Karl Lennart Oesch, född 8 augusti 1892, död 28 mars 1978, var en finländsk generallöjtnant av schweizisk härkomst. Han var generalstabschef under vinterkriget 1939–1940 och under slutskedet av fortsättningskriget 1944, och förde befälet på Karelska näset under Slaget vid Tali-Ihantala 1944. Oesch tilldelades Mannerheimkorset samma år. Efter kriget dömdes han av en finländsk militärdomstol för krigsförbrytelser i samband med en order rörande sovjetiska krigsfångar.

Biografi

Bakgrund och tidig karriär Oeschs far Christian Oesch var ostmästare som vid 19 års ålder hade flyttat från Schweiz till Finland och utvecklade mejerinäringen i olika delar av Karelen som självständig företagare. Lennart var den yngste av sex söner i en syskonskara på nio. Före kriget studerade han botanik vid universitetet.

I februari 1915 reste Oesch med den första frivilliga kontingenten till Tyskland för att få jägarutbildning – en avfärd som åtminstone delvis påverkades av faderns avsky för statligt förtryck. Han genomgick militär utbildning vid finska jägarbataljonen i Tyskland 1915–1918 och deltog bland annat i striderna vid floden Misse 1916. Senare studerade han vid Franska krigshögskolan 1923–1926. Under inbördeskriget tjänstgjorde han som bataljonskommendör och deltog där i slaget vid Rautus.

Mellankrigstiden Oesch befordrades till major 1918, överstelöjtnant 1921, överste 1925, generalmajor 1930, samt generallöjtnant 1936.

År 1920 fick Oesch befälet över Viborgs regemente. Efter återkomsten från Frankrike blev han 1926 chef för Krigshögskolan och 1929 befälhavare för 1. divisionen. Hösten 1930 utnämndes han till generalstabschef sedan K. M. Wallenius tvingats avgå på grund av inblandning i skjutsningen av expresident K. J. Ståhlberg. Posten innehade Oesch oavbrutet i ett årtionde fram till slutet av vinterkriget.

Som generalstabschef och medlem av försvarsrådet ledde Oesch 1930–1931 den kommitté som planerade omorganiseringen av försvarsmakten, och han medverkade i hög grad till flygvapnets nya organisation 1932 och till planeringen av arméns högsta ledning 1935 och 1937. Under hela 1930-talet samarbetade han nära med försvarsrådets ordförande Mannerheim för att förbättra arméns materiella beredskap och uppdatera truppkoncentrationsplanerna.

Under Mäntsäläupproret i mars 1932 utnämnde president P. E. Svinhufvud Oesch till biträdande inrikesminister för polisärenden i Sunilas regering. Posten innehade han endast 4–14 mars 1932, vilket gjorde honom till republikens kortvarigaste minister. Under upproret verkade han också i presidentens stab och drev där en medlande linje mellan kommendören för krigsmakten Aarne Sihvo, som var kategorisk motståndare till de upproriska, och skyddskårschefen Lauri Malmberg, som i hög grad sympatiserade med männen från Mäntsälä.

Andra världskriget Under andra världskriget var Oesch generalstabschef 1939–1940 och 1944. Under vinterkriget tillämpade han som överbefälhavarens generalstabschef de försvarsplaner han uppgjort före kriget. I mars 1940, efter att läget vid Viborgska viken blivit kritiskt, tog Oesch över befälet för Kustgruppen sedan Mannerheim avskedat den nyutnämnde K. M. Wallenius, och stabiliserade fronten under krigets sista dagar.

Mellan vinterkriget och fortsättningskriget var Oesch chef för II armégruppen i Lahtis. När fortsättningskriget bröt ut bad han överbefälhavaren om ett befäl vid fronten, och under det offensiva skedet 1941 kommenderade han IV armékåren på Karelska näset, med Valo Nihtilä som stabschef. Genom den så kallade bilaterala blockaden – en snabb övergång av Viborgska viken – nedgjorde armékåren tre sovjetiska divisioner och erövrade det största krigsbyte som Finlands armé någonsin tagit. Under hans ledning återtogs Viborg. År 1942 överfördes Oesch till Petroskoj som kommendör för Karelska armén, sedermera Aunusgruppen, och avvärjde våren 1942 fiendens menföresangrepp vid Svir.

