Den här artikeln handlar om Verdis opera. För Rossinis opera med samma namn, se Otello (opera, Rossini). För andra betydelser, se Othello (olika betydelser). miniatyr|Giuseppe Verdi Otello är en italiensk opera i fyra akter med musik av Giuseppe Verdi. Libretto är skrivet av Arrigo Boito och bygger på Shakespeares skådespel Othello. Verdi skrev Otello som sin näst sista opera, när han var 74 år, och rent musikaliskt betraktas denna som ett mycket moget och mästerligt verk där tonsättaren visar upp avancerad instrumentering och färdigheter i psykologisk gestaltning som krävs av ämnet och den utmanande lyriken. Librettot utarbetades av Arrigo Boito efter Shakespeares verk i översättning av Giulio Carcano och Victor Hugo. Verdi hade redan i Macbeth (1847) arbetat med Shakespeares texter, och hade även umgåtts med planer på att tonsätta Kung Lear men gav upp på grund av att han hade problem att göra verket trovärdigt som opera.Alfred Einstein, Music in the Romantic Era (1947) Han återuppväckte alltså sitt djupa intresse för den engelske mästaren i sina två sista operor – Otello och Falstaff.
Historia miniatyr|Arrigo Boito och Giuseppe Verdi En av de unga italienska wagnerianerna var dramatikern och tonsättaren Arrigo Boito. Han hade lärt känna Verdi redan på 1860-talet, men skillnaden i deras estetiska ställningstaganden var alltför stor för att det till en början skulle kunna uppstå något närmare samarbete dem emellan. Boito fäste sig vid det som han ansåg vara billiga effekter i Verdis musik, och Verdi hade å sin sida inte mycket till övers för Boitos Mefistofeles. Det var Verdis förläggare Giulio Riccordi som sammanförde Verdi och Boiti. Verdi hade inte skrivit någon ny opera på många år då Giulio vid en middagsbjudning tog upp Shakespeares Othello. Genom listighet kunde han arrangera det så att Verdi blev intresserad av Boitos utkast till ett libretto över Othello. Valet av ämne var lyckligt. Samtidigt som Othello är den minst filosofiska av Shakespeares tragedier, bjuder den på de starkaste psykologiska kontrasterna. Boitos libretto anses som en av de bästa operatexterna som någonsin har skrivits. Han har koncentrerat handlingen och avstår från scenen i Venedig, som inleder Shakespeares drama. Istället visar han den segerrike Otello på höjden av hans ryktbarhet mitt under en havsstorm. Dramat leder i fortsättningen vidare fram mot Otellos våldsamma fall, som når sin botten efter mordet på Desdemona. För övrigt följer Boito mycket noga Shakespeares text och hans översättning är av hög litterär kvalitet.
I november 1879 fick Verdi Boitos libretto. Han lade det åt sidan för att i stället studera Antonio Sommas libretto till Kung Lear, som han sysslade med som operaunderlag i hela sitt liv, och samarbetet med Boito avkastade först den reviderade versionen av Simon Boccanegra. Även bearbetningen av Don Carlos måste avslutas innan Verdi på allvar kunde ta itu med Otello. Det skedde i tre omgångar från mars 1884 till oktober 1885. Emellanåt avbröt Verdi arbetet därför att han trodde att Boito egentligen ville skriva musiken till sitt libretto själv, men missförståndet klarades upp och 1886 låg partituret färdigt.
