miniatyr|Bergmans namnteckning. Ernst Ingmar Bergman, född 14 juli 1918 i Domkyrkoförsamlingen i Uppsala, död 30 juli 2007 i Fårö församling, Gotlands län,Sveriges dödbok 1830-2020, Sveriges släktforskarförbund var en svensk film- och teaterregissör, filmproducent, manusförfattare, teaterchef, dramatiker och författare. Han är en av Sveriges internationellt mest kända kulturpersonligheter och en av de främsta regissörerna i filmhistorien. Hans mest klassiska och kritikerrosade filmer inkluderar Sommarnattens leende (1955), Det sjunde inseglet (1957), Smultronstället (1957), Såsom i en spegel (1961), Nattvardsgästerna (1963), Tystnaden (1963), Persona (1966), Viskningar och rop (1972), Scener ur ett äktenskap (1973), Fanny och Alexander (1982) och Saraband (2003).
Bergman har under sin karriär regisserat och skrivit manus till över sextio filmer och dokumentärer för både bio och tv, samt regisserat över 170 teaterpjäser. Hans filmer utspelar sig främst i Sverige och flera av dem spelades in på Fårö. Hans olika verk behandlar ämnen som förräderi, galenskap, tro, Guds existens, mänsklighet, död, ungdomars uppväxt, kvinnor och deras roll i samhället, och enkelhetens princip. Han skapade kreativa samarbeten med sina filmfotografer Gunnar Fischer och Sven Nykvist, och i hans skådespelarensemble ingick Harriet Andersson, Bibi Andersson, Liv Ullmann, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Ingrid Thulin och Max von Sydow.
Biografi Barn- och ungdomsår miniatyr|stående|vänster|Erik Bergman. Fadern Erik Bergman prästvigdes i Uppsala 1912 och var först präst i Forsbacka i Valbo församling i Gästrikland 1913–1918, varefter han med sin hustru flyttade till Stockholm. Han blev slutligen hovpredikant.
Modern Karin Bergman, född Åkerblom, hade påbörjat en sjuksköterskeutbildning på Röda Korsets utbildning på Sabbatsbergs sjukhus, men tvingats avbryta denna år 1912 på grund av tuberkulos. I tio år bodde föräldrarna i Sophiahemmets prästgård när Erik Bergman förutom pastorsadjunkt (från 1918) i Hedvig Eleonora församling blev sjukhuspräst år 1924 på Sophiahemmet i Stockholm. Sonen Ingmar föddes i Uppsala, där föräldrarna mellanlandat i morföräldrarnas hem i samband med flytten från Gästrikland. Han döptes vid sommarhuset i Våroms i Dalarna en månad senare. Vid samma tid härjade den förödande pandemin av spanska sjukan och Ingmar Bergman uppgav senare felaktigt i sin självbiografi Laterna Magica att hans mor vid tiden för födelsen drabbats av pandemin, varpå den nyfödde skulle ha varit i ett försvagat tillstånd och nödgats nöddöpas på sjukhuset. Senare arkivforskning har dock visat att så inte var fallet, men att familjen senare drabbades av en lindrigare, kortvarig form av sjukdom. I familjen fanns även en fyra år äldre bror, Dag, och en fyra år yngre syster, Margareta. När fadern år 1934 blev kyrkoherde flyttade de till prästbostaden mittemot Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalmstorg.
Bergman växte upp i ett prästhem med många religiösa bilder och för barnet konfliktskapande motsägelser vilket präglade hans arbetsteman livet igenom.IngmarBergman.se Under en tom grym himmel. Läst 2014-02-28 Han beskrev ofta motsägelsen mellan å ena sidan det kristna kärleksbudskapet och å andra sidan faderns stränga disciplin och bestraffningar av särskilt den äldre brodern Dag, ett tema som Bergman använde i filmen Fanny och Alexander. Relationen till fadern förblev, enligt Bergman, länge komplicerad. I nämnda film skildras även hans, som pojke, passion för sin dockteater och bildexperiment med sin älskade laterna magica-apparat.
Bergman var elev vid Palmgrenska samskolanIngmar Bergman Face to Face - Hets vilket inspirerade honom till skolfilmen Hets (1944), hans första filmatiserade manus.
