Nordamerikas ursprungsbefolkning består av indianer, inuiter, aleuter och yupiker. Forskningen har delat in den nordamerikanska ursprungsbefolkningen i ett antal kulturområden: det arktiska, subarktiska, Kaliforniens, Great Basins, det nordöstra, nordvästkustens, präriens, platåområdets, det sydöstra, det sydvästra kulturområdet.
Kulturområden Forskningen har delat in den nordamerikanska ursprungsbefolkningen i 10 kulturområden. Olika forskare har haft olika indelningar. Den första indelningen av Amerika i kulturområden designades av Otis Mason 1896. Han delade in hela den dubbla kontinenten Amerika i 19 kulturområden, varav 11 låg i Nordamerika: Arktis, Athapaska, Algonquin, Irokeserna, Muskhogee, Slätterna, Norra Stillahavskusten, Columbia Runoff, Inner Basin, California-Oregon, Pueblo. Efter ett annat utkast från 1899 med 10 kulturområden i Nordamerika, anpassade han återigen sin klassificering av Nordamerika 1907 till de senaste rönen och kom nu fram till 12 områden: Arktis, Yukon-Makenzie, St. Lawrence och Lake Region, Atlanten, Gulf Coast, Mississippi Valley, Plains, Northern Pacific Coast, Columbia-Frazer Region, Inner Basin, California-Oregon, Pueblo.
År 1912 skapade Clark Wissler en klassificering av Nordamerika med 10 kulturområden: Arktis, Mackenzie, norra Stillahavskusten, platån, slätterna, Kalifornien, sydvästra, sydöstra, östra skogslandet, Mexiko och Centralamerika. 1914 delade William Holmes in området nordamerikanska i 11 kulturområden, huvudsakligen baserat på arkeologiska snarare än etnografiska särdrag. År 1939 modifierade Alfred Kroeber Wisslers klassificering. Han utarbetar kulturella kontraster och likheter mer exakt. Detta resulterade i de 10 kulturområdena i Nordamerika, som i stort sett är obestridda idag. År 1976 publicerade antropologerna David E. Hunter och Phillip Whitten en modell av kulturområden i världen som är mer inriktad på vegetationszoner och traditionell markanvändning än äldre modeller. Uppdelningen av Nordamerika motsvarar dock i stort sett områdena hos Kröber. Den indelning som nu dominerar är baserad på geografiskt och ekologiskt likartade områden. Inom varje kulturområde finns likheter i kulturerna men det finns också olika kulturella variationer. Vissa av dessa varianter har i tidigare forskning betraktats som egna kulturområden.
Frågan om hur stor den amerikanska urbefolkningen var i Nordamerika norr om Mexico före Columbus upptäckt 1492 är omstridd. James Mooney gjorde 1910 en uppskattning på 1,1 miljoner. Han uppskattning byggde på osäkra källor främst från ofullständiga berättelser från européernas första kontakter med olika urfolk. Senare forskare menar att hans uppskattning var för låg och uppskattar befolkningen som flera gånger större. Uppskattningarna varierar mellan 2 och 18 miljoner och moderna forskare uppskattar den troligaste siffran till 7 miljoner.James Wilson: Jorden skall gråta - Historien om Nordamerikas indianer. Ordfront. Stockholm 2003, sidorna 41-43 Omkring 1500 fanns cirka 600 autonoma samhällen (stammar, ursprungsnationer) av ursprungsbefolkningen vilket var en stor mångfald. Dessa grupper kan indelas i 12 olika språkgrupper med språk som ibland var mycket olika.miniatyr|300px|Nordamerikanische kulturområden
Arktiska området miniatyr|Kajaken och harpunen tillhör de karaktäristiska föremålen i det arktiska kulturområdets materiella kultur. Det arktiska kulturområdet sammanfaller med den geografiska och klimatologiska avgränsningen av Arktis i Nordamerika. Juliisotermen för 10°C överensstämmer därvid i stor utsträckning med trädgränsen och gränsen för sammanhängande permafrost. Klimatiskt kännetecknas området av långa, kalla och mörka vintrar samt korta, svala och ljusa somrar. Ringa nederbörd ger ett tunt snötäcke. Området som har en enorm utsträckning, från väster till öster över 10 000 kilometer, bebos av människor tillhöriga den eskimåisk-aleutiska språkgruppen; från väster aleuter på de Aleutiska öarna, sedan eskimåer: yupiker i södra Alaska och östra Sibirien, iñupiaq i norra och nordvästra Alaska samt egentliga inuiter från västra Yukon och Northwest Territories, över Nunavut till Grönlands östkust.
