Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld, född 29 juli 1905 i Jönköping, död 18 september 1961 nära Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia), var en svensk nationalekonom, jurist, ämbetsman, diplomat och författare.
Hammarskjöld är främst känd för att han från 1953 fram till sin död verkade som FN:s generalsekreterare och som sådan avled på sin post när det flygplan han färdades i störtade i djungeln i Nordrhodesia i september 1961. Även om teorier att planet skulle ha skjutits ned genast uppstod, fastslog tidiga utredningar att kraschen varit en olycka. Senare försök att klargöra svenskens öde har dock fått fram uppgifter som pekar mot att olyckan egentligen var ett mord.
Hammarskjöld tillträdde 1954 på stol 17 i Svenska Akademien, efter Hjalmar Hammarskjölds död året innan. Han blev därmed den första akademiledamot som efterträdde sin förälder.
Hammarskjöld tilldelades postumt Nobels fredspris år 1961.
Biografi Tidiga år miniatyr|vänster|Villa Liljeholmen i Jönköping där Hammarskjöld föddes.
Dag Hammarskjöld föddes i adelsätten Hammarskjöld i Villa Liljeholmen vid Östra Storgatan i Jönköping 1905 som den fjärde och yngste sonen till Hjalmar Hammarskjöld och Agnes, född Almquist (1866–1940), samt dotterson till generaldirektören Gustaf Fridolf Almquist, som var halvbror till författaren Carl Jonas Love Almqvist. Dag Hammarskjöld var vidare bror till landshövding Bo Hammarskjöld och brorson till Carl Gustaf Hammarskjöld. Hans övriga bröder var Åke Hammarskjöld och Sten Hammarskjöld (1900–1972).
Fadern Hjalmar Hammarskjöld utnämndes strax efter Dag Hammarskjölds födelse till diplomat i Köpenhamn och blev 1907 landshövding i Uppsala län. Hammarskjöld växte huvudsakligen upp på Uppsala slott och såg det som sitt barndomshem. Fadern var även statsminister åren 1914–1917.
Redan som barn visade Hammarskjöld en intellektuell läggning; han samlade pressade växter, fjärilar och uppstoppade djur. På privatskolan Tomtebo, vid Villavägen 3 i Uppsala, började han skolan 1911 med Hildur Akselsson (1887–1944) som lärare. Hon skrev i ett brev till hans mor att det var en glädje att undervisa honom och att han hade mycket lätt att lära. År 1916 skrevs han in på Uppsala högre allmänna läroverk som var förlagt i Katedralskolan. Han tog studenten 1923 med åtta A, fyra a och ett B (i gymnastik), och påbörjade därefter akademiska studier vid Uppsala universitet; han studerade först litteraturhistoria med poetik, filosofi och franska, vilka ingick i hans filosofie kandidat-examen 1925, därefter nationalekonomi och slutligen samhällsvetenskapliga ämnen och juridik.
Hammarskjöld blev sedan filosofie licentiat vid Uppsala universitet 1928 och på grund av familjens ämbetsmannatraditioner och ett visst motstånd från professorn i nationalekonomi beslutade han att också läsa in en juris kandidat där (1930). År 1933 blev han docent 1933 och 1934 filosofie doktor i nationalekonomi vid Stockholms högskola. När han den 4 november 1933 försvarade sin avhandling Konjunkturspridningen: en teoretisk och historisk undersökning (bilaga till arbetslöshetsutredningen) vid Socialinstitutet, bröt han som den förste svenske ekonom traditionen att vid händelsen bära frack.Klackenberg (1961), s. 40
Karriär i Sverige År 1930 blev Dag Hammarskjöld sekreterare i 1927 års arbetslöshetsutredning, och tog själv initiativ till utarbetandet av en del bilagor till utredningen, av vilka flera blev akademiska avhandlingar. Inom utredningen samarbetade han med bland andra Ernst Wigforss och Gösta Bagge. År 1932 anställdes Hammarskjöld som amanuens i finansdepartementet sedan Wigforss i september blivit finansminister. På rekommendation av bland andra Bagge anställdes han 1935–1941 som sekreterare i Riksbanken, där han samarbetade nära med riksbankschefen Ivar Rooth, som senare blev chef för Internationella valutafonden i Washington. Som den yngste någonsin, anställdes Hammarskjöld 1936–1945 som sekreterare i Finansdepartementet, och 1941–1948 riksbanksfullmäktiges ordförande. Han hade även tidigt internationella uppdrag. Han hade redan 1944 blivit delegat vid ekonomiska förhandlingar främst med Storbritannien och USA, en post som han innehade till 1948. Åren 1948–1953 ingick han i huvuddelegationen i OEEC och blev då för ett år (1948–1949) vice ordförande i dess exekutiva kommission, och var 1950 ordförande för den svenska delegationen Uniscansamarbetet till 1953. År 1947 och året därpå deltog han i delegationen vid Pariskonferensen.
