mini|Solvagnen från Trundholm. Fornnordisk religion samlande benämning på de religionsformer under förkristen tid i Norden som det finns belägg för i arkeologiskt och skriftligt material.Britt-Mari Näsström, "Fornskandinavisk religion" (2002). Ibland brukar begrepp fornnordisk religion kopplas specifikt till vikingatidens (700/800–1000), trosuppfattningar under yngre järnåldern , men begreppet innefattar även trosuppfattningar från äldre järnåldern, bronsåldern och stenåldern. Även soldyrkan, cirkumpolära religioner, som förkristen samisk religion, förkristna finskugriska trosuppfattningar och Nerthuskult tillhör de forna religionerna i Norden. Flera religionsforskare har därför börjat använda begreppet fornskandinavisk religion för att avgränsa de vikingatida trosuppfattningar mot förkristen samisk och finskugrisk religion.

Kunskap om de olika religionsformerna är bristfällig på grund av väldigt lite tidsenligt skriftligt materiel, det är i stort sett endast i slutet av perioden, och från kristen tid, som det finns skriftliga källor. Religionsuttrycken från förhistorisk tid; äldre järnålder, bronsålder och stenåldern tolkas i stället främst från arkeologiskt material.

Arkeologiska källor miniatyr|Hällristningen "Skomakaren", Brastad, mellersta Bohuslän. miniatyr|Bildsten med motiv ur Völundssagan från Gotland ca 700–800. Till det äldsta arkeologiska materialet hör deponeringar i vattendrag och fynd från gravar; i analyserna av olika gravskick har man velat se uttryck för skiftande världsbilder och dödsrikesföreställningar. De mosslik från bronsåldern som man har funnit i Danmark har tolkats både som sakrala människooffer och som kvarlevor av avrättade brottslingar.

I södra Skandinavien har arkeologerna funnit stora vapenoffer från 200-talet i sjöar.Herschend, Frands, , Fornvännen 98, 2003, s. 312–316. Liknande fynd har dock även gjorts längre norrut, till exempel i Finnestorp i Västergötland, och i den mer kända offerplatsen Skedemosse på Öland där man funnit över 1,3 kg guld, samt ben efter hundratals hästar, 80 kor, 60 får och totalt 38 människor.Nilsson, B. "Skedemosse, offersjön". Ölands kulturarv. (Borgholm 1999) Fynd från Käringsjön, Övraby socken i Halland visar upp fredligare offer från tiden 200–400 e.Kr. Inga vapen fanns bland fynden, som huvudsakligen bestod av lerkärl fyllda med matvaror, men även träföremål.Arbman, Holger, , Fornvännen 1941 s. 313–316.Harrison, Dick, "Hur såg en offerplats ut?", Historieblogg, Svenska Dagbladets nätupplaga 2012-07-18 (Läst 2012-07-19)

Många olika kulturer har gjort hällristningar, även kallade petroglyfer. Inom Norden skiljer man mellan jägarfolkens ristningar och bondefolkens ristningar. De tidigaste hällristningar gjordes av stenåldersjägare, kanske redan så tidigt som 7000 år f.Kr. Tyngdpunkten av dessa ristningar finns i mellersta och norra Skandinavien där motiven tydligt avspeglar de skilda miljöer som de olika urtidsfolken levde i, långt från kusten respektive nära kust och hav. Ristningar med jaktmotiv är bilder av olika jaktbyten som björn, ren, hjort och älg där människofigurer uppträder med olika jaktvapen som spjut och pilbågar. I kustområdena avbildas båtar, havets djur och de fångstredskap man hade för fiske. Djurbilderna kan ha haft någon form av magisk innebörd för att exempelvis bringa jaktlycka, men kan också vara uttryck för totemism, det vill säga människors eller stammars uppfattning av samhörighet med vissa djur.

