ockuperade tre saneringsegendomar på gatan Åbenrå i Köpenhamn, där de upprättade kollektiv och bokcaféer. 1971 var ett år då hon hade pennan i handen, då hon var medförfattare till de av kvinnorörelsen utgivna böckerna Kvinder på fabrik och Med søsterlig hilsen.
Jespersens engagemang i rödstrumporna ledde henne till Venstresocialisterne (VS), ett parti i den yttersta vänstern som bröt sig ur Socialistisk Folkeparti 1967. Här satt hon periodvis i dess huvudstyrelse och var en av dess kandidater till folketinget 1979. Det var dessutom i partiet som hon träffade sin blivande man, journalisten Ralf Pittelkow, som sedermera kom att bli kommentator för Jyllands-Posten. Jespersen var under 1970-talet medlem av konsistoriet vid Köpenhamns Universitet och institutet för historias studienämnd. Dock skulle karriären börja inom journalistiken och efter att ha arbetat som frilansskribent blev hon redaktör för den vänstersinnade tidningen Politisk Revy (1974-1977). Här uttryckte hon bland annat en massiv kritik gentemot Socialdemokraterne och en önskan om ett "verkligt kommunistiskt parti som inte förråder arbetarna"Politisk Revy nr. 236, 1974; s. 12. Därefter blev hon politisk reporter vid Dagbladet Information fram till 1984 trots sitt medlemskap i Venstresocialisterne, vilket kritiserades av hennes kollegor som menade att det inte gick ihop med tidningens uttalade princip om att stå oberoende från ekonomiska och partipolitiska intressen. Tillsammans med Pittelkow argumenterade hon i en diskussion inom VS 1979 för "röda undantag" från demokratin i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan.
Partibyte Under karriären hade intresset för- och engagemanget inom Venstresocialisterne svalnat. Efter att ha ställt upp som kandidat för partiet till folketinget utan framgång, avsade sig Jespersen sitt partimedlemskap 1981. Efter ett kort medlemskap i Socialistisk Folkeparti anslöt hon sig istället till det etablerade och mycket mindre radikala Socialdemokraterne. Dock dröjde det större engagemanget och den journalistiska karriären fortsatte, nu som reporter på nyhetsprogrammet TV-Avisen på Danmarks Radio (DR) (1984-1988). Här blev hon rikskänd för sina politiska analyser, vilka skulle komma att skapa en del kontroverser och ge upphov till öknamnet The Smiling Killer, den leende mördaren. 1988 skulle Jespersen återigen byta arbetsplats, den här gången till det nybildade TV2, vilket enligt Jespersen själv gav henne friare journalistiska tyglar. Här var hon bland annat studiovärd för programmet Her og Nu. Anställningen på TV2 var dock kortvarig.
Under 1980-talet skulle även Jespersens författarskap tillsammans med Pittelkow börja ta fart, med flera politiskt analyserande böcker som exempelvis Et bedre Danmark och Det røde flertal. 1990 blev Karen Jespersen invald till folketinget för Amagerkredsen. Trots att hon bodde i Allerød förknippades hon starkt med Amager, då hon uttryckte ett stort och uppmärksammat motstånd mot byggandet av Öresundsbron mellan Sverige och Danmark, vars danska del skulle gå genom Amager. Det hindrade henne dock inte från att senare bosätta sig i Dragør på öns östkust mot Sverige, där man tydligt kan se bron.
Socialminister 1993-2000 Ministerutnämningen 1992 var året då en ny partiledare för Socialdemokraterne skulle utses och Jespersen tog parti för Poul Nyrup Rasmussen, som också segrade över den sittande Svend Auken. Jespersen har sedan dess stått i stark motsättning till Svend Auken i folketinget. Med den nya partiledare skulle Jespersens politiska karriär kliva framåt i stora steg på kort tid. 1993 avgick den borgerliga koalitionsregeringen efter att en skandal, tamilsagen, som handlade om sammanföringar av tamilska familjer, blev offentliggjord. I dess ställe tillträdde en koalitionsregering under ledning av Poul Nyrup Rasmussen, i vilken Jespersen utsågs till socialminister. Denna period blev dock kortvarig, eftersom Centrum-Demokraterne blev en del av regeringen och socialministerposten tillföll deras Bente Juncker. Efter åtta månader återfick Jespersen ministerposten, då man hade genomfört en ministerrockad, det vill säga att ministrar fick byta ämbeten eller avgå. Samma år fick Jespersen stor uppmärksamhet för att ha kört på en fotgängare och i samband med det ha förlorat sin parlamentariska immunitet. Den parlamentariska immuniteten skall skydda folketingsledamöterna från politisk förföljelse från den utövande makten (dvs. regeringen), men kan upphävas då en ledamot är misstänkt för brott och för att den skall kunna åtalas.
