miniatyr|Bodø tidigt på 1800-talet. Litografi av Peter Frederik Wergmann.
Bodøaffären började som en smugglingsaffär 1818 i Bodø i Norge 1818–1819 och utvecklades sig till en diplomatisk konflikt mellan Sverige-Norge och Storbritannien som slutade med nederlag för Sverige-Norge 1821. Norska unionsmotståndare använde händelsen som ett exempel på att det svensk-norska utrikesdepartementet inte följde upp Norges intressen. Flera omstridda utrikesaffärer under 1800-talet byggde efterhand upp ett norskt missnöje, som kulminerade med kampen för ett eget norskt konsulatväsen och senare upplösning av unionen. Unionen upplöstes först ensidigt av Norge den 7 juni 1905 och sedan formellt av båda parter den 26 oktober samma år.
Bakgrund miniatyr|Nyholms skans, området som den svensk-finske handelsmannen Carl Johan Gerss hyrde av staten, Bodø hamn och centrum i bakgrunden. I början av 1800-talet var Bodø (på den tiden känt som Hundholmen) en liten ort med få invånare, ställning som stad fick man 1816.Axel Coldevin 1966, s. 90 Stortinget antog med kvalificerad majoritet lagen om köpstad (samhälle med handelsrättigheter), men representanterna från Bergen och Trondheim röstade emot, då de hävdade att den nya lagen skulle leda till att utlänningar tog över handeln i handelsområdet.<ref name=DetFrieNorge73>Sverre Steen 1954, s. 73</ref>
Stortinget visste om att en utländsk köpman redan hade etablerat sig på Hundholmen.Yngvar Nielsen 1897, s. 14-18 Likaså var flertalet positivt inställda till att utlänningar etablerade sig utifrån tanken att det kunde förbättra Nordnorges ekonomi och leda till att Bodø blev en knutpunkt för den viktiga brittisk-ryska handeln.
År 1814 kom finländaren Carl Johan Gerss till Bodø för att börja med import- och exporthandel.Alf Kiil 1989, s. 70-71 I november samma år fick han tillåtelse av fylkesmannen Christen Elster att hyra ett av statens hus på Nyholmen.Alf Kiil 1989, s. 72 Trots de norska myndigheternas inledande positiva hållning gentemot honom, blev Gerss motarbetad av konkurrerande trondheimska köpmän, och efter en tid sa finansdepartementet upp hyresavtalet. Gerss arbetade för den brittiska handelsfirman Everth & Son, som i sin tur var finansierad av den brittiska bankirfirman Pole & co,Fullständigt namn var Sir Peter Pole, Thornton, Free Down & Scott, Alf Kiil 1989, s. 81 med 14 000 pund investerade av privatmannen David Stead.Sverre Steen 1954, s. 74
De brittiska affärsmännen var dels inspirerade av den tyske geologen Leopold von Buchs uttalande om Hundholmens betydelse för Nordnorge,«lockade, som Denovan har sagt, av Leopold von Buchs skildring av denna trakt.», Yngvar Nielsen 1897, 123«Hundholmen är i verkligheten den märkvärdigaste [det vill säga mest framstående] platsen i Nordlandene, för sedan den blev anlagd, skiner en morgonrodnad över provinsens framgång. Avsikten är att idka Bergens handel direkt härifrån.», från Leopold von Buch, Axel Coldevin 1966, s. 66 men såg också Norge som ett laglöst område. År 1818 sände de sammanlagt tre handelsfartyg med varor som sirap, tobak och rom. Avsikten var att smuggla lasten i land och sälja varorna tullfritt. Planen var att använda förtjänsten till att köpa in fisk och andra lokala varor som sedan skulle fraktas till medelhavsländerna och säljas med god förtjänst.. Skeppen var det holländska fregattskeppet (fullriggare) «Commerce d'Anvers»,Alf Kiil 1989, s. 79 briggen «St. John» från LondonGeoffrey Malcolm Gathorne-Hardy 1926, s. 18 och skonaren «Forsøget» från Antwerpen.