Hammarskjöld var även en framstående nationalekonom, som ingick i Stockholmsskolan med Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin, och han blev 1946 sakkunnig vid utrikesdepartementet i finansiella frågor. I egenskap av nationalekonom var han ledamot av nämnden för Konjunkturinstitutet från 1937 och elva år framåt. Han anses ha varit den som myntade uttrycket planekonomi. Han spelade en stor roll i utformandet av den svenska ekonomiska politiken under tiden i Sverige.
Hammarskjöld var kabinettssekreterare 1949 till 1951 i Utrikesdepartementet, och sedan konsultativt statsråd (biträdande utrikesminister i ekonomiska frågor av internationell karaktär) 1951–1953. År 1950 blev han ordförande för den svenska delegationen i Uniscansamarbetet samt ordförande i nationalekonomiska föreningen. Trots att Hammarskjöld ingick i flera socialdemokratiska regeringar gick han aldrig med i partiet. Ideologiskt menar Ernst Wigforss att han till en början var modern tory-demokrat. Hammarskjöld kunde sympatisera med den socialdemokratiska fördelningspolitiken och planhushållningen, var konservativt präglad i synen på den statliga byråkratin som skulle skydda människor mot särintressen och vårda gemensamma värden, och människosynen var enligt Wigforss inte olik hans egen. Denna ideologiska blandning kunde enligt Wigforss även återfinnas inom partiet. Han höll såväl i politiken som kulturen en balans mellan gammalt och nytt, och "just det balanserade omdömet, jämvikten mellan olika sidor hos en stor naturlig begåvning" var Wigforss starkaste minne av Hammarskjöld från hans tid i regeringen. I ett brev till Wigforss 1950 med anledning av dennes memoarer, beskrev Hammarskjöld i stället skillnaden dem emellan som en generationsfråga: "Det som kanske slår mig starkast och som jag sett så klarast i våra diskussioner, är värdenas katastrofala förfall under det kvartssekel som skiljer oss. Utan att förfalla till dramatisering skulle jag vilja vid jämförelsen mellan den idédebatt jag upplevat och den du skildrar, likna den värdemiljö där den förra utspelats vid en bombad stad, där invånarna få vara glada att av ruinsplitter foga samman ett tillfälligt skydd utan tanke på sammanhang, plan eller permanens".Wigforss (1961), s. 99
Intressen inom kultur, andlighet och friluftsliv
När fadern avled valdes Dag Hammarskjöld 1954 till hans efterträdare på stol 17 i Svenska akademien. Att skönlitteraturen var en viktig källa för Hammarskjöld var uppenbart, då han gärna citerade favoritpoeter vid offentliga anföranden. När han kom i kontakt med den amerikanska författaren Djuna Barnes fängslades han av hennes versdrama The Antiphon och tillsammans med Karl Ragnar Gierow översatte han verket som sedan fick sitt uruppförande på Dramatiska teatern i Stockholm 1961. Han kunde lika gärna analysera klassisk musik, franska impressionister och diskutera kristen teologi. Hammarskjöld hade, trots att han varit Axel Hägerströms student, svårt att acceptera den ateism som utbredde sig under hans samtid, och var djupt intresserad av William James, Ernest Renan, Rudolf Otto, Carl Gustaf Jung och Martin Buber. Till denna sida av hans personlighet hörde det att han lät inreda ett meditationsrum i FN-huset.Klackenberg (1961), s. 58f Hammarskjöld avsåg att bygga ett kristet kapell på sin gård Backåkra på Österlen. Tanken realiserades genom den meditationsplats som anordnades efter hans död och som invigdes av biskop Martin Lindström.Martin Wierup. ”En helgad plats. Om tillkomsten av meditationsplatsen på Backåkra”. Glimtar och återblickar från Södra Ingelstads härads hembygdsförening 18 (2019).