Ekonomi och materiell kultur Den permanent frusna marken i området är till största delen bevuxen med lavar och mossor. Med undantag av vissa områden i sydvästra och norra Alaska samt väster om Hudson Bay har kulturen varit fokuserad på jakt av havsdäggdjur; i väster framförallt valfångst, i norr säljakt genom isen på vintern. Kosten för aleuterna och eskimåerna vid kusten bestod av sälar, valrossar och valar. Deras kost kompletterades med skaldjur, musslor, bär, vilda frukter och på sommaren var caribou ett viktigt jaktbyte. Den var huvudföda för stammarna i inlandet. De anpassade sig till klimatförhållandena och rörde sig antingen i kajaker eller med slädar. Harpunen var deras viktigaste jaktredskap. Den materiella kulturen kännetecknas av kajaker, umiaker, harpuner, hundslädar och igloo. I motsats till vad många tror bodde de etniska grupperna, som var utspridda i små grupper, bara i igloos när de jagade och reste. Deras huvudsakliga bostad var gjord av drivved, stenar, valskägg, pälsar och torvplattor. Enkla, släktskapsbaserade, samhällsformer dominerade. En big man i form av en umialik (ordagrant: ägare av en umiak) var ofta den karismatiske ledaren i lokalsamhället. Där valen var det mest framträdande jaktbytet var den sociala stratifieringen mer utpräglad än i lokalsamhällen som var beroende av sälen och renen. Både polygyni och polyandri förekom över hela kulturområdet.
De europeiska kolonisatörerna kom relativt tidigt i kontakt med stora delar av området. I Alaska var det pälsjägare och det Rysk-amerikanska kompaniet samt den ryska ortodoxa kyrkan som dominerade kolonisationen från 1784. I det centrala delarna av området var det Hudson Bay-kompaniet som verkade från 1670. På Grönland tog kolonisationen sin början med den lutherske missionären Hans Egede 1721. Missionsverksamheten följdes snart av ett danskt kungligt handelskompani, Den Kongelige Grønlandske Handel, som styrde Grönland ända till 1950.
Religioner Religiöst dominerade schamanismen. De etniska religionerna i amerikanska Arktis var avgjort animistiska, det vill säga naturfenomen ansågs vara besjälade, och eftersom djuren spelade den viktigaste rollen för att skaffa föda i dessa kulturer var djurandar särskilt viktiga. Bland eskimåfolken var dessa djurarters andar ("Inua"), inte enskilda djurs andar.Miriam Schultze: Traditionelle Religionen in Nordamerika. In: Harenberg Lexikon der Religionen. Harenberg, Dortmund 2002, sidorna 881–882 (Arktis u. Subarktis), Över dessa djurandar stod ofta en "djurens herre" som en gudalik varelse (som Sedna bland inuiterna). Det fanns många tabun som man var tvungen att iaktta när man jagade eller bearbetade animaliska produkter för att blidka de motsvarande andarna. Den religiösa kulten var i första hand individualistisk. Endast vid allvarliga sjukdomar, jaktmagi och tabubrott kallades nekromantikern, känd av inuiterna som angakkoq in som specialist.Lindig och Münzel: Die Indianer. Kulturen und Geschichte der Indianer Nord-, Mittel- und Südamerikas. dtv, München 1978 s. 34–36 På grund av stora likheter med de paleo-sibiriska folken räknas eskimåfolken av vissa författare som en del av den klassiska sibiriska shamanismen.Günter Lanczkowski: Eskimo-Religion i: Horst Balz et al. (utgivare): Theologische Realenzyklopädie, Band 10: „Erasmus - Fakultäten, Theologische“. Walter de Gruyter, Berlin, New York 1982 s. 363–366.
