stående=1.4|miniatyr|Gaturenhållning i Stockholm 1905. miniatyr|stående=1.4|Sophämtning med lyftarm i Stockholm 2015. Från medeltiden och fram till 1900-talets början var renhållningen i Stockholm ett problemfyllt område. En strid ström av kungörelser och förordningar utgavs, ibland med hot om böter, men oftast utan önskad framgång.
Renhållningen i Stockholm i ordnade former började genomföras först i mitten av 1800-talet, när det nygrundade Stockholms renhållningsverk övertog ansvaret för latrinhämtningen. Innan vattenspolningstoaletter blev vanliga i Stockholm utgjorde latrinhanteringen en stor del av stadens totala renhållning. År 1908 var latrinhämtningen som störst med 700 000 hämtade kärl. Därefter har stadens avloppsnät skött bortforsling av mänskliga exkrementer i allt större omfattning.
År 1902 började Renhållningsverket även med gaturenhållningen som liksom latrinhanteringen tidigare hade skötts av entreprenörer. Först år 1972 fick Stockholms kommun det sophämtningsmonopol och ansvar för hantering av hushållssopor som de i dag (år 2010) fortfarande innehar. År 2007 producerade Stockholms invånare 237 000 ton hushållssopor, som till största del eldades upp i två sopförbränninganläggningar: Högdalenverket och Uppsala Block 5 och där omvandlades till fjärrvärme.
Idag (år 2010) bärs huvudansvaret för renhållningen i Stockholm av Trafikkontoret, som verkställer trafik- och renhållningsnämndens beslut. Trafikkontoret sköter bland annat gatustädning, snöröjning, klottersanering, parkskötsel, allmän belysning, parkeringsövervakning samt ser till att staden har en effektiv avfallshantering.
Historik Från medeltiden till 1750-talet miniatyr|200px|Denna medeltida illustration av ökänd konstnär visar hur en kvinna tömmer ut innehållet från sitt nattkärl genom fönstret. Stockhoms stadsmuseum. miniatyr|200px|Kungörelse av den 15 juli 1796. På medeltiden var det husägaren som hade skyldighet att ordna renhållningen i och omkring sin fastighet. Trots ett stort antal kungörelser, förordningar och hot om stränga straff var renhållningen i Stockholm ett ständigt problem. I Bjärköarätten från omkring 1300 hotades med bötesstraff för den som ej ”… rensar sina gator och vägar före den dag som förelägges.” I Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet föreskrevs det hur ”hemlighus” (avträden) skulle byggas. Där fastslogs bland annat att ”Ingen får bygga hemlighus bredvid sin granne eller vid allmän gata. […] Den som bygger annorlunda, skall bryta upp och böta sex marker till treskifte.” På slutet av 1400-talet kom flera tillägg till förordningarna, bland annat ”Den som kastar eller skottar från sin gata in på grannens gata eller tomt böte sex örar till treskifte.”Dufwa, Pehrson (1985), sid. 4.
Fastighetsägarens skyldighet att renhålla, bygga och reparera gatan utanför sin tomt sträckte sig från tomtgränsen och ut till gatans halva bredd, dock högst 12 alnar (7,13 meter), därutöver var det stadens ansvar. I praktiken gällde därför stadens ansvar bara större torg och öppna platser. Stadens medborgare betraktade gatan som en plats där man kunde slänga allt man ville bli av med. Gångtrafiken fick flytta sig till gatans mitt, och där var det gott om hästspillning. I gränderna kunde det bli en besvärande stank, särskild sommartid. Därtill kom boskapsskötseln inne i staden, där varje gårdsägare kunde hålla en ko och flera svin. På sommaren befann sig djuren på malmarnas betesmarker men på vintern var de mitt inne i staden.Dufwa, Pehrson (1985), sid. 5.
I ett burspråk (framförandet till medborgarna) från 1476 berättas att svinen släpptes ut om nätterna, där de fick böka i sophögarna som låg längs gator och gränder. År 1633 utfärdades ett förbud mot att släppa ut boskap och svin på Klara kyrkas kyrkogård ”… vilket är en styggelse och förbjudet av både Gud och Människor”. Att boskap sprang omkring ute på Stockholms gator fortfarande på 1700-talets slut uppmärksammades i en kungörelse från den 15 juli 1796, där överståthållarämbetet återigen kom med ett ”Förbud, Emot Kreaturens utsläppande å gator och andre allmänne ställen här i Staden.”
