Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en politisk term som sedan 1990-talet används pejorativt inom ramen för en antisemitisk konspirationsteori baserad på föreställningar om att ”judar och personer runt Frankfurtskolan försöker krossa den västerländska kulturen och kristendomen genom kulturkrig, bland annat genom att etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm”. Denna teori framförs och används framförallt av opinionsbildare inom den radikala högern och extremhögern i USA och Europa.
Forskare har spårat och kopplat konspirationsteorin till samma idégrund och tradition som det nazistiska uttrycket kulturbolsjevism, som gick ut på att vissa modernistiska konstformer dominerades av judar, och teorin om existensen av en judisk-marxistisk konspiration kallad ”judebolsjevism”, som går ut på att bolsjevismen i Sovjetunionen skulle varit en rörelse kontrollerad av judar.
Paleokonservativa debattörer och tänkare som amerikanerna Pat Buchanan, William S. Lind och Paul Gottfried har argumenterat för att ”kulturmarxism” utgör ett hot mot etablerade moraliska värden och kristendomen.
Begreppen ”kulturmarxism” och ”kulturmarxister” fick stor uppmärksamhet i samband med terrorattentaten i Norge 2011 då Anders Behring Breivik såg ”kulturmarxismen” som en av sina största fiender.
Användare av begreppet tycker att det finns en analogi med ekonomisk marxism. Istället för kamp mellan klasser om makten över produktionsmedlen anser man att ”kulturmarxister” ser en makthierarki mellan människor med olika, kön, etnicitet och sexualitet som bör brytas ner.http://www.blueagle.com/editorials/Lind_982.htm
På svenska hänvisar ordet ”kulturmarxism” alltid till konspirationsteorin, medan engelskans ”cultural Marxism” även är en mindre vanlig icke‑pejorativ akademisk term för marxistisk kulturanalys.
Bakgrund Förespråkarna av konspirationsteorin menar att ett antal progressiva tänkare runt Frankfurtskolan och inom kritisk teori försöker förstöra det västerländska samhället genom kulturkrig och en kulturell erövring, bland annat genom att försöka etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm. Anhängare av konspirationsteorin menar att ”kulturmarxister”, ofta judar, kontrollerar mycket av Hollywood, massmedia och akademiska institutioner genom vilka de försöker popularisera marxismen och omkullkasta världen till deras kontroll.
Enligt Bill Berkowitz är kulturmarxism en konspirationsteori med en ”antisemitisk twist” som drivs av den amerikanska Nya högern i syfte att angripa motståndarna som farliga och ondskefulla. Konspirationsteorins ursprung har delvis kunna spåras till föreställningen om politisk korrekthet, ett begrepp som blev populärt i början av 1990-talet. I boken The Post-War Anglo-American Far Right – A Special Relationship of Hate beskriver Jérôme Jamin att begreppet började användas inom amerikansk ultrakonservativ litteratur efter Berlinmurens fall som konsekvens av att det kommunistiska ”röda hotet” försvann, och att begreppet blev allmänt känt efter Anders Behring Breiviks terrorattentat i Norge 2011.
Konspirationsteorin utvecklades i hemliga tidskrifter och myntades inom paleokonservativa kretsar runt Free Congress Foundation i USA. Ledande gestalter är William S. Lind och Kevin B. MacDonald, som båda betonar att Frankfurtskolan var judisk.
Spridning av begreppet tilltog mot slutet av årtiondet och under 2000-talet till följd av Michael Minnicios essä New Dark Age: Frankfurt School and ”Political correctness” från 1992. Essän publicerades i Fidelio Magazine av Schiller Institute som är en del av den nyfascistiska LaRouche-rörelsen. Rörelsen publicerade skriften även digitalt. Historiken Martin Jay skrev 2010 att ”[v]ad som började som ett bisarrt Lyndon Larouche-begrepp har blivit allt vanligare för en allt större skara förvirrade och arga. Som fallet med Pat Buchanan visar så har begreppet åtminstone nått utkanten av det mainstreama”.
