miniatyr|En 2000 pund (907 kg) Mark 84 General Purpose Bomb (minsprängbomb).|300x300px miniatyr|300x300px|Ett strategiskt tungt bombflygplan modell Boeing B-52 Stratofortress som fäller ett större antal minsprängbomber under Vietnamkriget. Flygbomb (inom svenska flygvapnet enbart typbenämnd bomb, förkortat b), ibland även fallbomb eller hängbomb, är en projektil som fälls från flygfarkoster, vanligen flygplan, men historiskt även zeppelinare, gyrokoptrar och helikoptrar. Flygbomber har vanligen långsmal form och är traditionellt försedda med någon from av stabiliseringsanordning för att öka träffsäkerheten, vanligen i form av fasta metalfenor på bakplanet. Ombord på flygfarkoster är de traditionellt fast hängda på så kallade bombbalkar, vilka innehåller en mekanism vid namn bomblås som släpper bomben på kommand. Bombbalkar kan vara belägna både externt och internt på flygfarkoster.
Som namnet bomb antyder har flygbomber klassiskt en inre verkansdel försedd med tändmekanism som får dess kropp att explodera vid anslag i marken; detta i syfte att bekämpa militära mark- och sjömål som till exempel infanteri, fordon eller annan materiell. I realiteten finns det dock otaliga typer av flygbomber med diverse olika utformningar och verkan. Vissa flygbomber är inte ens utformade som vapen utan används som hjälpmedel i olika former av militära eller civila aktioner.
Konstruktion Kropp En flygbomb består vanligen av 4 delar i grunden. Spets/noskon – Själva nosen av bomben. Spetsen kan variera i tjocklek för att bekämpa olika mål genom brisad eller genomträngning. Oftast är spetsen den tjockaste delen av bomben då det är denna som tar mest stryk vid nedslag. Om bomben använder spetsrör placeras detta i fronten av spetsen. Liv/mittsektion – Liv är namnet för själva cylindern i mitten av kroppen. Livet är ofta mycket tunt (även på pansarbomber) och tjocknar bara till på sprängbomber då man vill ha maximal splitterverkan. Om bomben använder centralrör placeras dessa vanligast horisontellt i livet (mellan livets väggar). Stjärtkon/bakkropp – Stjärtkonen är änden av bomben som namnet antyder. Oftast i form av en kon men kan förekomma i avsmalnande form eller cylinderform. Om bomben använder en drivladdning placeras denna i stjärtkonen. Vingar/fenor – Vingarna på en bomb är fästa på stjärtkonen. Detta för att stabilisera bomben. I folkmun brukar dessa kallas roder eller fasta roder men denna term är inkorrekt då roder styr någonting medan dessa bara ska stabilisera bomben. Roder existerar dock inom världen av flygbomber men finns då enbart på precisionsstyrda bomber. På vissa bomber har vingarna ett stabiliseringsmedel kallat stjärtring som då består av en cylinder eller stöttor som fästs på vingarna för se till att de inte böjs.
Tändrör (Huvudartikel: "Tändrör") En flygbombs tändrör har tre primära placeringar och därav tre bastyper. SR – spetsrör – Spetsrör är den vanligaste typen av tändrör i bomber. Som namnet antyder är de placerade i spetsen av bomben. CR – centralrör – Centralrör var den vanligaste typen av tändrör för svenska bomber under andra världskriget. Centralrör placeras centralt i bomben. Antingen horisontellt eller vertikalt. BR – bottenrör – Bottenrör används i bomber där stor hållfasthet krävs och tändröret skall "överleva", som till exempel i pansarbomber och liknande. De placeras i botten av bomben, det vill säga i stjärten och har vanligen en tidsfördröjning så genomslag hinner ske.
Fällningsmetoder miniatyr|300px|Olika bombfällningsvinklar: Vid fällning av flygbomber förekommer flera olika typer av bombning, normalt klassade i förhållning till dyk/fällningsvinkel.
Störtbombfällning Störtbombning är fällning av bomber i störtflykt när planets anfallsvinkel ligger mellan -60° till -90° (lodrätt) från det normala 0° (vågrätt).