Antydningar om religiösa föreställningar finns redan bland stenålderns fornfynd: skålformiga fördjupningar på takstenarna till dösar och gånggrifter vittnar om offer till de döda, som tänktes bo i graven. Fornsaker som inte hört till gravar har anträffats i en sådan mängd och anordnats på ett sådant sätt att det tyder på att de varit offer. Ett ristat hjul med fyra ekrar är en sinnebild för solen och tyder på att soldyrkan har förekommit redan under bronsåldern. De bilder av miniatyryxor som har hittats visar att blixten troligen tänkts som en yxa, slungad mot mörkrets makter. Yxorna, sinnebilder för blixten, förekommer ofta parvis. Trundholms-vagnen, en 57 centimeter lång modell i brons som daterats till cirka 1500–1300 f.Kr. och påträffades 1902 på nordvästra Själland i Danmark, bär en guldbelagd skiva, uppenbarligen föreställande solen, vilken dras av en häst. Förebilden för denna modell var troligen en vagn i naturlig storlek som användes i samband med soldyrkan.

Soldyrkan tros ha dött ut omkring 500 f.Kr., men det återkommer ett antal bronsåldersmotiv – som hjulkorset – under yngre järnålder vilket antyder att delar av trosföreställningar kan ha tagits över av asatron, religionen under vikingatiden. Andrén, Anders (2011). "Old Norse and Germanic Religion".

Det är ovisst om gudomarna under äldre tider tänktes som personliga väsen. Möjligen tillbads solen, blixten, träd, stenar, jord och vatten och uppfattades som levande. Det är dock troligt att animistiska synsätt dominerade under stenåldern. Personliga gudar torde emellertid ha uppkommit redan under bronsåldern, om de inte funnits förut, för vissa av hällristningarnas figurer och bronsbilder som har hittats verkar kunna föreställa sådana. Små båtar av guld har påträffats i stort antal, liksom andra samlingar av föremål, vilka har använts som offer. Även offerkärl har hittats, av vilka en del varit fästa på vagnar, vilket kan tyda på att de använts i samband med offer åt den germanska moder- och fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Det finns också gravfynd som innehåller många medel för signeri.

Vidare kan omfattningen av de gudanamn som bevarats i ortnamn både i Skandinavien och på kontinenten peka på var det eventuellt funnits heliga platser.Orton, Peter, "Pagan Myth and Religion", A companion to Old Norse-Icelandic Literature and Culture (McTurk, Rory (red.)) (Oxford 2007), s. 306 f.

Gravseder miniatyr|Storhögar vid Gunnerstad, Gamleby. Under bronsålderns andra period, efter mitten av andra årtusendet f.Kr., uppkom likbränning, vilket kan ha inneburit att människorna ville frigöra själen från kroppen för att den skulle leva sitt liv i en annan värld. Gravfynden från denna tid är sparsamma men i stället anträffas ofta nergrävda skatter eller depåfynd, vilka troligen var avsedda att användas efter döden. Från cirka 1400 f.Kr. och några hundra år framåt skedde en övergång till brandgravskick. De brända benen lades i en urna som sattes ned i en grävd grop under flat mark i stora gravfält, som kan innehålla flera hundra urnegravar.

Gravhögar blev vanliga de första århundradena efter vår tideräknings början, på 200-talet i Danmark, och 300-talet i Mälardalen. Den tidigare eliten i samhället lät oftast gravsätta sig obrända kammargravar: ett "dödshus av sten" som symboliserade stormannens långhus. I exempelvis Sverige tar på 500–600-talet, under vendeltid, en ny elit över, samtidigt som stora delar av övriga germanska områden kristnas, och de gravhögarna blir vanligare och allt mer storartade i de återstående hedniska områdena. Eliten bosatte sig på andra platser, och de gamla kammargravarna plundras ofta. Kremering blir i samband med detta vanligt. Det är under denna tid som Uppsala högar tillkommer, likaså de liknande gravarna i Sutton Hoo i England – fynden på dessa orter påminner mycket om varandra.Bilkenroth, Carl-Johan, "Museichefen får högarna att tala", Svenska Dagbladet 2008-12-21 Vissa praktgravar från denna tid innehåller träbåtar, så kallade båtgravar. Dessa är absolut vanligast i Norden.