Subarktiska området
Klimat och kultur miniatyr|Tältkåtor tillhöriga Dogrib, ett athabaskisktalande folk, vid Great Slave Lake 1907. Subarktis omfattar vidsträckta boreala skogsområden från centrala Alaska till St. Lawrencefloden. Det subarktiska eller boreala kulturområdet har en befolkning som levde och lever i tajgan och på skogstundran i vad som nu är Kanada och Alaska. Klimatet kännetecknas av korta somrar och långa kalla vintrar med mycket nederbörd i form av snö. I väster bor athabaskisktalande folk och i öster algonkintalande. Lokalsamhälle kännetecknades av låg befolkningstäthet och enkla samhällsformer (familjegrupper om 25-30 personer), med stort personligt oberoende. De subarktiska indianerna bodde i olika bostäder, allt från stångtält till gavelförsedda trähyddor till kupolformade wigwams. De utspridda små grupperna kände varken till överordnade stamförbund eller permanenta bosättningar. Makten var inte nämnvärt centraliserad till en person. Karaktäristiska föremål i den materiella kulturen var björknäverkanoten för sommarresor och snöskon och toboggan för vinterfärder, men hunden som dragare introducerades först efter mötet med européerna. De viktigaste stammarna var de två algonkintalande folken Anishinabe och Cree. Skogen erbjöd indianerna gott om mat: skogskaribou, skogsbison, rådjur och älg. Längs floderna och kusterna var det mycket fiske. Insamling av bär, lönnsirap, ätligt gräs, perenner och rötter täckte vitaminbehovet.
Jakt och försörjning Trots det geografiska läget långt från de europeiska jordbrukande kolonisatörernas bosättningsområden, drogs det subarktiska kulturområdets folk tidigt in i ett materiellt kulturutbyte genom Hudson Bay-kompaniets etablering av handelsstationer i Hudson Bay och James Bay. Det ursprungliga, religiöst sanktionerade, nära sambandet mellan människa-djur-natur, förhindrade inte att pälshandeln med lätthet kunde inordnas i existerande kulturmönster. Vid mitten av 1800-talet hade inte bara de flesta pälsdjur utrotats från de östra delarna av området, utan även ren och älg. Det betydde att folken var tvungna att övergå till att leva på småvilt och fisk, något som gav en sämre näringsstatus. I modern tid har området varit föremål en omfattande råvaruexploatering (först genom guldrushen i Klondike 1896) vilket djupare påverkat den inhemska kulturen. Folken undgick heller inte att redan från de första kontakterna drabbas av omfattande och förödande epidemier av europeiska sjukdomar, framförallt smittkoppor, mot vilka de saknade motståndskraft.
Religioner Djurandar spelade också i detta området med subarktiska jägarkulturer en stor roll i de traditionella religionerna – både andarna för enskilda djur och andarna för hela djurartens beskyddande; i synnerhet som individuella personliga skyddsandar totemandar. De athabaskiska folken i nordväst kände inte till några andemakter utöver detta, trodde de algonkinska folken i mellersta och östra England på Manitou, en slags panteistisk världssjäl som stod över alla andar. Denna idé var mycket svagare hos de subarktiska Cree och Innu än hos Anishinaabeg och andra stammar i övergångsområdet till det nordöstra lövskogsområdet. De senare etniska grupperna – särskilt Anishinaabeg och deras släktingar – hade en komplex karaktär av kollektiva ceremoniella samhällen, medan kulten annars var mycket individualistisk överallt bland andra folk. Riterna var i jaktens och sjukvårdens tjänst. Subarktiska medicinmän hade under lång tid inte samma centrala ställning som eskimåshamanerna utan var bara aktiva som helare. I avskildheten i de kanadensiska skogarna förblev några av de gamla religionerna opåverkade ända fram till 1900-talet. Trots den officiella kristendomen lever många traditionella trosföreställningar kvar. Det är vanligt att utövning av två religioner.
Platån
Kultur