Sovjetunionen, formellt De Socialistiska Rådsrepublikernas Union, informellt även Sovjetryssland eller endast Sovjet, var en konstitutionellt socialistisk stat som existerade på den största delen av territoriet av det forna Kejsardömet Ryssland i Eurasien mellan 1922 och 1991.
Sovjetunionen var en enpartistat som dominerades av kommunistpartiet.Bridget O'Laughlin (1975) Marxist Approaches in Anthropology Annual Review of Anthropology Vol. 4: pp. 341–70 (October 1975) (doi:10.1146/annurev.an.04.100175.002013).William Roseberry (1997) Marx and Anthropology Annual Review of Anthropology, Vol. 26: pp. 25–46 (October 1997) (doi:10.1146/annurev.anthro.26.1.25) Även om Sovjetunionen nominellt var en union bestående av sovjetrepublikerna (som från 1956 var 15 styckenPersson (2006), s. 18.) med huvudstaden i Moskva, utgjorde den i praktiken en mycket centraliserad stat med planekonomi. Mycket av det sovjetiska samhället övervakades av det nationella säkerhetsorganet KGB, som var aktivt från 1954 och efter Sovjetunionens fall ersatts av FSB i Ryssland.
Sovjetunionen grundades i december 1922 då Ryska SFSR, som bildades under den ryska revolutionen 1917 och segrat i det efterföljande ryska inbördeskriget, enats med de Transkaukasiska, Ukrainska och Vitryska SSR. Efter Vladimir Lenins död, den förste sovjetiske ledaren, konsolideras makten slutligen av Josef Stalin. Han gavs diktatoriska befogenheter och ledde landet genom en storskalig industrialisering med planekonomi och politiskt förtryck. Under andra världskriget, i juni 1941, anfölls Sovjetunionen av Nazityskland, ett land med vilket man hade undertecknat ett icke-aggressionsavtal. Efter fyra år av krig, stod Sovjetunionen som en av världens två supermakter, eftersom dess inflytande sträckte sig över stora delar av Östeuropa och därutöver.
Sovjetunionen var med sina satellitstater från Östblocket ett av de två deltagande stormaktsblocken i det kalla kriget, en global ideologisk och politisk kamp mot USA och dess allierade. Sovjetblocket förlorade slutligen, efter att ha drabbats av ekonomiskt stillestånd och både inhemska och utländska politiska oroligheter, en händelse som markerade slutet av efterkrigstiden. I slutet av 1980-talet försökte den sista sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov att reformera staten med sin politik perestrojka, glasnost och demokratisering,Persson 2006, s. 46 men Sovjetunionen föll samman och upplöstes formellt 31 december 1991Persson 2006, s. 90 efter den misslyckade augustikuppen samma år. Sedan dess har Ryska federationen i praktiken efterträtt Sovjetunionen i internationella rättigheter och förpliktelser, även om Ryska federationen rent tekniskt inte är Sovjetunionens efterträdare som stat utan var en av dess delstater."Ryssland är nu en del i ett fördrag som det före detta Sovjetunionen var en del av, och åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter som före detta Sovjetunionen, utom i den mån justeringar nödvändigtvis krävs, till exempel att ta hänsyn till förändringen i den geografiska omfattningen. [...] Ryska federationen fortsätter alltjämt som juridisk person i före detta Sovjetunionen och är alltså inte en efterträdande stat i den mening som nyss nämnde. De andra före detta sovjetrepubliker är efterträdare.", United Kingdom Materials on International Law 1993, BYIL 1993, ss. 579 (636).
