Generalkaptenskapet Chile () eller Gobernación de Chile, var ett administrativt territorium i Vicekungadömet Peru åren 1541 till 1818, då det förklarade sig självständigt, som Republiken Chile.

Chile blev aldrig vicekungadöme, och kallades i stället för generalkaptenskap då området ofta var krigsdrabbat och ofta styrdes av en militär eller adelsman och inte en vicekung.

Benämningen hade dock en symbolisk grund, då Filip III var generalkapten av Chile flera år innan han blev kung av Spanien.La Aurora de Chile (spanska)

Gränser miniatyr|Karta över corregimientos i kungariket Chile (1776).

År 1548 sträckte sig det teoretiska territorium som Chiles guvernement hade tilldelats av Pedro de la Gasca, ordförande för Real Audiencia de Lima, mellan 27:e och 41:a sydliga breddgraden, ungefär i närheten av Copiapó och Osorno, samt 100 leguas österut räknat från Stillahavskusten. Detta bekräftades av kung Karl I 1542. År 1554 utvidgade han på begäran av Jerónimo de Alderete Chiles södra gräns till Magellans sund. Alderete utsågs dessutom 1555 till guvernör för Terra Australis guvernement jämsides med Chile. År 1557 tilldelades Patagoniens östkust fram till Magellans sund Jaime Rasquín, vilket skapade en överlappning med Chiles 100 leguas. År 1563 avskildes Tucumán från Chile. År 1570 överfördes de områden som hade tilldelats Rasquín till Juan Ortiz de Zárate, guvernör för Río de la Plata och Paraguay, vilket gjorde att de överlappande territoriella anspråken kvarstod.

Den autonoma regionen Araukanien, som erkändes som sådan vid Quilíns parlament 1641, betraktades på papperet som en del av guvernementets territorium.

År 1680 publicerades Recopilación de Leyes de Indias, och 1681 fastställde ett kungligt dekret att alla lagar som stred mot denna lagsamling var ogiltiga. I bok II, titel XV, fastställer lagsamlingen territorierna för de olika Real Audiencias. När det gäller Chiles Audiencia är detta den enda där Magellans sund uttryckligen nämns. Lagen anger att dess jurisdiktion omfattade ”hela det nämnda kungariket Chile, med de städer, orter, byar, platser och landområden som ingår i dessa provinsers regering, både det som för närvarande är pacificerat och befolkat och det som kommer att underkuvas, befolkas och pacificeras innanför och utanför Magellans sund, liksom landområdena i inlandet fram till och med provinsen Cuyo”.Recopilación de Leyes de Indias, Libro II, Título XV, Ley 12, i ”Límites Chileno-argentinos”. Exposición Chilena, volym I, Imprimerie Chaix, Paris, 1902, s. 72. Manuel Ravest Mora tolkar denna bestämmelse som att Patagoniens östkust återfördes till guvernementet La Plata, vilket innebar att Chiles gräns åter begränsades till 100 leguas.

År 1768 började Chiloé tillfälligt administreras direkt från Peru. År 1788 återfördes det officiellt till full chilensk kontroll, men detta förblev endast ett teoretiskt beslut och genomfördes aldrig av vicekungen. Chiloés teoretiska territorium sträckte sig söderut till Kap Horn.

År 1770 organiserade Perus vicekung Manuel de Amat y Junyent en expedition på jakt efter det så kallade ”Davis land”. Han gav Felipe González Ahedo i uppdrag att leda två fartyg, linjeskeppet San Lorenzo och fregatten Santa Rosalía, med sammanlagt 546 sjömän. Expeditionen nådde ön den 15 november samma år, tog den i besittning i den spanska kronans namn och gav den namnet Isla San Carlos, till ära för kung Karl III.

År 1776 framhöll abboten Juan Ignacio Molina Påskön för dess ”monumentala statyer” i det femte kapitlet om ”chilenska öar” i sitt verk Historia Natural y Civil del Reino de Chile. Verket nämner också öarna San Félix och San Ambrosio, som tillhör Desventuradasarkipelagen. Juan Fernández-öarna gjorde också anspråk på som chilenskt territorium. År 1808 upptäcktes Salas y Gómez-ön.

Chile förlorade en betydande del av sitt territorium till följd av Bourbonreformerna under Karl III. År 1776 överfördes territorierna kring städerna Mendoza och San Juan, som tillhörde provinsen Cuyo, till jurisdiktionen för det nybildade Vicekungadömet Río de la Plata.

Det fanns dokument och kartor, särskilt från 1700-talet, där östra Patagonien framställdes som en del av Chiles de jure-territorium, medan andra framställningar, som producerats i Vicekungadömet Río de la Plata, tilldelade regionen detta senare. Under 1800-talet tvistade de nybildade republikerna om suveräniteten över området i den territoriella konflikten fram till 1881.

Vid den norra gränsen låg det omtvistade territoriet mellan Loaflodens mynning och Paposo. I denna region skulle en flod kallad Salado ha funnits, men dess exakta läge är okänt. Chilenska historiker hänvisar ofta till en karta av Andrés Baleato från 1793 för att stödja uppfattningen att gränsen gick längs Loafloden, liksom till andra dokument av samma författare.

Källor

Fotnoter

Kategori:Chiles historia Kategori:Historiska länder och riken i Sydamerika Kategori:Stater och territorier bildade 1541 Kategori:Stater och territorier upplösta 1818 Kategori:Tidigare spanska besittningar Kategori:Sydamerika under 1500-talet Kategori:Sydamerika under 1600-talet Kategori:Sydamerika under 1700-talet Kategori:Sydamerika under 1800-talet Kategori:Spanskspråkiga länder och territorier