Bergman studerade vid Stockholms högskola åren 1937 till 1940 och intresserade sig för teater, senare för film. År 1937 började han regissera olika amatör-/studentteatersällskap i staden. Hans favoritdramatiker var August Strindberg och Hjalmar Bergman. Han kom senare att bo vid Karlaplan på samma Stockholmsadress som Strindberg och fick från början av 1940-talet arbete som manusassistent under Hjalmar Bergmans fru Stina på Filmstaden i Råsunda. Från unga år skrev han ett stort antal pjäser och berättelser. Bergmans första uppsättning av den egna pjäsen Kaspers död skedde år 1942 på Stockholms studentteater. Han medverkade under sina tidiga år också som skådespelare i sina egna uppsättningar tillsammans med Erland Josephson och andra, med vilka han kom att samarbeta hela sitt liv. Efter ett antal inkallelser under andra världskriget ådrog han sig magsår vilket han skulle få dras med resten av livet. Han frikallades till slut från militärtjänst.
Arbete och medarbetare miniatyr|Ingrid Thulin och Bergman under inspelningen av Tystnaden. miniatyr|stående|250px|Ingmar Bergman och Victor Sjöström 1957 under en inspelningspaus av Smultronstället. miniatyr|Bergman och Filmstaden.
Inledning och lärande Bergman inledde sin teaterkarriär år 1937 som ledare av Mäster Olofsgårdens teaterverksamhet i Stockholms Stadsmissions kyrksal i Gamla stan i Stockholm. År 1940 blev han tillfällig regiassistent vid Operan. Under åren 1941 och 1942 drev han i Medborgarhuset på Södermalm den egna amatörteatern Medborgarteatern med ett flertal uppsättningar. Som en sidodel bildade han Sagoteatern för barn, Sveriges första verkliga barnteaterverksamhet, som år 1942 övertogs av Elsa Olenius att bilda grunden till vad som skulle bli den omfattande Vår teater.Ingmar Bergmans arkiv, "Sagoteatern"
Efter att i långa tider envist stått och hängt utanför grindarna till legendariska Filmstaden i Solna i hopp om att "bli upptäckt" väckte han slutligen uppmärksamhet innanför grindarna och fick år 1940 möjligheten att äntligen få komma in och börja arbeta som manusbearbetare och medförfattare under Stina Bergman på Svensk Filmindustri. Baserat bland annat på sina egna olustiga skolminnen lyckades han där, efter en tid, finna intresse för att satsa på att filma det helt egna originalmanuset till den sedermera internationellt prisbelönta filmen Hets (1944), vilken blev hans filmdebut. Vid inspelningen var Bergman regiassistent/scripta åt regissören Alf Sjöberg. Efter denna framgång fick han år 1946 chansen att även göra sin debut som filmregissör med filmen Kris (1946) efter en pjäs av Leck Fischer. Inspelningen blev just en serie av kriser för den oerfarne regissören och resultatet kom att uppfattas som ett misslyckande. Efter det bestämde han sig för att lära sig allt om alla delar inom filmproduktion och gjorde många grundliga studiebesök vid Filmstadens alla olika avdelningar. Någon annan filmskola fanns vid denna tid inte att tillgå.
Utsikterna att få förtroendet att fortsätta göra film efter detta nederlag bedömdes som minimala. I detta läge kontaktades Bergman av Lorens Marmstedt, en risktagande, fristående filmbolagsdirektör samt producent för Terrafilm och Sveriges Folkbiografer. Marmstedt erbjöd en chans att få göra ännu en film, något Bergman senare med stor tacksamhet beskrev som sin stora räddning för den fortsatta yrkesbanan, och en film ledde till en annan. Från denna tid härrör filmerna Det regnar på vår kärlek (1946), Skepp till Indialand (1947), Musik i mörker (1947) och Fängelse (1949). Fängelse var den första film Bergman regisserade med eget originalmanus. I filmen spelade regissörskonkurrenten Hasse Ekman, som senare gjorde en älskvärd parodi på scener ur denna i en egen film. Snart kunde Bergman också återvända till Svensk Filmindustri med manus till filmer av Gustaf Molander och med den egna verket Hamnstad (1948), vilken innebar starten på ett mångårigt samarbete med filmfotografen Gunnar Fischer.IngmarBergman.se Gunnar Fischer. Läst 2014-02-28 Svensk Filmindustri producerade sedan de flesta av Bergmans kommande filmer.