Dykbombfällning Dykbombning är fällning av bomber i dykflykt när planets anfallsvinkel ligger mellan -20° till -60° från det normala 0° (vågrätt).
Planbombfällning Planbombning är fällning av bomber i planflykt när planets anfallsvinkel ligger mellan -20° till +20° från det normala 0° (vågrätt).
Kastbombfällning Kastbombning är fällning av bomber i stigflykt när planets anfallsvinkel ligger mellan +20° till över +90° (teoretiskt upp till +180°) från det normala 0° (vågrätt).
Historia Den första bomb som släpptes från en luftfarkost uppfanns i Österrike. Den var fylld med brännbara ämnen och lyftes upp av en luftballong. Den användes vid belägringen av Venedig 1849, men utan större framgång.
De första flygbomberna fälldes under Italiensk-turkiska kriget 1911 från italienska flygplan och var egentligen endast modifierade handgranater som slängdes över kanten till den öppna sittbrunnen.
De första bomberna särskilt avsedda att fällas från flygplan tillverkades i Tyskland 1912 och Italien utvecklade sedan de typer av flygbomber vilka användes under första världskriget. Dessa hade avsmalnande nos som lättare skulle kunna penetrera målet och fenor som stabiliserade bomben. Under kriget ägde en mer eller mindre parallell utveckling rum i flera länder, inte minst i Storbritannien och Tyskland. Den mest använda bomben av alla under åren 1914—1918 var den som utvecklades i Frankrike. Det var en vanlig 7,5 cm artillerigranat som försågs med stabiliserande stjärtfenor och en speciell antändningsmekanism, en vanlig princip överlag.
Under åren före och under andra världskriget började fler bombtyper användas som till exempel minbomber, pansarbomber och lysbomber.
Flygbombning under andra världskriget
Bomberna placerades i särskilda upphängningsanordningar i bombrum i flygkroppen eller under vingarna. De frigjordes av en utlösningsanordning och kunde fällas antingen en i sänder, i serie eller alla på en gång. Man skiljer mellan "högbombfällning", fällning under planflykt från 1000 meters höjd eller därutöver, "lågbombfällning", fällning under planflykt från låg höjd (50–300 m), "dykbombfällning" eller så kallad "störtbombfällning", fällning under dykning i 30°-70° dykvinkel. Bekant störtbombflygplan är bland annat tyskarnas Stuka från första skedet av kriget.
Under resten av kriget kom strategisk bombning visa sig vara det som skulle leda till de allierades seger. Båda USA och Storbritannien utvecklade mycket tidigt under 1940-talet tunga bombplan för strategisk bombning. Dessa kom under kriget att strategiskt bombardera tyska fabriker för krigsmateriel vilket ledde till att en stor del tyska vapen och fordon inte kunde levereras till den tyska krigsmakten. Mot slutet av kriget kunde Tyskland inte producera någonting ovan mark.
Förutom nya och förfinade taktiker med bomber ledde även andra världskriget till bombernas renässans. Bombkapslar, glidbomber, precisionsstyrda bomber och atombomber uppfanns alla under denna period. Dessa bomber kom att definiera en stor del av krigföring under resten av 1900-talet fram till modern tid.
Typer av bomber Det har utvecklats tiotals om inte hundratals olika typer av bomber för flera olika uppgifter genom åren sedan flygbombens uppkomst. Dessa kan förslagsvis delas upp i olika kategorier efter grundläggande användningsområde.
Bomber mot mjuka mål Minbomb miniatyr|Ritning över en 500 kg minbomb m/41. En minbomb (svensk förkortning: mb, NATO-förkortning: DB = Demolition Bomb) är en explosiv bomb som är optimerad för maximal tryckverkan, det vill säga att tryckvågen av explosionen gör det mesta av skadan. Minbomben utnyttjas därför främst där man vill åstadkomma tryckverkan genom kontaktverkan. Den ger även splitterverkan, där splittrens vikt är mellan 1 och 50 g (enstaka splitter kan väga 500 g eller mer) och utkastningshastigheten är cirka m/s. Minbomber har ett tunt hölje som är tjockare på nosen av bomben. Sprängämnesmassan utgör ungefär 50 % av bombens totala vikt vilket gör att minbomber ofta har större volym än andra explosiva bombtyper. Minbomber är standardtypen av flygbomber runt om i världen och därmed den vanligaste. De kan användas till många uppgifter. Med olika tändrör kan de kan användas mot i princip alla markmål.