Historia
Oktoberrevolutionen
Efter tsar Nikolaj II:s abdikation i samband med februarirevolutionen hade den 15 mars 1917 en provisorisk regering bestående av före detta dumaledamöter under den liberale furst Lvov tagit makten. Snart uppstod en maktkamp mellan den provisoriska regeringen, som dominerades av liberaler och reforminriktade socialister (mensjeviker), och Petrograds sovjet, som dominerades av mer hårdföra socialister (bolsjeviker). Sovjeterna hade tillskansat sig stor makt, bland annat inom militären, och utfärdade beslut som underminerade regeringens maktutövning. Vladimir Lenin befann sig i landsflykt när han i april fick hjälp av de tyska myndigheterna (som hoppades att hans närvaro i Ryssland skulle öka den politiska instabiliteten och att han ifall han kom till makten skulle dra ur Ryssland ur första världskriget) att ta sig tillbaka till Ryssland. I juli ersattes Lvov av socialisten Aleksandr Kerenskij som regeringschef. Under hösten 1917 hade landet glidit in i ett kaotiskt tillstånd. Rysslands svåra förluster på slagfälten i första världskriget, svälten och en svår vinter, som varit bidragande orsak till att februarirevolutionen brutit ut, hade stärkt bolsjevikernas inflytande över arbetarråden. I slutet av juli hade bolsjevikerna den egentliga makten i huvudstaden Petrograd efter att ha krävt mer makt åt sovjeterna.
De ryska förlusterna och nederlagen i det pågående första världskriget, med en armé och ett folk allt mer kritiskt till kriget, satte press på regeringen. Den provisoriska regeringen under Aleksandr Kerenskij valde att fortsätta offensiven, mycket på grund av påtryckningar från Storbritannien och Frankrike. Ett misslyckat kuppförsök av de revolutionära i juli ledde till att flera bolsjeviker fängslades eller drevs i landsflykt. Efter att den provisoriska regeringen hade tagit hjälp av bolsjevikerna för att avstyra en högerkupp av general Lavr Kornilov i Petrograd ökade bolsjevikernas inflytande ytterligare. Kerenskij saknade nämnvärt stöd i Petrograd, och när oktoberrevolutionen genomfördes i den 7 november flydde den provisoriska regeringen utan motstånd och bolsjevikerna kunde efter bara några timmar upprätta regering.
Bolsjevikernas mest akuta mål var att Ryssland skulle dra sig ur kriget, och Lev Trotskij undertecknade 1918 fredsavtalet i Brest-Litovsk som skulle ge självständighet åt Finland och Ukraina samt för tre stater i Baltikum i utbyte mot utlovad fred på östfronten. Stora delar av Belarus och Ukraina hamnade under tysk kontroll.
Inbördeskrig
Ryska inbördeskriget 1918–1922 bröt ut mellan Röda armén och den vita armén som var en blandad motståndsrörelse som bildades till följd av missnöjet med revolutionen som fanns såväl inrikes som utrikes. De vita var en ytterst löst sammanhållen och brokig grupp, bestående av liberaler, socialister, tsartrogna, regionala nationalister som ville ha självständighet från Ryssland och kosacker som eftersträvade autonomi men nu skulle få se de landområden de ansåg som sina tillfalla staten. De vita understöddes av 21 länder, främst Rysslands tidigare allierade under första världskriget. Det polsk-ryska kriget 1919–1921 förlorades av ryssarna, men den röda armén gick, mycket till följd av sin betydligt större numerär, segrande ur inbördeskriget.
Bolsjevikstyret präglades under de första åren av ”krigskommunism” för att få kontroll över landet eftersom revolutionen inte nått alla städer och än mindre landsbygden. Säkerhetspolisen, Tjekan, etablerades som ett repressionsinstrument och mellan åren 1917 och 1924 dödades fler människor av Lenins säkerhetspolis än under slagen under hela inbördeskriget. Under 1921 rådde hungersnöd; regeringen vädjade om och fick internationell hjälp.
År 1921 lät Lenin införa vad som har kallats NEP, Nya ekonomiska politiken (perioden), där man inom vissa gränser tillät privat ägande och marknadsekonomi, till exempel vid försäljning av livsmedel. År 1923 var majoriteten av detaljhandeln privat och jordbrukets avkastning ökade till nivån innan kriget. Inom industrin sysselsatte de statliga bolagen 85 % av arbetskraften.Nationalencyklopedin - NEP Efter 1925 och Stalins tillträde vid makten började man dock gå ifrån detta och bönderna blev tvungna att lämna ifrån sig livsmedel mot ett mycket lågt pris till staten. Landets industrialisering finansierades genom att hålla bönderna i armod och att sänka arbetarnas reallöner. Femårsplanen 1928 upphävde NEP.