För att få ordning på sopproblemet skulle kvartersmästare övervaka renhållningen, men resultatet var inte övertygande. År 1481 skulle en särskild inspektör förbättra renhållningen i hamnen, men inte heller denna åtgärd hade någon större effekt. Vid sidan om sopproblemet fanns även latrinproblemet. Renhållningen från avträden var den enskildes angelägenhet. Latrintunnor var okända och sina behov uträttade man i en grävd grop på bakgården; ibland fanns en överbyggnad i form av ett enkelt skjul över gropen. Mycket latrin hamnade direkt på gatan. I Stockholms tänkebok för år 1551 står det bland annat att en deltagare i ett dryckeslag uträttade sina behov genom ett fönster och därvid ramlade ner på gatan och slog ihjäl sig.Dufwa, Pehrson (1985), sid. 8.
Att stadens medborgare skulle sköta renhållningen frivilligt och utan ersättning fungerade helt enkelt inte. Det framgår av de ständiga uppmaningarna antecknade i stadens tänkeböcker, som gick ut på att renhållningen skulle förbättras.Dufwa, Pehrson (1985), sid. 7.
I slutet på 1600-talet gav kung Karl XI själv ut en förordning att folk från rasphus och spinnhus skulle sättas i arbete flera gånger i veckan i avsikt att föra bort all orenlighet från gator, torg och brunnar.Dufwa, Pehrson (1985), sid. 12 Under 1700-talet kom förordningar som i stort sett upprepade tidigare bestämmelser. Till och med Stockholms stadsarkitekt Nicodemus Tessin d.y. engagerade sig i renhållningsfrågan. År 1723 framlade han ett omfattande förslag om hur renhållningen skulle organiseras. Förslaget väckte en våldsam opposition av borgerligheten, som skulle stå för kostnaderna.Dufwa, Pehrson (1985), sid. 14.
Renhållningslagen och entreprenörer miniatyr|200px|Två latrinbärerskor med en avfallstunna mellan sig, litografi av C W Svedman från 1820. Stockholms stadsmuseum. År 1754 kom ett första förslag att låta entreprenörer hämta latrin och avfall, samt städa gatorna. Även det förslaget motarbetades och blev aldrig utfört. Stockholms medborgare fortsatte att slänga sitt avfall varhelst det passade – även i stadens vattendrag som sakta fylldes igen och blev till stinkande ”flugmöten”. Exempel på detta är bland annat Träsket, Katthavet och Fatburen. På Mälartorget i Gamla stan fanns på den tiden en enorm latrin- och avskrädeshög, omgärdad av plank, där stadsdelens latrintunnor tömdes. Platsen kallades därav för Flugmötet, namnet var såpass officiellt att det upptogs i en vägvisare från år 1844.Stockholms gatunamn, sid. 27
Genom hela medeltiden och ända fram till mitten av 1700-talet, gällde i princip Bjärköarättens och Magnus Erikssons stadslag med diverse tillägg om renhållningen i Stockholm. Renhållningslagen från år 1760 var den första realistiska förordningen som lätt skulle kunna tillämpas rent praktiskt. I detalj beskrevs hur sopor skulle omhändertas och hur snö skulle röjas eller inte röjas. I denna förordning reglerades även för första gången att entreprenörer skulle borttransportera latriner.
Medborgarna var skeptiska mot entreprenadsystemet, men år 1774 tecknades ett tioårskontrakt med en firma som skulle renhålla gator och allmänna platser, men bara i Gamla stan. I kontraktet ingick bland annat snöröjning och isborttagning från gatorna samt viss sophämtning hos privatpersoner. Totalt innehöll kontraktet 32 paragrafer tillsammans med en vitesklausul.Dufwa, Pehrson (1985), sid. 16
Man försökte utnyttja avfallet på olika sätt, exempelvis såldes latrin som gödsel till bönder. Arbetet med latriner hade låg status och det var kvinnliga tukthusfångar, så kallade ”skitbärarkärringar” eller något finare ”pudrettdamer” (efter pudrett), som fick utföra det praktiska arbetet.Stockholmskällan
Renhållningsverket grundas mini|200px|”Västra renhållningsstation”, år 1910. 200px|miniatyr|Råttjakt på Norrmalm, ca år 1900. I princip fortlevde det gamla systemet genom hela 1800-talet, fram till år 1902 då Stockholms stad övertog all gaturenhållning. Avträdesrenhållningen hade staden redan övertagit år 1859 då Stockholms renhållningsverk inrättades. Beslutet att sköta latrinhanteringen hade påskyndats av koleraepidemin som drabbade Stockholm år 1854.Dufwa, Pehrson (1985), sid. 18 och 21
På den här tiden bodde cirka 92 000 invånare i Stockholm, som var en av Europas osundaste städer.Pihl Atmer (1987), sida 43 Dödligheten var mycket hög, uttalat mycket högre än på landsbygden, även i jämförelse med andra europeiska storstäder som var betydligt större än Stockholm. De som kunde, skaffade sommarnöjen i stadens utkanter eller i Stockholms skärgård och lämnade sommartid den stinkande staden.