Teatrar runt om i landet Mitt i all denna filmprocess blev Bergman, 25 år gammal, utsedd till rekordung chef för Helsingborgs stadsteater den 6 april 1944. Efter Helsingborg flyttade han år 1946 vidare till Göteborgs stadsteater, där han många gånger omtalat de lärorika samtalen med dess chef Torsten Hammarén som avgörande för hans utveckling som regissör. Ofta brukade han i intervjuer citera dennes ord: "Det första en regissör måste lära sig är att lyssna och hålla käften". Hans debut i Göteborg direkt efter kriget var med världspremiären på Albert Camus grymma diktatorsdrama Caligula i november 1946Ingmar Bergman-stiftelsen, Om världspremiären på "Caligula" i Göteborg. Uppsättningen blev mycket lovordad och blev Anders Eks genombrott i titelrollen. Han stannade i Göteborg till år 1950, då han gjorde invigningsproduktionerna till Intiman i Stockholm med bland annat, något för Bergman så ovanligt som, den politiske Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan. År 1951 satte han på den nystartade Norrköping-Linköping stadsteater upp den ofta återkommande dramatikern Tennessee Williams Den tatuerade rosen. Med start under åren 1945–46 och sammanhängande från år 1952 kom han under större delen av 1950-talet att verka som regissör, dramatiker och konstnärlig ledare vid Malmö stadsteater, en tid han senare beskrev som den lyckligaste i sitt liv.
Till Malmö knöt han större delen av sin blivande stamtrupp av skådespelare och här regisserade han en uppmärksammad blandning uppsättningar, som Hjalmar Bergmans Sagan, Goethes Faust, August Strindbergs Kronbruden, Spöksonaten och Erik XIV, Molières Misantropen, Henrik Ibsens Peer Gynt, folklustspelet Värmlänningarna och Franz Lehárs operett Glada änkan med Gaby Stenberg. Några uppsättningar reste på bejublade gästspel till London och Paris. Under denna tid tillkom också flera av Bergmans mest kända filmer, som Sommaren med Monika, Gycklarnas afton – det första samarbetet med fotografen Sven Nykvist – Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet (baserad på hans i Malmö uppförda pjäs Trämålning), Smultronstället, Ansiktet och Jungfrukällan.
Dramaten och utomlands År 1951 debuterade Bergman som regissör på Dramaten med Björn-Erik Höijers pjäs Det lyser i kåken, och år 1961 återvände han dit, där han med uppehåll kom att stanna till sista uppsättningen år 2002. Under åren 1963 till 1966 var Bergman chef för Dramaten, då han bland annat utvecklade teaterns barnteaterverksamhet, men det blev en svår prövning för den normalt så oerhört kreative konstnären att vara låst vid administrativt arbete och det ledde till en tid av sjukdom.
Det var på Dramaten som den stora livsomvälvningen sedan inträffade år 1976, då han mitt under en teaterrepetition greps av polisen misstänkt för skattebrott. Händelsen väckte en stor uppmärksamhet, även internationellt. Bergman friades helt efter ett par månader i domstol, men kände sig så kränkt både fysiskt och psykiskt att han den 22 april 1976 offentliggjorde att han tänkte lämna landet. Efter en tid av kaos med icke-realiserade filmdiskussioner i Hollywood (bland annat en tänkt filmatisering av Glada änkan med Barbra Streisand) flyttade han till München. Staden blev hans hemort och arbetsplats från år 1977 till 1982.Furhammar, Leif, Filmen i Sverige, s.340-341
I Tyskland gjorde han filmen Ormens ägg (1977), det i Norge inspelade, lovprisade kammarspelet Höstsonaten (1978), med Ingrid Bergman och Liv Ullmann, och Ur marionetternas liv (1980). I München arbetade Bergman vid Residenztheater. Han gästregisserade även på Nationaltheatret i Oslo år 1967, National Theatre i London år 1970, Det Kongelige Teater i Köpenhamn år 1973 och på Festspelen i Salzburg år 1983.
Ovanlig mångsidighet och influenser