miniatyr|Ett exempel från 1899 på hur den vetenskapliga rasismen rasifierade människor och tillskrev dem olika egenskaper
Rasifiering är ett begrepp och en teori som beskriver hur människor kan bli behandlade annorlunda på grund av vissa egenskaper de har eller påstås ha, som till exempel hudfärg, religion, beteende och karaktärsdrag, och hur det kan leda till fördomar, diskriminering och rasism. Användningen av termen understryker att indelning av människor i olika raser inte är ett biologiskt faktum utan en social konstruktion. När människor kategoriseras i olika sociala grupper eller "människoraser" utifrån vissa egenskaper, som hudfärg eller etnicitet, kan det göra att vissa grupper får en överordnad social status och makt, medan andra grupper hamnar i en underordnad position. Dessa maktrelationer kan ge upphov till samhälleliga maktordningar som manifesteras i att privilegierade grupper förtrycker andra grupper av människor. Enligt teorin leder detta till ekonomisk och social ojämlikhet och orättvisa, eftersom vissa grupper får bättre möjligheter och resurser än andra på grund av sin "ras".
Teorin om rasifiering beskriver att när människor grupperas i olika sociala grupper eller "raser", utifrån egenskaper såsom hudfärg och etnicitet, görs människan om till en "ras". Det innebär att människors identiteter och erfarenheter formas utifrån stereotypa föreställningar, vilket är förenklade tankar om vad som är typiskt för deras "ras"; de omförhandlas till en "ras" med bestämda karaktärsdrag och egenskaper. Till exempel kan det finnas föreställningar om att alla personer med en viss hudfärg är farliga eller lata. Dessa föreställningar är inte baserade på verkliga fakta utan är stereotypa och kan leda till diskriminering och marginalisering. Vidare utgår teorin ifrån att det inte finns biologiska raser. Istället, när indelning av människor sker, beror det på sociala faktorer och människornas idéer och tankar om andra människor, som skapar dessa idéer om raser. Detta innebär att rasifiering förkastar idén om att det skulle finnas biologiska raser.
Begreppet används inom samhällsvetenskapen för att förklara hur människor kan hamna i olika sociala grupper eller "raser", och hur detta påverkar deras möjligheter i samhället och erfarenheter genom livet. Frågor som rör det här området engagerar många forskare och myndigheter, aktivister och samhällsdebattörer, som vill beskriva, förstå och bekämpa diskriminering, rasism och orättvisor i samhället.
Begreppet Rasifiering (från engelskans racializationSverige. Utredningen om makt "Bortom vi och dom", sid 40) eller etnifieringSverige. Utredningen om makt ”Arbetslivets (o)synliga murar”, sid 40, är ett samhällsvetenskapligt begrepp som beskriver processen genom vilken människor placeras i olika socialt konstruerade raser utifrån föreställningar om olika egenskaper. Vetenskapen är inte enig om vilka processer som ska räknas som rasifiering. Vissa forskare har velat reservera rasifieringstermen för kategoriseringar som sker på grundval av föreställda fysiska och biologiska egenskaper, exempelvis hudfärg. Andra forskare har valt att använda termen på ett bredare sätt och vid sidan av fysiska och biologiska egenskaper också inkludera kategoriseringar som sker på grundval av föreställningar om exempelvis religion, ”kultur” eller nationalitet.
Begreppet förkastar idén om att det skulle finnas olika objektivt bestämda biologiska raser som människan som art kan delas in i, oberoende av det sociala sammanhanget. Rasifieringen av samhällen och individer tar sin början i olika egenskaper eller attribut hos människor, till exempel hudfärg, religiösa symboler, språk, med mera. Utifrån de här attributen delas samhället in i olika sociala kategorier eller "raser" som ofta men inte alltid tillskrivs värderande egenskaper och placeras in på en hierarkisk värdeskala. Rasifiering beskriver den process som skapar denna kategorisering. Beroende vilken "ras" personer kategoriseras som tillskrivs de olika karaktärsdrag och egenskaper, som hur intelligent man är, våldsam, arbetsam/lat, med mera. Ett exempel på rasifieringsprocessen är hur människors hudfärg genom rasifiering först leder till en uppfattning om att svarta och vita tillhör olika "raser". Sedan skapas en föreställning om att svarta/bruna besitter vissa egenskaper och olika stereotyper kopplat till de olika "raserna" utkristalliseras.
Rasifieringsteorin är ett försök att visa hur rasistiska föreställningar skapas där de tidigare inte funnits, och hur sociala skillnader börjar uppfattas som biologiskt eller kulturellt nedärvda. Man kan alltså säga att rasifiering bygger på en essentialistisk människosyn. Framförallt postkoloniala forskare studerar hur föreställningar om människoraser och etniciteter kan leda till strukturell rasism. Begreppet förklarar också hur en grupp ("vi") börjar se på människor utanför gruppen ("de") som medlemmar i en annan "ras" där rasifieringsprocesser skapar olika rasidentiteter och grupper. Både "vi"-gruppen och "de"-gruppen uppfattas som olika "raser", det är alltså inte en enkelriktad process utan påverkar både in- och utgruppen. När det gäller hudfärg så kan man säga att vita i och med detta rasifieras lika mycket som svarta. Dessa processer äger rum både på strukturell nivå, till exempel inom statliga institutioner, men också på en individuell och mellanmänsklig nivå i vardagen.
Ett sätt att förstå rasifiering är att jämföra de fysiska attributen som "ras" grundar sig på med kön och genus. De sociala konstruktionerna genus och ras utgår båda från vissa fysiska egenskaper. Ras som social konstruktion kan utgå från hudfärg, medan genus kan utgå från till exempel könsorganen hos olika människor. Utifrån till exempel hudfärg så placeras personer in i en eller annan ras, precis som människor tillskrivs ett genus utifrån vissa biologiska egenskaper. Rasifiering är processen som förvandlar hudfärg från en objektiv egenskap till en social föreställning om "ras" och de idéer och rasism som följer av detta.