I juni 1944 beordrade Mannerheim Oesch att ta befälet över Laatikainens och Siilasvuos armékårer på Karelska näset. Som befälhavare för de finländska trupperna på näset ledde han försvaret i Slaget vid Tali-Ihantala 1944. Genom en omorganisation av försvaret koncentrerade han trupperna på huvudmålet och förde fram förstärkningar med tyngdpunkt på djupgruppering. Själv framhöll Oesch alltid den enskilde soldatens insats som det som möjliggjorde att de sovjetiska anfallen kunde hejdas.

Under striderna tilldelades Oesch Mannerheimkorset. Motiveringen lyfte fram tre framgångsrika operationer: ledningen av trupperna på västra Karelska näset under offensiven 1941 inklusive erövringen av Viborg, avvärjningen av menföresangreppet vid Svir 1942, samt försvaret av Karelska näset i juni 1944.

Krigsfångeordern och rättegången Oesch utfärdade i september 1941 en order till de finländska krigsfångelägren som innebar att sovjetiska krigsfångar skulle skjutas om de vägrade lyda befallningar. Ordern tolkades i enskilda fall av finländska fångvakter på ett sätt som ledde till avrättningar. Efter krigsslutet begärde Sovjetunionen hans gripande som krigsförbrytare anklagad för avrättningen av 17 krigsfångar.

Oesch avgick på eget initiativ i september 1945 och övervägde att fly till Sverige, men beslöt sig för att stanna kvar i Finland. På initiativ av justitieminister Urho Kekkonen arresterades han senare samma månad och satt flera månader i rannsakningshäkte. En finländsk militärdomstol dömde honom till tolv års fängelse vilket av Högsta domstolen ändrades till tre år. Efter att 1948 ha avtjänat sitt straff var hans militära karriär över.

Efter frigivningen Efter frigivningen 1948 ägnade sig Oesch åt militärhistoria. Han forskade och skrev utförligt om Finlands upplevelser under andra världskriget, bland annat boken Suomen kohtalon ratkaisu Kannaksella kesällä 1944 (1957) om striderna sommaren 1944. Han var också initiativtagare till och senare huvudredaktör för tidskriften Kansa taisteli, som behandlade frontsoldaternas krigserfarenheter. Han blev utnämnd till hedersdoktor vid Åbo universitet 1960.

Oeschs sista årtionden präglades enligt BLF av bitterhet över att han aldrig fick det offentliga erkännande för sina prestationer som borde ha tillkommit honom; särskilt president Kekkonens inställning till jägargeneralerna och särskilt till Oesch beskrivs som negativ.

Oesch är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Bibliografi (urval) Suomen kohtalon ratkaisu Kannaksella kesällä 1944, Helsingfors 1957.

Utmärkelser

Källor

Lipponen, Rauno (red.): Itsenäisen Suomen kenraalikunta (1997). Seppälä, Helge: Karl Lennart Oesch: Suomen pelastaja (1998).

Externa länkar

Kategori:Födda 1892 Kategori:Avlidna 1978 Kategori:Finländska generaler Kategori:Mannerheimriddare Kategori:Personer i Finland under andra världskriget Kategori:Män Kategori:Hedersdoktorer vid Åbo universitet Kategori:Personer från Karelen Kategori:Kommendörer med stora korset av Svärdsorden Kategori:Kommendörer av första klassen av Nordstjärneorden Kategori:Gravsatta på Sandudds begravningsplats Kategori:Storkorset av Frihetskorset Kategori:Mottagare av Republiken Polens förtjänstorden Kategori:Mottagare av Örnkorset Kategori:Kommendörer av första klassen av Finlands Vita Ros’ orden Kategori:Kommendörer med stjärna av Sankt Olavs orden Kategori:Storkorset av Polonia Restituta Kategori:Kommendörer av Hederslegionen Kategori:Kommendörer av första graden av Dannebrogorden Kategori:Mottagare av Tre Stjärnors orden Kategori:Finländska militärer under 1900-talet Kategori:Personer från Pyhäjärvi