Premiären Otello uruppfördes i Milano på La Scala (som inte hade varit skådeplats för en Verdi-premiär sedan 1845) den 5 februari 1887 under ledning av dirigenten Franco Faccio. Premiären hade emotsetts med största spänning av hela den musikaliska världen och framgången var sensationell. För uppsättningen i Paris 1894 hade Verdi i den tredje akten infört en stor ”etnografisk” balett med motiv från Venedig och Orienten.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 27 maj 1890. Den iscensattes åter på Stora Teatern i Göteborg den 6 december 1929 och på Malmö Stadsteater den 31 januari 1964. Den sattes upp på Folkoperan med premiär den 23 september 1995.Folkoperan
Om operan Trots det shakespeariska temat är operan mycket italiensk och verdisk till sin form, även om Verdi förde in nya lösningar som exempelvis avsaknad av förspel till den första akten och istället använde en körscen uppbackad av en stor symfonisk orkester. Verdi använde expressiva recitativ som flexibelt utvecklas, ofta med kromatiska element. De vokala partierna är alltid överordnade orkestern som på ett finstämt sätt kontrasterar och kompletterar utan att begränsas till rent ackompanjemang som i vissa tidigare Verdi operor.
Operan erbjuder flera omtyckta och krävande avsnitt som till exempel kärleksduetten mellan Desdemona och Otello i första akten Già nella notte densa, Jagos berömda Credo in un Dio crudel i den andra akten, Desdemonas Ave Maria piena di grazia i den fjärde akten och den efterföljande dramatiska finalen.
De viktigaste rollerna miniatyr|Barytonen Victor Maurel som den förste Jago 1887. Maurel försökte övertala Verdi att döpa om operan till Jago. Jago (Iago) Verdi hade ända sedan 1879 ägnat sig år rollgestalterna i sin planerade opera. Till en början var han mest intresserad av Jagos karaktär. Det är talande att operan under tillkomsttiden ännu länge bar den provisoriska titeln ”Iago” (inte minst för att skilja den från Rossinis ännu populära Otello). Först 1886 bestämde sig Verdi slutligt för att välja ”Othello” som titelroll. Jagos första solonummer är den snabba och schvungfulla "Dryckesvisan", som innehåller vissa ovanliga oregelbundenheter. Tonarten pendlar fortlöpande mellan h-moll, D-dur och A-dur, och även själva den musikaliska formen är svävande. I takt med att Cassio blir alltmer drucken och hans tankar alltmer orediga, blir även den musikaliska formen "berusad" och dryckesvisan versrader kommer i "fel" ordning. Jagos instrumentala karaktärsattribut, kromatiska glidningar och diaboliska drillar, gör sig ständigt påminda i visan. Det hela framstår som en uppiskad virvelvind, som mynnar ut i kaos.
Det var Boitos idé att lägga in Jagos berömda "Credo" ("Gud är grym som har gjort grymma människor till sin avbild. Jag är ondskefull därför att jag är människa och jag känner det onda inom mig."), en trosbekännelse om gudlöshet, nihilism och ond vilja. Men "Jagos credo" tillkom inte förrän tidigast i april 1884, alltså först flera år efter det att urkonceptet till librettot låg färdigskriven. Ingenstans i Shakespeares skådespel finns en exakt förebild till den här monologen. Verdi reagerade genast entusiastiskt på Boitos förslag, och skapade en genial komposition; kedjan av diaboliska drillar, de skräckinjagande intervallsprången och de förväntansfulla pianissimopassagerna är kanske inte helt utan påverkan från Mefistofeles "sataniska" karaktär och färger.
Med rollgestalten Jago skapade Verdi en fulländad avbild av Den onde, ett bemödande som, vad gäller låga mansröster, hade följt hans skapande ända sedan gestalten Wurm i Luisa Miller. Han vågade framställa den förstörande makten ända in i dess minsta konsekvens. Och det mest skräckinjagande är att Jago uppenbarar sig i normal mänsklig gestalt. Med stark intimitet och sensualism målar han upp för Otello hur Cassio viskat Desdemonas namn i sömnen, för att sedan låta allt gå upp i fjäderlätt rök i musiken. Detta är ju inget som Otello kan kontrollera, eftersom Cassio sägs ha yttrat detta i sömnen. Jago är obarmhärtigt och diaboliskt ond, och hans ondska är lika uppenbar i operan som i pjäsen. miniatyr|vänster|Francesco Tamagno som Otello vid premiären 1887.
