Torarin lovtunga (Þórarinn loftunga), cirka 980 – 1045, var en isländsk furstelovskald hos Knut den store och senare också hos dennes son, den norske lydkungen Svein Alfivasson. Tillnamnet lovtunga fick han eftersom han i sina kungahyllningar gärna använde ett starkt rosande språk.
Levnad Det enda man vet om Torarin kan läsas i Heimskringla. Det sägs att han var islänning till börden, en stor skald, och hade vistats mycket hos konungar eller andra hövdingar.Olav den heliges saga (Ohlmarks översättning), sid. 208. Förmodligen kom han från en släkt som hyste en nedärvd fiendskap till Olav den helige,Åke Ohlmarks, Fornnordiskt lexikon, Tidens förlag, 1983, sid 353. vilket förklarar att han, troligen år 1025, sökte sig till Knut den store som var Olavs värste ovän.
Torarins första möte med Knut avlöpte dock ganska illa. Han hade diktat en visflock om kungen, vilket gjorde denne rasande. Knut ansåg det nämligen vara en förolämpning att komma till en så stor konung med en ynka flock – eller som han själv uttryckte det, en dræplingr (stump-drapa). Skalden befalldes att till nästa dag ha färdigt en drapa, i annat fall skulle han bli hängd. Torarin satte då in ett omkväde (stef) i flocken, varpå han lade till några extra strofer. I skaldelön fick han behålla livet och därtill femtio mark silver. Drapan kom därför att kallas Huvudlösen.
Efter denna dåliga början tycks Knut ha satt stort värde på sin skald. Då Knut år 1028 drog i härnad mot Norge, följde Torarin med honom. Det sista vi vet om skalden är att han från och med år 1031 uppehöll sig hos Knuts son och lydregent Svein AlfivassonSvein "Knutsson" omnämns oftast i de isländska sagorna med metronymikon. Orsaken är att han var i 14-årsåldern då han fick kunganamn i Norge och att det var underförstått att det var modern Alfiva (Álfífa) som skulle regera i kungens namn. i Norge.
Verk Huvudlösen (Hǫfuðlausn) Endast omkvädet har bevarats: "Knut värjer sitt land som Gud sitt himmelrike." Knútr verr grund sem gætir Gríklands himinríki. Kenningen gætir Gríklands (Greklands väktare, dvs. Gud) kan också betyda Kristus.
Tögdrapa (Tǫgdrápa) Dikten handlar om Knut den stores seglats till Norge år 1028, och är en ögonvittnesberättelse eftersom Torarin själv deltog i färden. Namnet har drapan fått eftersom den är författad på töglag, ett versmått som troligen uppfanns vid Knut den stores hov. Även Sigvat Tordsson diktade sin Knútsdrápa på töglag, men enligt Finnur Jónsson var Tögdrapa troligen den första dikten på detta versmått.Finnur Jónsson, a.a., sid 602. De flesta av diktens bevarade åtta strofer finns i Olav den heliges saga i Heimskringla.På svenska i Olav den heliges saga (Ohlmarks översättning), sid 208-210.
Stillhetssången (Glælognskviða) Dikten författades till kung Svein Alfivassons ära år 1031 på det gamla – vid denna tid nästan föråldrade – versmåttet kviduhatt (kviðuháttr). Namnet syftar kanske på den förhållandevis lugna tiden i Norge efter slaget vid Stiklastad.Detta är Finnur Jónssons tolkning, a.a., sid 603. Namnet kan också åsyfta det märkliga faktum att såväl Olavs forna vänner som fiender nu enades i frågan om Olavs helighet. Tio strofer ur dikten finns bevarade i Svein Alfivassons saga i Heimskringla.På svenska: Svein Alfivusons saga, (Ohlmarks översättning), sid 7, 12-14. Första strofen, som består av tio rader, omtalar kungens ankomst till Norge. Övriga strofer behandlar hans uppehåll i Nidaros i samband med Olav den heliges gravöppning och de järtecken som då inträffade. Bland annat befanns den döde, efter mer än ett år i jorden, "lika röd i kinderna som han skulle ha varit om han nyss lagt sig att sova" och hår och naglar hade vuxit ut nästan lika mycket som de skulle ha gjort på ett år om han varit i livet: Rent ligger, rosigt ofrätt lovsälle kungens lik där; honom växer hår och naglar liksom på levande man.þar svát hreinnmeð heilu liggr lofsæll gramrlíki sínu, ok þar kná,sem kvikum manni, hár ok neglhónum vaxa.
Kungamodern Alfiva, som de facto var Norges regent, åtog sig rollen av djävulens advokat för att bortförklara alla mirakler. Det slutade med att hon förlorade all respekt och blev utskälld. Torarin, som själv varit fiende till Olav så länge denne var i livet, uppmanade nu den tonårige kungen att bedja till sin forna ättefiende ty han är bra för Norge: Han uppnår hos Gud äring och fred åt alla. Olav bed att unna dig den grund"den grund" = det land han styrt (dvs. Norge) han styrt, nu Guds man! Han hugnas av Herren själv med år och fred för allt folk.Bið Óleifat hann unni þér, hann er guðs maðr,grundar sinnar – hann of getraf guði sjölfum ár ok friðöllum mönnum –
Så stark var alltså redan nu tron på Olavs helighet, att sonen till hans starkaste motståndare får rådet att åkalla honom.Berättelsen om gravöppningen och om hur Olavs lik befanns vara heligt, finns i Heimskringlas sista del; på svenska Svein Alfivusons saga (Ohlmarks översättning), sid 10-15.
Dikten är av stort kulturhistoriskt och religionshistoriskt intresse.
Noter
Källor och litteratur Snorres konungasagor: Olav den heliges saga i översättning av Åke Ohlmarks, Forum, 1961. "Svein Alfivusons saga" i Snorres konungasagor: Norska medeltidskungar i översättning av Åke Ohlmarks, Forum, 1961. Finnur Jónsson, Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, I, 2 utg., København, 1920, sid 601-603.
Externa länkar Hǫfuðlausn (omkvädet) Tǫgdrápa 1 - 8 Glælognskviða 1 - 10
Kategori:Norröna skalder Kategori:Män Kategori:Födda 980-talet Kategori:Avlidna 1040-talet