Smugglingen miniatyr|En engelsk brigg, motsvarande ett av de tre engelska smugglingsskeppen. Målning från 1833 av William Clark (1803–1883). De två brittiska fartygen och det ena nederländska lyckades med smugglingen, trots att «St. John», som seglade från London 10 juni 1818 med John Everth junior ombord,Geoffrey Malcolm Gathorne-Hardy 1926, s. 16 förliste på Røst 29 juni 1818. Delar av smuggelgodset upptäcktes och togs i beslag av den lokale tulltjänstemannen som fick de beslagtagna varorna fraktade till Bodø och låste in dem i ett packhus.
John Everth tog sig i september 1818 till Bodø och bodde hos sin kompanjon Carl Johan Gerss, som trots att hyreskontraktet var uppsagt fortsättningsvis höll till på Nyholmen. Med full bemanning var de tre engelska fartygen en ganska skräckinjagande styrka.Axel Coldevin 1966, s. 130 Den kompromisslöse och stridbare lokale tulltjänstemannen HelliesenAlf Kiil 1989, s. 82-87 lät sig emellertid inte hindras och beslagtog det han kunde av smuggelgodset, både från fartygen och från det smuggelgods som hade tagits i land. Särskilt i Storvågen i Kabelvåg.
Den 24 september höll fogden en så kallad utvisningsförrättning mot Gerss och då gjorde Everth med stöd av de engelska matroserna motstånd med vapen i hand. Everth blev övermannad och arresterad men som engelsk gentleman fick han fina fängelseförhållanden i länsmannens gäststuga, bland annat tilläts han skriva brev.Sverre Steen 1954, s. 75 Tid för förhör i rättslig form dröjde då närmaste tolk som båda parter godkände befann sig i Trondhjem. Efter två månaders kvarhållande blev Everth den 22 november 1818 frisläppt mot borgen.
Etter att ha blivit frisläppt bodde Everth ombord på en av smugglingsskutorna. Den 28 januari 1819 lyckades han att lura länsmannen och de flesta av manskapet på Nyholms skans ombord på fartygen, där de blev övermannade och instängda. Därefter gick Everth och 20 av hans besättning i land, bröt sig in i packhusen och tog med sig så mycket av smuggelgodset de fick med sig. Med smuggelgodset, länsmannen och hans folk ombord satte de segel mot England med fartygen «Commerce d'Anvers» och «Forsøget».Alf Kiil 1989, s. 82 Länsmannen och hans folk sattes ut i en dålig däcksbåt en halvannan kilometer från land,Axel Coldevin 1966, s. 133 men vädret var bra och de kom helskinnade i land.
De norska myndigheterna beslagtog därefter det som var kvar av det som ansågs som Everths varor: 3000 ton råg (cirka 400 kubikmeter), 100 ton (omkring 11 kubikmeter) med sirap och en del andra varor.
Ersättningsfrågan Denovans klagomål miniatyr|Lord Strangford, brittiskt sändebud i Stockholm (1817-1820) samtidigt porträtt. I februari 1819 mottog den brittiske ministern i Stockholm, lord Strangford, ett brev från den brittiske affärsmannen Francis Garden Denovan,Yngvar Nielsen 1897, s. 9 i vilket denne på handelsmannen John Everths vägnar bad ministern undersöka affären och göra så att Everth fick ersättning.Sverre Steen 1954, s. 71 Lord Strangford vände sig både till den svensk-norske utrikesministernDåtidens benämning på svensk utrikesminister var utrikes statsminister Lars von Engeström och till den norske statsministern i Stockholm, Peder Anker, och bad dem undersöka affären. Anker och von Engeström meddelade snabbt tillbaka att de inte hade någon kännedom om affären, och följaktligen torde det väl då vara en lagenlig arrestering och inte något som skulle anmälas till departementet.
Lord Strangford vidarebefordrade informationen till Denovan, som då antydde att arresteringens egentliga orsak var missunnsamhet från konkurrerande handelshus i Bergen och Trondheim, riktad mot utländska handelsmän i Nordnorge. Denovan avvisade påståendet att Everth hade brutit mot lagen, och beskrev alla hinder den brittiska firmans handelsframstöt hade mött sedan starten 1814.Sverre Steen 1954, s. 72 Mot bakgrund av Denovans information gjorde Lord Strangford en allvarlig framstöt till Anker, i vilken han underströk att behandlingen av Everth kunde få allvarliga ekonomiska konsekvenser. Anker svarade samma dag att Everth var skyldig, och till och med hade motsatt sig arresteringen med vapen i hand.