År 1997 gav sig Paul Weyrichs Free Congress Foundation in i debatten mot den politiska korrektheten och benämnde den som ”kulturmarxism”.Lind, William S., ”What is ’Political Correctness?’”, Essays on our Times, Free Congress Foundation, Nr 43, mars 1997.Raehn, Raymond V., ”The Historical Roots of ’Political Correctness,’”, Essays on our Times, Free Congress Foundation, Nr 44, Juni 1997. Genom William S. Lind, chef för Free Congress Foundations Center for Cultural Conservatism, introducerades begreppet vid en konferens 1998 med det konservativa institutet Accuracy in Academia och 1999 var Lind med och skapade ett en timme långt program vid namn Political correctness: The Frankfurt School. Programmet resulterade
Den paleokonservative William S. Lind kan ha varit den som bidragit mest till populariseringen av detta perspektiv, delvis genom boken Political correctness: A Short History of an Ideology utgiven av Free Congress Foundation 2004.Lind, William S. (ed, 2004), Political Correctness: A Short History of an Ideology, Free Congress Foundation, November 2004. År 2002 menade Lind att Frakfurtskolan var ”helt judisk” och argumenterade:
Lind menar att den politiska korrektheten har för amerikanska medborgares räkning, i synnerhet inom akademin, inneburit en rädsla att använda fel ord, nedsättande eller stötande begrepp, rasistiska, sexistiska och homofobiska uttryck och att det är något som beror på kulturmarxismen.
Studier om begreppet
Enligt forskaren Heidi Beirich används begreppet ”kulturmarxism” för att demonisera motståndare till konservatism, bland annat ”feminister, homosexuella, sekulära humanister, förespråkare av mångkultur, lärare i sex och samlevnad, miljöaktivister, invandrare och svarta nationalister.” Bill Berkowitz har sammanfattat konspirationsteorins kärna på följande sätt:
Enligt den grävande journalisten Chip Berlet, som specialiserat sig på studier av högerextrema rörelser, fann konspirationsteorin ”kulturmarxism” år 2009 en grogrund inom Tea Party-rörelsen, med bidrag som publiceras i American Thinker och WorldNetDaily som framhävs av vissa Tea Party-webbplatser.
Filosofen och statsvetaren Jérôme Jamin har sagt att ”[f]örutom den globala dimensionen hos konspirationsteorin om kulturmarxism finns även dess innovativa och ursprungliga dimension, som gör det möjligt för dess upphovspersoner att undvika rasistiska diskurser och framställa sig som försvarare av demokratin.”. Begreppet ”kulturmarxism” används av politiska aktivister som hot i syftet att försvara sina ståndpunkter, förklädd som ett försvar av ”demokrati” och ”frihet”, trots att det enda syftet är att försvara kristna värderingar. Begreppet är även inlånat från USA till Europa för slaget mot ”kulturmarxismen” eller dess mer oklar variant ”politisk korrekthet”. Jamin menar att de som slåss mot ”kulturmarxism” betraktar fenomenet som sprunget ur att gårdagens marxister hade svårt att hitta ”proletariatet” som skulle kunna stödja marxismens revolutionära målsättningar, varför de behövde skapa ett ”nytt proletariat” för att uppnå sina mål. Det nya proletariatet består, enligt konspirationsteoretikerna av:
I konspirationsteorin görs många paralleller mellan ekonomisk marxism och ”kulturmarxism” – som två sidor av samma mynt. Jamin tar upp Linds resonemang som exempel: ”Båda har som målsättning att skapa ett klasslöst samhälle och därför är båda totalitära ideologier” och att båda formerna av marxism har samma teoretiska grund.