Dag Hammarskjöld hade ett stort intresse för friluftsliv och var styrelseledamot i Svenska Turistföreningen från 1940 (vice ordförande från 1950)Uno Willers, förord (sidan 7) i Dag Hammarskjöld, Från Sarek till Haväng, Stockholm 1962. samt ordförande i Svenska Fjällklubben 1946–1951. Hans texter om Sveriges natur samlades i den postumt utgivna boken Från Sarek till Haväng, som bland annat innehåller Sarekskildringen ”Kring fyra lägerplatser”.
Generalsekreterare i FN miniatyr|stående|Hammarskjöld utanför FN-byggnaden i New York.
Dag Hammarskjöld föreslogs 31 mars 1953 av säkerhetsrådet med 10 röster av 11 till FN:s generalsekreterare. Den 7 april valdes han till posten av generalförsamlingen med 57 röster av 60 och svor eden 10 april. Efter fyra år omvaldes han 1957. Han hade vid tillträdandet vunnit anseende genom sitt arbete för OEEC, och posten hade blivit ledig då Sovjetunionen bojkottat företrädaren Trygve Lie. Faktum är att Dag Hammarskjöld var FN:s femte kandidat; då Sovjet vägrat godkänna de fyra tidigare kandidaterna föreslog Anthony Eden Hammarskjöld. Det var en överraskning för de flesta att Hammarskjöld fick posten, eftersom han var en lågmäld person som inte verkade göra några karriäranspråk. Företrädaren välkomnade honom med orden: "Dag Hammarskjöld, ni övertar världens omöjligaste jobb."
Hammarskjöld inledde sin tid som generalsekreterare med att få några amerikanska piloter som sedan Koreakriget suttit som fångar frisläppta från Kina; han sade själv att han fått frigivningen i födelsedagspresent av Kina 1955. Detta skedde efter att Hammarskjöld genomfört en större omorganisation inom kansliet, då han fick ett slut på tendenserna till McCarthyism som präglat företrädaren Lies ämbetstid, med USA-ledda rannsakningskommissioner och uppsägningar av personal. Han blev redan tidigt förknippad med "den tysta diplomatins strategi", vilken han redogjorde för i sin årsrapport 1955. Bland de mera märkliga uppdragen han hade var 1960 då han lyckades övertala Fidel Castro att ta in på hotell i stället för att övernatta med sina mannar i FN:s trädgård i New York.Eriksson (1995), s. 130
miniatyr|stående|vänster|Hammarskjöld i FN:s generalförsamling. Förvisso var Hammarskjölds tid som generalsekreterare präglad av djupgående konflikter i världspolitiken. I botten låg kalla kriget med dess motsättning mellan östblocket och västblocket, som spred sin oroshärd över jorden. Detta påverkade utvecklingen i Suezkrisen, Laos, Algeriet, och spelade en än mer avgörande roll i Tyskland vars militära förhållanden utreddes, i revolutionen i Irak när kung Faisal II av Irak mördades vid republikens utropande 1958, att Fidel Castro tog makten i Kuba 1959, Kongokrisen, och det blodiga upproret i Ungern 1956. Han var framgångsrik i Suezkrisen, då han under stor tidspress lyckades bilda en särskild fredsstyrka med trupper från neutrala länder, men i Ungern fick han erkänna ett misslyckande. När Kofi Annan höll sitt berömda Dag Hammarskjöld-tal i Uppsala i september 2001 konstaterade han att den politiska kontexten visserligen förändrats, men att det FN som Hammarskjöld varit med och utformat ännu hade lika svåra frågor att handskas med.