1995 blev hon utsedd till regeringens delegationsledare vid FN:s fjärde världskvinnokonferens i Beijing.
De socialpolitiska reformerna I december 1995 antog folketinget Jespersens förslag om att låta kommunerna inrätta s.k. äldreråd och klagoråd. Äldrerådet skulle ge kommunen rådgivning inom äldreomsorgspolitiken och fungera som en form av språkrör mellan kommunstyrelsen och kommunens medborgare vid utformningen av kommunens äldreomsorgspolitik. Äldrerådet var en demokratisk inrättning med val av representanter vart fjärde år, som valdes av i kommunen bosatta människor vid en ålder av 60 år och uppåt. Klagorådet skulle dryfta och vidareförmedla klagomål rörande hemvården och bestod av medlemmar från äldrerådet, kommunstyrelsen och en representant från de organisationer som förde de invalidiserade människornas talan.
Under slutet av år 1996 lade Karen Jespersen fram två lagförslag om ändringar av lagen om ekonomiskt bistånd. Den ena, lagen om aktiv socialpolitik, som tog upp socialbidraget, rehabilitering och skånejobb blev hårt kritiserad av såväl politiker som LO, Socialpolitisk Forening och Socialrådgiverforeningen. Kritiken riktades mot att alla dem som mottog ekonomiskt bistånd skulle aktiveras i arbetslivet, även om de skulle råka vara drabbade av sjukdom eller psykiska problem. Jespersen förklarade att det hade med ansvar att göra; att samhället hade ett socialt ansvar och att bidragstagarna därmed hade ett ansvar tillbaka. I förslaget ingick också att minska antalet förtidspensionerade genom att låta dem genomgå omskolning och uppmana dem att ta arbeten som de kunde utföra trots skador. Vidare var Jespersens mål att skapa en bred uppbackning på tvärs av blockgränserna för förslaget, vilket var svårt. Högerpartierna ville sänka de offentliga utgifterna, Socialistisk Folkeparti och LO förespråkade en mer omfattande reform av hela systemet för ekonomiskt bistånd. Jespersen lyckades dock med att genomföra en socialreform i sin helhet 1998.
Regeringskommittén om Socialt Arv I arbetet mot att bryta det negativa sociala arvet hos barn tillsattes av regeringen Regeringskommitén om Socialt Arv, bestående av undervisningsminister Margrethe Vestager, hälsominister Carsten Koch samt Karen Jespersen, som var kommitténs ordförande. Bland Jespersens arbetsuppgifter hörde utredningen av frågan om hur utstötningen av barn på daghem och skolor skulle förhindras. Bland hennes förslag hörde införandet av läxhjälp på alla landets skolor för att barn från icke-akademiska hem skulle kunna klara av skolarbetet bättre. Kommitténs arbete och förslag hade bland annat sin grund i en rapport från Socialforskningsinstituttet, som visade att trots årtionden av strävanden efter lika möjligheter mellan människor så var det sociala arvet ett hinder i en fortsatt utjämningsprocess. I samband med arbetet i kommittén gav Jespersen sitt eget ministerium i uppdrag att göra en utredning av dansk socialpolitik och resultaten kring den. Hon deltog även i det socialpolitiska årsmötet i Kolding, där hon var positiv gentemot förslaget om att det sociala systemet skulle utse ansvariga kontaktpersoner till arbetet med tyngre sociala problem. Detta förslag väntades effektivisera behandlingen av människors sociala problem om det antogs och, enligt Jespersen, motverka förvirringen bland klienterna.
Inrikesminister 2000-2001 Ministerutnämningen Bakgrund