Relationer mellan Kina och Sverige refererar till de bilaterala relationerna mellan Kina och Sverige.
Folkrepubliken Kina har en ambassad i Stockholm och Sverige har en ambassad i Peking. Båda staterna är medlemmar av FN.
Länderna har haft diplomatiska förbindelser sedan mitten på 1800-talet och permanenta beskickningar sedan början på 1900-talet. Efter den kommunistiska segern i det kinesiska inbördeskriget 1949, blev Sverige det första västerländska landet att upprätta diplomatiska förbindelser med den nygrundade Folkrepubliken Kina, vilket skedde den 9 maj 1950.http://www.chinadaily.com.cn/china/2007-06/11/content_891453.htm
Historia miniatyr|1700-tal och Svenska Ostindiska Companiet seglar till Kina för att bedriva handel.
Tidiga kontakter Kinesiska föremål fanns i Sverige redan på vikingatiden. Man har till exempel påträffat Buddhastatyer på Helgö och sidenfragment i Birka. Det är dock osannolikt att vikingarna hade direktkontakt med Tangdynastin (618–907) eller Songdynastin (960–1276), utan mer sannolikt har föremålen nått Skandinavien indirekt via till exempel Konstantinopel ("Miklagård"), slutstationen på Sidenvägen.
Vi vet inte exakt vem som var den förste svensken i Kina, men den förste som skrev en bok om sina upplevelser var Nils Matsson Kiöping (1621–1680), som år 1655 reste till Kinas sydkust tillsammans med det Nederländska Ostindiska Kompaniet. Sverige hade på den här tiden inget eget "kompani", men eftersom både svenskar och nederländare var protestanter var det ganska vanligt att svenska sjömän tog tjänst hos det nederländska Kompaniet, som grundats 1602. Kiöping hade dock oturen att komma till Kina precis när den nygrundade Qingdynastin (1644–1912) befann sig i inbördeskrig mot resterna av den föregående Mingdynastin (1368–1644), och vågade därför inte stanna länge på fastlandet, utan kom att tillbringa det mesta av sitt Kinaäventyr på Taiwan, som sedan 1628 var en nederländsk koloni. Året efter Kiöpings besök blev för övrigt svensk-holländaren Fredrik Coyet (1620–1687) nederländsk guvernör för just denna ö. Han skulle visa sig bli den siste europén på det uppdraget, eftersom han 1668 störtades av ett kinesiskt uppror lett av Zheng Chenggong ("Koxinga").
En annan tidig svensk i Kina var Lorenz Lange (1685?–1752), som tillfångatogs av Ryssland under slaget vid Poltava (1709) och därefter övergick i rysk tjänst. Där blev han så pass betrodd av tsar Peter den store att han år 1715 skickades som sändebud till Kangxi-kejsaren - kanske den förste svensk som haft direktkontakt med den kinesiske statschefen.
Runt sekelskiftet 1700 började ett visst akademiskt intresse för Kina att ta form. År 1694 lade Jonas Locnaeus Angermannus (1671–1754) fram magisteruppsatsen Murus Sinensis ("Den kinesiska muren") vid Uppsala universitet, det första kända sinologiska arbetet vid ett svenskt universitet. Den följdes av Erik Rolands magisteruppsats De Magno Sinarum Imperio ("Om det stora kinesiska riket", 1697) och Olof Celsius avhandling Confucium Sinarum philosophum leviter adumbrans ("Kort skiss över Konfucius, den kinesiske filosofen", 1710).
Ostindiska companiet (1731–1813) År 1731 grundades det Svenska Ostindiska Companiet för att bedriva handel med Kina och Indien. Företaget hade sin hemmahamn i Göteborg och seglade främst till Guangzhou, på den tiden kallat "Kanton". De viktigaste importvarorna från Kina var siden, porslin och te. Den första expeditionen, med fartyget Fredericus Rex, hade med sig ett brev från Fredrik I till Yongzheng-kejsaren i vilket Sverige anhöll om att upprätta formella diplomatiska relationer med Kina. Något möte med kejsaren blev det dock inte, eftersom alla européer (utom ryssar) på den här tiden betraktades som "barbarfolk" som inte kunde ses som jämlika "länder" med Kina. Svenskarna fick istället inordna sig i att bara ha ekonomiska, inte diplomatiska, relationer med Kina - på samma sätt som exempelvis nederländarna. Svenskarnas ankomst registrerades dock i Qingdynastins officiella krönika, där man kan läsa: "Sverige, även Swerige, land i nordeuropa, nära Norge. Handelsrelationer upprättade i Yongzheng-periodens tionde år ."