Teori Rasifieringsbegreppet användes redan 1961 i boken Jordens fördömda av den tidiga postkolonialisten Frantz Fanon. Fanon använde begreppet "rasifiering av tanken" med vilket han ville förklara den i hans mening felaktiga föreställningen om att Afrika inte har någon kultur. Rasifieringsbegreppet som det används idag myntades av Robert Miles i boken Racism.
Socialkonstruktivistisk teori Rasifieringsteorin bygger huvudsakligen på socialkonstruktivistisk teoribildning och forskning inom kritisk rasforskning (critical race theory). Den teoretiska ramen innebär att ras och etnicitet ses som sociala konstruktioner. Några egentliga raser existerar alltså utanför vår sociala förståelse av dem som fenomen, enligt socialkonstruktivismen. Det är föreställningar och myter om raser som står bakom rastänkandet i samhället. Forskare som använder begreppet beskriver den sociala och diskursiva process som skapar idéer om raser och rastillhörighet, vilka i sin tur kan inordnas i rasregelsystem. Tidigare icke-rasistiskt definierade relationer, sociala praktiker och grupper inordnas på så vis i ett rasistiskt system, vilket i förlängningen kan leda till bl.a. avhumanisering. Rasifieringsteorin visar på kopplingen mellan föreställningar om människoraser och etniciteter å ena sidan och strukturell rasism å andra sidan. Forskare studerar alltså hur ras skapas socialt och lever vidare genom föreställningar och hur dessa föreställningar präglar olika sektorer i samhället, som arbetsmarknaden. För att förstå nutiden forskas det även på rasifiering utifrån ett historiskt perspektiv. Ras som social konstruktion samverkar även med exempelvis kön och klasstillhörighet, vilket gör att rasifiering får olika konsekvenser för män/kvinnor såväl som personer från olika socioekonomiska grupper.
Kritik mot begreppet etnicitet Inom rasifieringsforskningen lyfts en grundläggande kritik fram mot etnicitetsperspektivet. Kritiken lyder enligt rasifieringsforskare att etnicitet inte förmår förklara differentierade etniska identiteter. Etnicitetsforskarna anses inte heller vara intresserade av att studera det ideologiskt fortlöpande samspelet mellan å ena sidan rasbiologi och, å andra sidan kulturrasism. Den förstnämnda utgörs av tankar som präglade och legitimerade den koloniala expansionen i världen, och den sistnämnda bidrar till marginalisering av invandrade individer från i synnerhet utomeuropeiska länder genom att skapa en mytisk och nedärvd kultur som de invandrade anses bära med sig och föra vidare till kommande generationer.
Enligt de brittiska forskarna Paul Gilroy och Susan Smith har "ras" omförhandlats av sociologer och reducerats till ett kulturellt fenomen, vilket inneburit att ras blivit synonymt med etnicitet. Irene Molina menar att denna omförhandling innebär att maktasymmetrier (ojämlika maktförhållanden) skapade av rasismen i samhället döljs. Även om samtliga forskare är överens om att "ras" som biologisk term inte fyller någon vetenskaplig funktion i att förklara sociala beteenden, betraktas "ras" som social konstruktion användbar i förståelsen av maktrelationer som uppstått genom en rasbiologisk föreställning av människor.
Staten och rasifiering Rasifiering innebär enligt teorin att raser konstrueras socialt. Sådan rasifiering genomsyrar samhället och finns inbyggt i idén om den västerländska staten, enligt David Theo Goldberg. Staterna i Europa har byggt sina respektive rasregelsystem genom primärt två modeller, den historicistiska och den naturalistiska. I stora drag kan man säga att den historicistiska modellen bygger på en kulturrasistisk förståelse av historien och statens utveckling medan den naturalistiska bygger på rasbiologi. Båda modellerna finns representerade i samtliga samhällen men en av dem brukar vanligtvis dominera. I Sverige har båda modellerna kombinerats under olika perioder i konstruktionen av den svenska nationella identiteten. Fram till och med slutet på andra världskriget dominerade den naturalistiska modellens metoder för att konstruera rasskillnader, samtidigt som den historicistiska tycks ha funnits närvarande i de diskurser som skapade det nationella svenska.
Enligt kulturgeografen Irene Molina utgick folkhemsbygget från "rashygienism som strukturerande element för den nationella överlägsenheten som skulle bland annat bevaras genom en medveten befolkningspolitik".
Rasifiering i Europa Ekonomihistorikern Paulina de los Reyes och kulturgeografen Irene Molina menar att det moderna europeiska samhället, från 1960-talet och framåt, i hög utsträckning präglas av en rasifiering. Detta innebär att arbetsmarknaden kommit att differentieras efter föreställningar om ras, där vissa invandrargrupper i högre utsträckning blivit drabbade av arbetslöshet, sämre arbetsvillkor och så vidare. Begreppet används också för att förklara hur barriärer har rests på arbetsmarknaden, då vissa grupper, enligt forskarna, på grund av föreställningar om deras bakgrund, inte får tillgång till vissa arbeten. Begreppet har också använts för att förklara boendesegregering samt en vidare konstruktion av samhällsnormer. Genom att använda rasifieringsbegreppet har sociologerna Anders Neergaard och Diana Mulinari studerat vad de menar vara den problematiska relationen mellan LO och fackliga invandrare. Författarna menar att LO har misslyckats med att mobilisera framförallt invandrargrupper på grund av föreställningar kring deras ursprung.
Rasifiering av arbete