Någon skiftning i åsikt tycks åter ha inträtt med järnåldern, under vilken gravar både med obrända och med brända lik förekommer, olika i olika trakter, ofta försedda med lerkärl för föda åt de döda. Under folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmän den sed som fortsatte långt in på vikingatiden, nämligen att de döda, både kvinnor och män, begravdes eller brändes i fartyg, försedda med alla förnödenheter. Tolkningen av detta är att de döda skulle färdas i skeppet till dödsriket. Denna tolkning stöds av att i fynd från 300-talet har ett mynt anträffats i den dödes mun, motsvarande de antika folkens Charonspenning. Redan under den romerska järnåldern vittnar fynden av med avsikt förstörda vapen, smycken, kläder med mera och dödade hästar om den hos germanska och keltiska folk omvittnade seden att offra fienden och allt som tillhörde honom åt krigets eller dödens gud.

En jämförande studie av förkristna gravar från neolitikums början till vikingatidens slut och senare medeltida kristna gravar har visat att det under lång tid existerat en gravsed som bestämt i vilket väderstreck man placerat den avlidne, åtminstone i södra Skandinavien. Huvuddelen av de forntida gravarna samlar sig med längdaxlar grovt i OSO-VNV samt SSV-NNO, vilket tolkats som överensstämmande med solens uppgång under höstblotet, som sågs som nyår under hednisk tid. Mälardalen sticker ut i jämförelse, och där verkar de avlidna ha lagts i överensstämmelse med solens uppgång runt jul, vilket också det var en viktig hednisk högtid. Efter kristnandet har de avlidna istället lagts i riktning ONO, vilket överensstämmer med solens uppgång vid påsk.Lindström, Jonathan, , Fornvännen 100, 2005, s. 13–28.

Ett redskap som i princip enbart återfinns på hedniska gravplatser, primärt i manliga högreståndsgravar, är speciella grillspett som kan bindas till både offerritualer och efterföljande gille. Dessa spett dyker upp i thüringska och frankiska gravar från 500–600-talet, men försvinner efter 600-talet, medan de vidare återfinns i Norden från 600–1000-talet.Bøgh Andersen, Susanne, Vendel- och vikingatida stekspett, ej blott för köket, ett redskap med anor från Homeros' tid, Arkeologiska institutionen, Lunds universitet. (Lund 1999).

Nerthuskult

Nerthuskult var en kult av en germansk moder- och fruktbarhetsgudinna. Enligt den romerske historikern Tacitus, som beskrev Nerthuskulten i sin bok Germania 98 e. Kr., hade Nerthus en av kor dragen processionsvagn, som förvarades i en helig lund på en ö i oceanen. Vagnen fick endast vidröras av prästen. När prästen märkte att gudinnan var närvarande i vagnen lät han den dras runt till olika orter av kor.

Under yngre bronsålder uppträdde avbildningar av kvinnor på hällristningar med en skålgrop mellan benen – något som vissa arkeologer menar kan symbolisera en könsmarkering eller en fruktbarhetssymbol, då menas att dessa kvinnofigurer kan ha varit prästinnor i en fruktbarhetskult i en tid då människorna tycks ha dyrkat en gudinna med halsring. Kvinnliga gudabilder försvinner under samma tid i hällristningsmaterialet. Detta kopplas samman med det Tacitus nämner: Nerthus, fruktbarhetsgudinnan, fick ej avbildas eller beskådas av folket. En gudom som ej får avbildas kan därför förklara en del av skålgroparnas symbolik. Arkeologen Bertil Almgren har också kopplat samman de många avbildningar av fotsulor som uppträder bland hällristningarna under yngre bronsålder med en kvinnlig fruktbarhetsgudinna av Nerthus' typ. Ett stöd för denna teori är att fotsulor och skålgropar ofta kombineras.Burenhult, Göran, Arkeologi i Sverige 2: Bönder och bronsgjutare (Värnamo 1983), s. 214.

Asatro

miniatyr|En torshammare av silver funnen i Skåne. Torshammaren var en vanlig symbol för asatroende under vikingatiden. Religionen under vikingatiden (700/800–1000), brukar kallas asatro och avser de myter som nedtecknades i kristen medeltid, men förutsätts spegla en äldre muntlig tradition. Ofta används fornnordisk religion synonymt med asatro, men även fornskandinavisk religion för att tydligare visa att man inte åsyftar andra fornnordiska religioner.