Companiet kom att göra 132 resor till Asien (i genomsnitt två om året), varav 129 gick till Guangzhou. Eftersom Suezkanalen (1867) inte fanns ännu var man tvungna att segla runt hela Afrika, vilket gjorde att en resa tur-och-retur till Kina tog ungefär ett och ett halvt år. Den mest berömda resan är den som gjordes av Ostindiefararen Götheborg år 1745, eftersom detta skepp dramatiskt förliste i Göteborgs hamn vid hemkomsten. En kopia byggdes från 1995, och 2005–2007 företogs en ny resa från Göteborg till Kanton och tillbaka.
Ursprungligen hade europeiska fartyg kunnat ankra i Guangzhou, Xiamen ("Amoy"), Ningbo eller Yantai. År 1757 infördes dock det så kallade "Kantonsystemet", under vilket västeuropéer bara fick landstiga i Guangzhou och ingen annanstans - undantaget Macau, som sedan 1557 hyrts ut till Portugal. Inom Guangzhou var man dessutom ålagd ytterst begränsad rörelsefrihet och fick i princip bara vistas på ön Huangpu ("Whampoa") och i ett avgränsat område motsvarande den nuvarande Kulturparken (Wenhua Gongyuan 文化公园). För att verkligen vara på säkra sidan blev det dessutom förbjudet för kinesiska undersåtar att undervisa västerlänningar i kinesiska, så att kommunikationen bara kunde skötas av kineser som lärt sig västerländska språk (vanligen engelska eller portugisiska).
Runt mitten av 1700-talet präglades den europeiska konsten av "kineseri", det vill säga hyllningar till kinesisk design. Det mest kända svenska exemplet är Kina slott, uppfört 1753 som födelsedagspresent till drottning Lovisa Ulrika. Vid invigningen ska kronprins Gustav, den blivande Gustav III, ha uppträtt utklädd till kinesisk prins och sagt några ord på vad som skulle föreställa kinesiska. År 1757 skrev kompositören Francesco Uttini (1723–1795) ett drama med titeln L'eroe cinese. Även inom politiken lyftes Kina som ett positivt exempel: under debatten som ledde fram till 1766 års tryckfrihetsförordning anfördes till exempel att alla ämbetsmän i Kina hade rätt att fritt skriva direkt till kejsaren utan censur.
År 1786 anlände den förste kinesiske besökaren till Sverige, tolken Choi A-fuk (Cai Yafu). Han fick audiens hos kung Gustav III och ska ha kunnat tala med honom på svenska. Med detta undantag var kineserna dock betydligt mindre intresserade av Sverige än vad svenskarna var intresserade av Kina, vilket återspeglas i att de kinesiskspråkiga verk som nämner Sverige under Companiets tid är ytterst få.
De störningar i världshandeln som följde på Franska revolutionen (1789) och de påföljande Napoleonkrigen (1803–1815) drabbade Companiet hårt, och den sista ostindiefararen som lyckades ta sig hela vägen till Kina återkom år 1806. Två år senare gjordes ett sista försök, men ostindiefararen Hoppet tog sig inte längre än till Storbritannien. År 1809 gick Ostindiska Companiet i konkurs, och förklarades formellt upplöst vid bolagsstämman år 1813. Därmed inträder ett över trettioårigt avbrott i de svensk-kinesiska kontakterna.
En epilog finns dock i form av Companiets superkargör Anders Ljungstedt, som trivdes så bra i Kina att han valde att stanna även efter företagets upplösning. Då västerlänningar inte fick bo permanent i Guangzhou upprättade han sin bostad i portugisiska Macau - en stad som han även skrev en bok om. I egenskap av i princip den ende permanent bosatte svensken i hela Kina kom han med tiden att (per post, får vi anta) utnämnas till Sveriges förste generalkonsul i landet. När Ljungstedt avled 1835 och begravdes på Macaus protestantiska kyrkogård hade han vistats i Kina i sammanlagt 37 år.
