Företrädesprincipen, eller principen om unionsrättens företräde, är en särskild princip inom Europeiska unionen som innebär att unionsrätten äger företräde framför nationell rätt om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen skulle visa sig vara oförenlig med den. Företrädesprincipen är en kännetecknande egenskap hos unionsrätten som gör den till en distinkt rättsordning i internationell rätt. Enligt principen är samtliga domstolar och andra myndigheter i unionens medlemsstater skyldiga att underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot en bestämmelse i unionsrätten med direkt effekt. Principen gäller även bestämmelser i de nationella konstitutionerna och grundlagarna.
Företrädesprincipen grundar sig på rättspraxis som fastställdes för första gången av EG-domstolen, sedermera EU-domstolen, genom dess dom i målet Costa mot Enel den 15 juli 1964. Domstolen slog då fast att unionsrätten äger företräde framför nationella lagar som strider mot den. Innan dess hade domstolen även fastställt principen om direkt effekt, som innebär att en bestämmelse i unionsrätten i vissa fall kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag. I enlighet med principen om lojalt samarbete är medlemsstaterna skyldiga att inte hindra företrädesprincipen.
Företrädesprincipen syftar till att säkerställa att unionsrätten tillämpas enhetligt inom hela unionen. Den är allmänt accepterad bland nationella domstolar inom unionen vad gäller vanliga lagar och andra författningar. Däremot är den omtvistad av de flesta författningsdomstolar och högsta domstolar vad gäller de nationella konstitutionerna. Det åligger de nationella domstolarna att tillämpa unionsrätten fullt ut och för detta ändamål begära förhandsavgöranden från EU-domstolen när unionsrätten behöver tolkas i enskilda mål i vilka den är tillämplig.
Tillkomst och innebörd Företrädesprincipen fastställdes ursprungligen av EG-domstolen, sedermera EU-domstolen, genom en dom i målet Costa mot Enel den 15 juli 1964. I domen konstaterade domstolen att en medlemsstat inte kan inskränka gemenskapsrätten, sedermera unionsrätten, genom en ”senare ensidig rättsakt som är oförenlig med gemenskapsbegreppet”. Därmed fastställde domstolen principen om att unionsrätten äger företräde framför nationell rätt om det uppstår en konflikt mellan rättsordningarna.
Företrädesprincipen har senare preciserats och utvecklats genom ytterligare rättspraxis. I en dom i målet Internationale Handelsgesellschaft mot Einfuhr- und Vorratsstelle für Getreide und Futtermittel den 17 december 1970 tydliggjorde EG-domstolen att företrädesprincipen även gäller konstitutionella bestämmelser; en nationell lag kan inte, oavsett form, åsidosätta unionsrätten. Detta vållade viss kontrovers eftersom det innebär att grundläggande fri- och rättigheter som garanteras av de nationella konstitutionerna i princip skulle kunna sättas ur spel. För att kompensera för detta faktum slog EG-domstolen fast att diverse grundläggande fri- och rättigheter ingår i unionsrätten som allmänna principer.
I en dom i målet Amministrazione delle Finanze dello Stato mot Simmenthal den 9 mars 1978 förtydligade EG-domstolen att företrädesprincipen innebär en skyldighet för alla nationella domstolar att ge unionsrätten full rättsverkan och underlåta att tillämpa varje motstridande bestämmelse i den nationella lagstiftningen, utan att de behöver invänta ett avskaffande av sådana bestämmelser genom lagstiftning eller något annat konstitutionellt förfarande. I ytterligare en dom i målet Costanzo mot Milano den 22 juni 1989 konstaterade EG-domstolen att andra myndigheter, såsom förvaltningsmyndigheter på nationell, regional eller kommunal nivå, omfattas av samma skyldighet.
Försök till kodifiering Företrädesprincipen grundar sig helt och hållet på rättspraxis från EU-domstolen; det finns inga uttryckliga hänvisningar till principen i unionens fördrag. Trots flera fördragsändringar efter det ursprungliga målet Costa mot Enel har principen aldrig kommit att kodifieras i fördragen. Samtidigt har medlemsstaterna inte heller valt att försöka upphäva den. Istället har EU-domstolens rättspraxis fortsatt att vara allmänt accepterad.
Först i samband med utarbetandet av Europeiska konstitutionen under början av 2000-talet infördes en uttrycklig hänvisning till företrädesprincipen i fördragstexten:
Konstitutionen avslogs dock i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna under 2005 och kunde därför aldrig träda i kraft. I Lissabonfördraget, som till stora delar innehöll samma bestämmelser som Europeiska konstitutionen, togs hänvisningen till företrädesprincipen aldrig med. I en icke-bindande förklaring till Lissabonfördraget tydliggjordes dock att företrädesprincipen fortsätter att gälla oförändrat som rättspraxis:
Företrädesprincipen har följaktligen förblivit gällande helt och hållet i kraft av rättspraxis. I en icke-bindande resolution den 21 november 2023 efterlyste dock Europaparlamentet att företrädesprincipen kodifieras i unionens fördrag i samband med en framtida fördragsändring.
De nationella domstolarnas förhållningssätt till företrädesprincipen Företrädesprincipen har med tiden kommit att bli allmänt accepterad av alla nationella domstolar i unionens medlemsstater vad gäller vanliga lagar och andra författningar. Det råder dock delade meningar om ursprunget för principens giltighet; om den grundar sig på inneboende egenskaper hos unionsrätten eller på bestämmelser i de nationella konstitutionerna. Författningsdomstolar och högsta domstolar i flera medlemsstater har också förbehållit sig rätten att kunna förklara en bestämmelse i unionsrätten otillämplig om de anser att den är antagen i strid med principen om tilldelade befogenheter, även i det fall att EU-domstolen anser att bestämmelsen är lagenlig.