Sociologen Klas Gustavsson tar upp historikern Håkan Blomqvists bok Myten om judebolsjevismen – antisemitism och kontrarevolution där författaren beskriver en antisemitisk retorik som löper samman med en antikommunism och hur myten om judebolsjevismen var en del av Hitlers propaganda där ansvaret för den ryska revolutionen lades på judar och som framställde såväl judar som kommunister som ett hot mot den nationella gemenskapen. Gustavsson menar att det också idag florerar myter om en ”judisk-marxistisk-konspiration, men som nu uttrycks med nya ord. Idag är signalorden ’kulturmarxism’, politisk korrekthet och mångkulturalism. Huvudrollen i denna konspirationsteori tilldelas den omtalade Frankfurtskolan”. Gustavsson menar att antisemitismen är en bärande del i föreställningen om konspirationen, och tar upp om en serie artiklar av Anton Stigermark om Frankfurtskolan i Sverigedemokraternas tidning Samtiden och etnologen Karl-Olov Arnstberg blogginlägg om konspirationsteorin där Arnstberg argumenterar för att ”[a]ntisemitism betraktas i dag som en mental avvikelse, ett slags sjukdom, vilket vi framför allt kan tacka Frankfurtskolan för”, och ”att det på 1920- och 30-talen fanns högst förnuftiga skäl till judehatet”. Gustavsson tar vidare upp hur Arnstberg beskriver kulturmarxismen som ”en parasitär rörelse” och att resonemanget ”knyter [så] an till ett antisemitiskt språkbruk”.
Kulturvetaren Matthew Feldman som specialiserat sig på fascistisk ideologi och samtida högerextremism i Europa, har spårat terminologin tillbaka till förkrigstidens tyska begrepp ”kulturbolsjevism”, som var en del av den diskurs som förde Hitler till makten.
Variationer på konspirationsteorin
William S. Lind William S. Lind är en författare för The Free Congress Foundation, en ledande gestalt och stark förespråkare för existensen av en ”kulturmarxistisk” konspiration. Som en av de tidigaste progenitorerna till teorin har många av Linds påståenden och idéer blivit varaktiga prejudikat för konspirationsteorin. Lind ser sig själv som kristen och historiker, och erbjuder en kristen tolkning av historien. Han tror att den traditionella västerländska sexualmoralen bidragit till att skydda västerländska kristna samhället från ”kulturmarxism”. Lind ägnar särskild uppmärksamhet åt homosexualitet och är av uppfattningen att ”Homosexualitet är onormalt”, men anser att ”kulturmarxismen” kan normalisera det:
Lind är en stark kritiker mot politisk korrekthet vilket han menar är ”intellektuell AIDS” och att Frankfurtskolan är platsen där politisk korrekthet, som vi känner den, utvecklades: ”Svaret på frågan ’vem stal vår kultur?’ är Frankfurtskolans kulturmarxister” Enligt människorättsorganisationen Southern Poverty Law Center är Lind antisemit:
Paul Weyrich Paul Weyrich var en amerikansk konservativt religiös politisk aktivist aktiv inom den amerikanska Nya högern. Han var medgrundare till konservativa tankesmedjor, som Heritage Foundation, Free Congress Foundation (FCF) och Legislative Exchange Council (ALEC).
Weyrich var likt Lind viktig för spridningen av konspirationsteorin, dels genom att ge William S. Lind utrymme och plattform att popularisera konspirationsteorin, dels genom att själv framföra sina ståndpunkter. År 1999 sände Weyrich ett brev till The National Center for Public Policy Research, som av stor betydelse ställde argumentationen om politisk korrekthet/kulturmarxism i relation till samhällets utveckling han beskrev som degenerativ och ”en kulturell kollaps av historisk magnitud.”
I brevet uttrycker Weyrich sin besvikelse över att konservatismen tappat mark som kulturell kraft och menar att ”kulturen vi lever i blir ett allt bredare avlopp”, och upprepar i generella termer konspirationen bakom detta ”De som uppfann politisk korrekthet, som vi mer exakt kallar ’kulturmarxism’, gjorde detta medvetet”. ”Kulturmarxismen” beskrivs som främmande, fientlig och skapare av rädda människor som inte vågar yttra sig, vilket medför att man ”inte kan närma sig sanningen” inom vissa ämnen utan att bli kallad rasist, sexist, homofob, okänslig och fördömande. Han anser att ”kulturmarxismen” lyckas i sitt krig mot ”vår kultur”, men frågar sig om det är ogörligt att komma undan samhällets kulturella upplösningstillstånd. Weyrich fortsätter med att föreslå en strategi för konservatismen, en strategi som innebär separatism och privata kulturinstitutioner:
Detta tolkades allmänt som att Weyrich uppmanade till reträtt från politiken, men han deklarerade omgående att så inte var fallet.