Efter att ha mottagit denna information arbetade Lord Strangford för att få Everth frisläppt, och anklagelsen mot honom nedlagd, något som lyckades genom en kunglig resolution den 15 mars 1819. De involverade i Stockholm var emellertid ovetande om att Everth redan hade rymt från Norge i slutet av januari samma år.Geoffrey Malcolm Gathorne-Hardy 1926, s. 28 Den 31 mars 1819 skickade Lord Strangford sin första rapport om affären till utrikesminister lord Castlereagh i London. Strangford drog slutsatsen att Everths arrestering var ett resultat av hans våldsamma motvärn vid vräkningen av Gerss. Den 29 april 1819 skrev Lord Strangford att med ny information i frågan som översänts från den svensk-norske utrikesministern von Engeström, syntes det inte finnas grund för ytterligare ingripanden från den brittiske ministerns sida.Geoffrey Malcolm Gathorne-Hardy 1926, s. 39
miniatyr|Skämtteckning om Bodøaffären med undertitel De famösa Bodöiska Råttorna.
Fram till denna tidpunkt behandlades Bodøaffären som ett vanligt klagomål av brittiska, svenska och norska myndigheter. Resultatet blev att Everth inte syntes ha gjort sig förtjänt av brittiskt stöd.Sverre Steen 1954, s. 75
Den 25 maj 1819 skrev Lord Strangford till von Engeström och bad honom säkerställa att varorna som var beslagtagna inte blev förstörda. Brevet skickades genast vidare till den norske ministern Anker, som vidarebefordrade det till den norska regeringen i Christiania.Sverre Steen 1954, s. 76 I Stockholm bearbetade Denovan Lord Strangford, medan Everth och andra i London försökte att få den brittiske utrikesministern lord Castlereagh till att engagera sig i frågan. Den 1 juni 1819 sände Everth ett långt brev till utrikesministern Castlereagh där han beskrev den orätt han som rättskaffens engelsman hade blivit utsatt för i Bodø. Han avslutade brevet med att framställa ett ersättningskrav på 102.000 pund.
Steads varor För de brittiska myndigheterna fick affären efterhand också en annan sida, då Denovan hävdade att de beslagtagna varorna tillhörde David Stead. Stead var inte skyldig till smuggling, och det gjorde att affären ändrade karaktär. Det blev allt mer en fråga om handelsfrihet och de «verkliga» varuägarnas möjliga förluster.
Utrikesministern lord Castlereagh sände den 23 juli 1819 nya instruktioner till Lord Strangford i Stockholm. Strangford skulle göra sitt bästa för att få de varor som hade beslagtagits av den svenska regeringen tillbakaskickade till Stead.Geoffrey Malcolm Gathorne-Hardy 1926, s. 43 Strangford skulle också begära att Everths krav – trots att de hade undergrävts av hans «irreguljära handlingar» – fick en välvillig behandling av den svenske regeringen. Innan Strangford mottog Castlereaghs instruktion, hade han vänt sig till de svenska myndigheterna med våldsamma beskyllningar mot den norska regeringen, och som svar hade denna den 20 juli 1819 överlämnat en fullständig beskrivning av affären.Sverre Steen 1954, s. 77 Vid överlämnandet av den norske amtmannen Johan Ernst Bergs rapport, hade den svenske utrikesministern Lars von Engeström följande kommentar till det brittiska sändebudet Lord Strangford:
Utrikesminister von Engeströms kommentar till Lord Strangford summerar den norska ståndpunkten i frågan. Everth var skyldig till smuggling, våld mot offentlig myndighet och bortförsel av smuggelgods. Han borde straffas, och dessutom borde skadeersättning betalas till den norska staten. Fram till denna tidpunkt hade affären, trots utväxling av korrespondens mellan London, Stockholm och Christiania, varit en rutinsak. Den svenska utrikesministern hade bara förmedlat information mellan London och Christiania. För den norska regeringen var den långsamma postgången ett problem när man skulle dokumentera affären. Mellan Christiania och Bodø tog det närmare tre veckor för posten att komma fram, och den gick bara var tredje vecka.
Denovans förfalskningar miniatyr|Grev Gustaf af Wetterstedt var en av de centrala personerna i affären från svensk sida. miniatyr|Bodøaffären blev en stor utmaning för den svenske utrikesministern Lars von Engeström.