Däremot är företrädesprincipens tillämpning i förhållande till konstitutionella bestämmelser omtvistad. Författningsdomstolar i flera medlemsstater har slagit fast, i strid med EU-domstolens rättspraxis, att de nationella konstitutionerna är överordnade unionsrätten, åtminstone till viss del. I korthet menar dessa domstolar att unionsrätten bygger på fördrag som har ratificerats av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser. En sådan ratifikation kan, enligt dessa domstolar, inte bemyndiga antagandet av rättsakter som i sin tur strider mot konstitutionerna. EU-domstolen, å sin sida, menar att företrädesprincipen är en nödvändighet för att upprätthålla unionsrätten och att varje nationell åtgärd, oavsett form, som skulle tillåta en ensidig inskränkning av denna rättsordning skulle göra de avsedda bindande rättsverkningarna verkningslösa.
Medan vissa medlemsstater har konstitutioner med bestämmelser som mer eller mindre ger uttryck för företrädesprincipen, har författningsdomstolar i andra medlemsstater hållit fast vid en nationell rättspraxis som strider mot principen. Konflikten om företrädesprincipens förhållande till konstitutionella bestämmelser är dock främst av principiell karaktär. Det är sällan som en sådan konflikt aktualiseras i faktiska rättsfall. I sex uppmärksammade fall har dock författningsdomstolar eller högsta domstolar i Danmark, Polen, Rumänien, Tjeckien, Tyskland och Ungern vägrat att tillämpa ett förhandsavgörande från EU-domstolen och därmed ifrågasatt företrädesprincipens giltighet i vissa specifika fall.
Olika typer av förhållningssätt vad gäller konstitutionella bestämmelser Det finns huvudsakligen tre olika typer av förhållningssätt som författningsdomstolarna i medlemsstaterna har intagit vad gäller företrädesprincipens förhållande till de nationella konstitutionerna. Det första förhållningssättet innebär att företrädesprincipen erkänns i sin helhet; ett sådant förhållningssätt har inte intagits av någon författningsdomstol till fullo, men ligger nära den tolkning som författningsdomstolen i Spanien har gjort av den spanska konstitutionen. Det andra förhållningssättet innebär att företrädesprincipen inte erkänns alls i förhållande till den nationella konstitutionen; ett sådant förhållningssätt har till exempel intagits av författningsdomstolarna i Litauen och Polen. Det tredje förhållningssättet innebär att företrädesprincipen till viss del erkänns i förhållande till den nationella konstitutionen, men med vissa reservationer; ett sådant förhållningssätt har intagits av bland annat författningsdomstolarna i Belgien, Frankrike, Italien och Tyskland. Sådana reservationer består typiskt av att företrädesprincipen endast erkänns i förhållande till konstitutionella bestämmelser om det inte innebär en inskränkning av skyddet av grundläggande rättigheter, respekten för principen om tilldelade befogenheter, och/eller bevarandet av den nationella konstitutionella identiteten.
Förhållningssätt i de ursprungliga medlemsstaterna Företrädesprincipen accepterades i varierande grad och olika snabbt av de nationella domstolarna i de ursprungliga medlemsstaterna inom Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) – Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland – efter EG-domstolens dom i målet Costa mot Enel. Eftersom de nationella konstitutionerna i Luxemburg och Nederländerna redan föreskrev att internationell rätt ägde företräde framför inhemsk nationell rätt var det naturligt för deras nationella domstolar att tillämpa principen direkt. Även Belgiens domstolsväsende accepterade principen utan större invändningar. I Frankrike, Italien och Västtyskland tog det däremot längre tid för principen att få genomslag och de nationella författningsdomstolarna har hållit fast vid vissa reservationer rörande företrädesprincipens tillämpning i förhållande till konstitutionella bestämmelser.
Benelux-länderna På grund av sina monistiska rättssystem, där internationell rätt ses som en integrerad del av den nationella rättsordningen, var det mer naturligt för Benelux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) att acceptera företrädesprincipen än för till exempel Italien och Västtyskland. I målet Van Gend & Loos mot Nederländerna om direkt effekt som hade avgjorts av EG-domstolen 1963 aktualiserades aldrig frågan om unionsrättens företräde eftersom det följde direkt av den nederländska konstitutionen att internationella avtal ägde företräde framför inhemsk nederländsk rätt. Det var därför inget märkvärdigt för nederländska domstolar att underlåta att tillämpa inhemska lagar och andra författningar som stred mot gemenskapsbestämmelser med direkt effekt. En liknande situation gällde i Luxemburg.
I motsats till Nederländerna och Luxemburg saknade Belgien en uttrycklig bestämmelse i den nationella konstitutionen om rättsverkan av bestämmelser i internationell rätt. I en dom i målet Franco mot Suisse Le Ski den 27 maj 1971 slog dock Belgiens högsta domstol (Cour de Cassation) fast att företrädesprincipen ska tillämpas så som den har fastställts i målet Costa mot Enel, även i förhållande till konstitutionella bestämmelser. Andra belgiska domstolar började därefter att tillämpa principen. Belgiens författningsdomstol (Cour constitutionelle) har senare bedömt företrädesprincipen som förenlig med artikel 34 i den belgiska konstitutionen, som reglerar överlämnandet av befogenheter till internationella institutioner. I en dom den 28 april 2016 tydliggjorde författningsdomstolen att unionsrätten gäller framför inhemsk belgisk rätt, under förutsättning att den inte inskränker den nationella konstitutionella identiteten.
Frankrike