Sprängbomb eller splitterbomb En sprängbomb (NATO-förkortning: FB = Fragmentation Bomb) är en explosiv bomb som är optimerad för maximal splitterverkan, det vill säga en splitterbomb där splittret från bombens hölje ska göra det mesta av skadan. Dessa är avsedda mot mjuka mål, som till exempel trupp, fordon, flygplan, etc. som inte skyddas av pansar, befästning eller liknande. Sprängbomber har ett tjockt hölje för att skapa mycket splitter. Sprängämnesmassan utgör 10–20 % av bombens totala vikt vilket gör att sprängbomber ofta har mindre volym än andra explosiva bombtyper. Sprängbomber är relativt vanliga runt om i världen. De kan användas till många uppgifter men används primärt mot mjuka mål på grund av den låga sprängmassan. De använder primärt zonrör för att maximera splitterverkan men tidigare har anslagsrör och avståndsanslagsrör varit de primära tändrören.
Minsprängbomb En minsprängbomb (svensk förkortning: msb, NATO-förkortning: GP = General Purpose) är en kombination av spräng- och minbomb menad att kunna bekämpa alla typer av markmål. Minsprängbomber har ett mellantjockt hölje för att orsaka splitter men samtidigt inte hålla igen explosionen. Sprängämnesmassan utgör cirka 30 % av bombens totala vikt. Minsprängbomber har varit väldigt vanliga runt om i världen då många länder inte skiljer på minsprängbomber och minbomber, därav att båda delar namnet General Purpose inom NATO.
Sjunkbomb En sjunkbomb (NATO-förkortning: DC = Depth Charge) är en explosiv bomb som används mot ubåtar. Sjunkbomber har ett tunt hölje med mycket sprängämne. De använder till skillnad från konventionella flygbomber inte ett konventionellt tändrör utan använder en mekanism baserad på tryck. Sjunkbomber fälls i vattnet och sjunker sedan till det djupet som man tror ubåten är på. Trycket utlöser då tändröret och bomben exploderar. Den stora explosiva massan skapar en chockvåg, vilket om nära nog kommer skada ubåten och skapa läckor.
FAE-bomb En FAE-bomb (från engelska fuel-air explosive), även kallad termobarisk bomb, aerosolbomb eller bomb med FAE-laddning, är en flygbomb med en specifik sprängladdning där ett bränsle fördelas som en aerosol i luften, antänds och reagerar med luftens syre. Den använder alltså luftens syre för att oxidera bränslet och skiljer sig på så sätt från konventionella sprängämnen som innehåller oxidatorer. Detta ger en kraftig tryckvåg men inget eller mycket lite splitter och FAE-bomber har därför ett högre energiinnehåll per massenhet än vanliga bomber. FAE-bomber innehåller normalt två sprängladdningar, först en liten som fördelar bränslet i luften, och sedan en som antänder bränslet. Vissa nyare modeller har endast en laddning och i stället en kraftigare behållare för bränslet, som fördröjer spridningen tills bränslet har börjat antändas. FAE-bomber är framför allt effektiva i anslutning till slutna utrymmen.
Gasbomb En gasbomb är ett kemiskt vapen avsedd att sprida ut kemiska ämnen i gasform. Detta görs genom en brisad eller öppning av ventiler efter utlösning av tändröret. I dagsläget är gasbomber förbjudna enligt konventionen om förbud mot kemiska vapen. Avlövningsmedel och liknande är dock inte förbjudna, även om de är giftiga, så länge det huvudsakliga syftet inte är att döda eller allvarligt skada människor.
Bomber mot hårda mål Pansarbomb En pansarbomb (internationell förkortning: AP = Armour Piercing) är en explosiv bomb med mycket kraftigt hölje och liten sprängladdning för primär användning mot marina mål, exempelvis pansrade örlogsfartyg. Bomben är avsedd att detonera efter att ha slagit igenom skeppets däck eller citadell. Sprängämnesmassan utgör 10-15% av bombens totala vikt.