Den sanitära situationen var mycket otillfredsställande på 1800-talets mitt. Ännu på 1850-talet dog vart tredje barn före ett års ålder och medellivslängden i Stockholm var endast 20 år för män och 26 år för kvinnor. Efter år 1850 drabbades Stockholm nästan årligen av koleraepidemier och ännu vid epidemin från år 1872-1873 kunde ingen förklara vad exakt det var som förorsakade sjukdomen, bara att det hängde ihop med hygienen. Först år 1884 upptäckte den tyske bakteriologen Robert Koch kolibakterien och sammanhangen klarnade.Norling (2004), sid. 13
I samband med att stadens renhållningsverk kom igång år 1859 och att Stockholms första vattenverk, Skanstullsverket, invigdes år 1861 (se Vatten och avlopp i Stockholm) sjönk dödligheten direkt. En politiker som starkt förordade bättre hygien var riksdagsledamoten och stadsplaneraren Albert Lindhagen. Han stod bakom förslagen för bland annat nya ordnings- och hälsovårdsstadgan i rikets städer. Hälsovårdsmyndigheterna i Stockholm räknade år 1894 åter med en ny koleraepidemi, lik den som två år tidigare hade drabbad Hamburg, men epidemin uteblev mycket beroende på långsamfiltrerat dricksvatten och ordnad sop- och latrinhämtning.Norling (2004), sid. 14
En i våra ögon mera kuriös ”renhållning” var råttjakt i Stockholms innerstad. För varje uppvisad råttsvans fick råttjägaren 2 öre i början av 1900-talet.
Avträdesrenhållning
miniatyr|200px|Latrinvagn runt år 1900. miniatyr|200px|Latrinman i Stockholm runt år 1910. miniatyr|200px|Latrinvagn med plåtkärl år 1906. Före vattentoaletternas tid i Stockholm var latrinhanteringen en stor del av stadens totala renhållning. År 1849 köpte Stockholms stad ögruppen Fjäderholmarna för att forsla dit latrinavfall. En del av avfallet skeppades sedan vidare till egendomar i skärgården för att användas som gödsel. Redan efter nio år fick man sluta med verksamheten, det luktade illa när öarna passerades och klagomålen var många.
Lösningen på problemet blev Lövsta sopstation som hösten år 1889 kunde börja med sin verksamhet när det första soptåget ”Silverpilen” med avfall och latrin gick från Stockholm till Lövsta. Efter en del protester från befolkningen i omgivningen gavs år 1893 klartecken att behålla och utöka stationen.Dufwa, Pehrson (1989), sid. 38
Strax innan sekelskiftet år 1900 kom de första vattenklosetterna i bruk, men det var förbjudet att använda vatten från stadens vattenledningar till spolning, då man fruktade att vattnet inte skulle räcka till. Vattentoaletter fick enbart anslutas till stadens vattenledning efter att ett speciellt tillstånd hade erhållits, och år 1895 fanns bara ett fyrtiotal hus med WC. Eftersom staden ännu saknade avloppsreningsverk (det första var Bromma reningsverk, invigt år 1934) flyttade man enkom latrinproblemet från landbacken till strandkanten – om inte WC-stolen anslöts till en egen tank. En engelsk expert, professor E. Frankland menade: ”Vattenklosettsystem bör aldrig tillåtas utveckla sig därhän, att det bliver det allmänt använda sättet för avlägsnande av exkrementer i Stockholm.”Cronström (1986), sid. 102-103