Sovjetunionens bildande Den 30 december 1922 utropades Sovjetunionen, som till en början bestod av fyra delstater, sovjetrepublikerna Ryska SFSR, Ukrainska SSR, Vitryska SSR och Transkaukasiska SFSR. Dagen därpå antogs landets konstitution. Konstitutionen byggde på så kallad demokratisk centralism, där de styrande visserligen valdes av folket, men där den reella makten låg i händerna på det enda tillåtna bolsjevikiska partiet och dess institutioner. Det var en omvandling av den tidigare enhetsstaten Ryssland till vad som på papperet skulle se ut som en federation mellan likställda delstater. Sovjetunionen var formellt ett frivilligt förbund mellan de nämnda unionsrepublikerna och de enskilda republikerna hade ett visst mått av självstyre, men eftersom makten inte låg hos de statliga institutionerna utan hos kommunistpartiet var frivilligheten skenbar.
Stalins era (1927–1953)
Sovjetunionens historia 1927–1953 dominerades av Josef Stalin, som hade som mål att omforma det sovjetiska samhället med en aggressiv planekonomi och en svepande kollektivisering av jordbruk och industri. Han konstruerade också en brutal totalitär regim ansvarig för miljoner dödsfall, som ett resultat av diverse utrensningar och kollektiviseringsförsök. Under sin tid som ledare över Sovjetunionen använde Stalin flitigt sin hemliga polis, GPU och NKVD, och nästan obegränsade makt för att omforma det sovjetiska samhället.
Kollektiviseringen av jordbruket som genomfördes med mycket brutala metoder ledde i sitt första skede till en kraftigt minskad produktion vilket i sin tur förorsakade en mycket omfattande svältkatastrof i början av 1930-talet. Särskilt hårt drabbades Ukraina i vad som kallas Holodomor med miljontals dödsoffer. Även på andra områden hårdnade förtrycket. Mordet på Sergej Kirov 1934 togs av Stalin som en förevändning att inleda utrensningar inom kommunistpartiet och administrationen. Säkerhetstjänsten NKVD fick utökade befogenheter och arresteringar skedde i allt snabbare takt. Vid den första Moskvaprocessen 1936 rannsakades och dömdes ett antal av landets ledande politiker och andra höga befattningshavare. Snart skulle dock arresteringarna drabba kort sagt vem som helst. Sedan Nikolaj Jezjov ersatt Genrich Jagoda som chef för NKVD tog terrorn ytterligare fart och kulminerade under 1937 och 1938. Åtminstone mer än en och en halv miljon arresterades. Många av dem avrättades, ännu fler hamnade i Gulags läger. Under 1938 insåg Stalin att utrensningarna gick så snabbt att det blivit svårt att besätta viktiga poster med kompetenta personer. Lavrentij Berija fick ersätta Jezjov med order att dra ned på tempot beträffande avrättningarna. Lägersystemet Gulag fortsatte dock att växa ytterligare under Berijas tid.
Under andra världskriget, i Sovjetunionen känt som ”stora fosterländska kriget”, föröddes stora delar av landet. Till att börja med stod Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten formellt neutrala gentemot Nazityskland i dess krig mot Polen, Storbritannien och Frankrike. Denna överenskommelse ledde till att Sovjetunionen ockuperade Baltikum och östra Polen och anföll Finland i Finska vinterkriget. Även om västmakterna gav visst stöd åt Finland och Tyskland visst stöd åt Sovjetunionen under finska vinterkriget, räknades det kriget då inte som en del av det större kriget mellan Tyskland och de allierade. Under denna tid med begränsade krigsinsatser kunde Sovjetunionen bygga upp sin militära styrka vilken hade undergrävts genom de omfattande utrensningar som även drabbat officerskåren. Genom Tysklands anfall på Sovjetunionen 1941, Operation Barbarossa, inleddes en ytterst hänsynslös och blodig fas av andra världskriget och Sovjetunionen blev nu en av de allierade.
Sovjetunionens förluster i kriget mot Nazityskland var enorma, uppemot 20 miljoner sovjetiska soldater dog på östfronten. Under slutet av andra världskriget ockuperade Sovjetunionens arméer stora delar av Östeuropa, där kommunistregeringar inrättades, medan flera demokratiska länder i Västeuropa slöt Atlantpakten, som senare blev till Nato 1951, med USA. Det kalla kriget blev en naturlig följd, då Sovjetunionen och USA indirekt kämpade om inflytande i världen.
Stalintiden