Otello Otello är den största och svåraste av alla Verdis tenorroller, kanske den svåraste i 1800-talets operalitteratur överhuvudtaget, endast jämförbar med Tristan. Partiet är i likhet med Radamès parti i Aida skrivet för vad som brukar kallas för en dramatisk tenor. Otellos parti är högst mångfasetterat: förtvivlan, ironi, intimitet och vansinne följer omedelbart på varandra. Enligt Verdis och Boitos föreställning är Otellos grundkaraktär inte erico ("heroisk"), utan cupo e terribile ("dyster och skräckinjagande"), även om det naturligtvis också finns berömda ställen där Otello antingen visar upp sin hjältemodiga karaktär eller erinrar sig sitt forna hjältemod. Hans lysande entré i havsstormen i början av operan visar honom i full kraft (en stor utmaning för tenorer). Men i operans fortsatta förlopp kommer hjältetenoren alltmer sällan till uttryck och när den väl gör det, sker det nästan bara indirekt i form av ett självdestruktivt våld. Efter det att Jagos lögnaktiga gift börjat verka i Otello, tar han med en heroisk gest avsked från sin ryktbarhet. I "Edsduetten" får det här en nästan grotesk framtoning. Den segerrike härföraren svär tillsammans med den onde Jago en ed som leder till att hans egen lycka omintetgörs.
Desdemona I operan faller ett särskilt ljus på Desdemona. Hon är en ängel, inte bara i kraft av Shakespeares karakterisering av rollen, utan i ännu högre grad tack vare Verdis förtrollande musik. Hon har en aura av förorättad oskuldsfullhet och en karaktär som gör henne närbesläktad med drottning Elisabeth i Don Carlos. Verdi försåg Desdemona med ojämförligt vacker och nobel musik, som knappast har sin like ens i tonsättarens övriga verk. Uppbyggnaden av Desdemonas scen i fjärde akten motsvarar i hög grad den i den andra italienska Otellooperan (Rossinis Otello) från 1800-talets början. Desdemonas och Emilias förtroliga samtal på tumanhand förlades i båda operorna till inledningen av sista akten, som upptakt till den alltmer tillspetsade tragedin (istället för som avslutning till näst sista akten som hos Shakespeare). Såväl hos Rossini som hos Verdi skapar en fin prolog den här scenens vemodiga atmosfär - hos Verdi ren kammarmusik för träblåsare. Och i båda operorna avslutas scenen med en bön, ett dramatiskt moment som saknas hos Shakespeare. Verdis "Ave Maria" är en fri parafras av texten till den katolska bönen. En sådan här bön är en karakteristisk musikinlaga, typisk för den konventionella operatraditionen och återfinns även i många andra Verdioperor.
De strukturella grunddragen i "Videvisan" är mycket lika hos Rossini och Verdi. I båda fallen rör det sig om en strofvisa med "prosaiska" recitativiska avbrott. Den fina och konstfulla utformningen av scenen (visan avbryts emellanåt av korta replikskiften mellan Desdemona och Emilia) härrör från Shakespeare själv. miniatyr|Kirsten Flagstad som Desdemona 1921. Till och med episoden med vindstöten - skräcken som de onda aningarna framkallar hos Desdemona - är effektfullt och målande tonsatt av både Rossini och Verdi. Shakespeares poetiska infall, att låta versraderna avbrytas av det upprepade ordet "willow" (it. salce, sv, vide), blir i Verdis musikaliska utförande till scenens verkliga juvel: klagomotivet "Salce, salce, salce" med den oackompanjerande lilla tersen, som bryter sig ur det harmoniska sammanhanget, verkar vara placerad mellan tankstreck och skapar en stämning som höjer helheten till en transcendental nivå.
Otello - Desdemona