De ojämlika fördragen (1847–1949) Under 1800-talet kom det intellektuella intresset för Kina att avta och ersättas av en större nyfikenhet på Mellanöstern och Indien, samt på det egna "götiska" förflutna. Detta hade i någon mån att göra med att det kinesiska "modet" i Europa var nära förknippat med Frankrike. Efter att Napoleon besegrats kom Storbritannien och Tyskland att ersätta Frankrike som Europas kulturella stormakter, och då försvann de kinesiska influenserna tillsammans med de franska. I den mån Kina fortfarande diskuterades var det i ett mer negativt tonfall än förut - landet ansågs vara en "orientalisk despotism".
År 1839 utbröt det så kallade Opiumkriget mellan Kina och Storbritannien, till följd av att Kina förgäves försökt stoppa den brittiska narkotikasmugglingen till landet. I det förnedrande Fördraget i Nanjing tvingades Kina gå med på att avträda Hongkong till Storbritannien och öppna fem stycken "Fördragshamnar" (Guangzhou, Xiamen, Fuzhou, Ningbo, Shanghai) för västerländsk frihandel. I senare avtal skulle detta successivt utökas till som mest nittio. Därmed var "kantonsystemet" avskaffat.
När Kinas militära försvarslöshet bevisats så grundligt var även andra västerländska makter snabba att tvinga till sig liknande "ojämlika fördrag". I det nybildade unionsriket Sverige-Norges fall skickades industrimannen Carl Fredrik Liljevalch som förhandlare, och den 20 mars 1847 undertecknades Fördraget i Kanton, det första avtal där Kina tvingades erkänna Sverige-Norge som ett jämbördigt "land" och inte ett barbarrike. I avtalet krävdes att Kina inte skulle ta upp några tullar på svensk-norska varor, och dessutom tilltvingades svenskar och norrmän så kallad "extraterritorialitet", vilket innebar att de inte kunde straffas i kinesisk domstol om de begick brott i Kina. Istället skulle de ställas inför separata utlänningsdomstolar med betydligt mildare straff. Sverige-Norge fick ensidig Mest gynnad nation-status, och svensk-norska militärfartyg fick rätt att fritt besöka kinesiska hamnar för att "inspektera handeln".
De flesta svenskar och norrmän under denna nya epok kom att bosätta sig i Shanghai istället för, som på Companiets tid, i Guangzhou eller Macau, och följdriktigt flyttades Sverige-Norges generalkonsulat från Guangzhou till Shanghai år 1852. Någon ambassad fanns ännu inte, och generalkonsulerna var oftast betrodda utlänningar (oftast britter eller tyskar) istället för svenskar. De flesta av de ungefär 400 svenskarna och norrmännen i Kina lärde sig aldrig kinesiska och umgicks sällan privat med kineser, utan föredrog att socialisera med andra västerlänningar. Inledningsvis fanns det dock väldigt få västerländska kvinnor i Shanghai, vilket gjorde att många av männen oundvikligen utvecklade förbindelser med kinesiska prostituerade och älskarinnor.
Ett undantag från den etniska isoleringen var det hundratal, ofta frikyrkliga, missionärer som letade sig långt från Shanghai i hopp om att omvända kineserna till kristendomen. Av dessa kom 56 svenskar att dödas i det antikristna Boxarupproret (1900).
Efter opiumkriget började Kina försiktigt att skicka ut studenter till västvärlden för att lära sig västerländsk vetenskap. Den första sådana delegationen kom till Sverige år 1866 och mottogs av kung Karl XV. Fler grupper följde år 1869, 1888 och 1906. Den berömde reformpolitikern Kang Youwei, som kommit i onåd år 1898 och då tvingats fly Kina, levde periodvis i Saltsjöbaden mellan 1904 och 1909.
År 1907 utnämndes till slut en riktig svensk ambassadör till Kina, Gustaf Oskar Wallenberg. Nio år senare, 1916, blev Yan Huiqing (颜惠庆) den förste kinesiske ambassadören till Sverige. Samma år som Wallenbergs utnämning uppträttades även en direkt ångbåtsförbindelse mellan Göteborg och Shanghai. År 1909 undertecknades till sist ett nytt fördrag som var ännu mer ofördelaktigt för kineserna än det gamla Fördraget i Kanton.