Svante August Arrhenius, född 19 februari 1859 på Viks gods i Balingsta församling (Uppsala län), död 2 oktober 1927 i Stockholm, var en svensk fysiker och kemist som var verksam inom många delar av naturvetenskapen. (artikel skriven av Hans von Euler) Han var professor i fysik vid Stockholms högskola 1895–1905 och sedan rektor på högskolan 1897–1902. Han blev den förste svenske nobelpristagaren när han tilldelades Nobelpriset i kemi 1903.
Med sitt arbete år 1896 om koldioxidens påverkan på markens temperaturOn the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground Svante Arrhenius Philosophical Magazine and Journal of Science Series 5, Volume 41, April 1896, pages 237-276. https://www.rsc.org/images/Arrhenius1896_tcm18-173546.pdf , beskrev han hur jordklotet sakta värms upp, växthuseffekten och blev på det sättet en klimatpionjär.
Svante Arrhenius brukar tillsammans med Wilhelm Ostwald och Jacobus Henricus van't Hoff räknas som den fysikaliska kemins grundare.
Uppväxt och utbildning Svante Arrhenius var son till Svante Gustaf Arrhenius (1813-1885) och Carolina Christina Thunberg (1820-1906), och brorson till Johan Arrhenius.The Nobel Prize in Chemistry 1903: Svante Arrhenius - Biography, Nobelprize.org Arrhenius födelsedatum anges i olika källor till antingen den 18 eller 19 februari 1859. I födelseboken, i vissa husförhörslängder och i båda utgåvorna av Svensk uppslagsbok anges födelsedatumet till den 18 februari, medan andra husförhörslängder, Nobelkommitténs biografi och Kungliga ingenjörsvetenskapsakademiens festskrift till hans minne anger hans födelsedatum till den 19 februari samma år. Arrhenius själv tycks ha firat sin födelsedag den 19 februari. Hans förfäder var jordbrukare och hans far hade studerat till lantmätare och tagit examen 1834. Fadern var från 1847 anställd av Uppsala universitet som förvaltare av universitetets egendomar i västra Uppland. Efter att 1855 ha gift sig tog han en andra tjänst som förvaltare av Viks gods, där Svante Arrhenius föddes som familjens andra barn. Familjen flyttade till Uppsala 1860, där fadern blev akademifogde.
Svante Arrhenius gick på Katedralskolan, visade i unga år en fallenhet för matematik och intresserade sig även för fysik. Han tog 1876 studentexamen i Uppsala med goda betyg, dock inte som den bäste i sin klass.
Efter studentexamen påbörjade han studier i matematik, kemi och fysik vid Uppsala universitet, med historia, mineralogi och geologi, botanik och latin. I januari 1878 blev han filosofie kandidat, efter bara ett och ett halvt år, vilket var en rekordsnabbt genomförd kandidatexamen. Efter en resa till Paris under sommaren påbörjade han sina doktorandstudier under hösten 1878. Inledningsvis innebar detta föreläsningar i matematik och laboratoriearbete i kemi. Efter denna introduktion var Arrhenius inriktad på att välja fysik som sitt huvudämne, men genomföra studier i gränsområdet mellan fysik och kemi. Fysikprofessorn i Uppsala ansåg detta olämpligt, och att Arrhenius i så fall borde välja kemi som huvudämne. Arrhenius, tillsammans med vännen Claes Mebius, kontaktade därför fysikern Erik Edlund vid Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm för att undersöka möjligheten att få honom som handledare istället. Dessa två och doktoranden Lukas Homén kom därför att hjälpa till med Edlunds undersökning av elektriska urladdningar. Arrhenius fortsatte under denna period att vara aktiv i studentlivet i Uppsala, och framför allt Uplands nation.
Våren 1882 erbjöd Edlund att de tre kunde fortsätta vid hans laboratorium, men i så fall med forskningsområden som de själva valde. Arrhenius valde att studera en metod att bestämma molekylvikten hos kemiska föreningar i lösning, och senare samma år påbörjade han sina studier av elektrolyters ledningsförmåga, som kom att bli hans första stora forskningsinsats och ämnet för hans doktorsavhandling. I juni 1883 fanns ett första utkast till hans doktorsavhandling klar, men den imponerade inte på hans kemiprofessor i Uppsala. Däremot blev kemiprofessorn vid den nyinrättade Stockholms högskola, Otto Pettersson, imponerad av Arrhenius resultat, och föreslog vissa förändringar i avhandlingen. Arrhenius reviderade delvis sin avhandling baserad på Petterssons förslag.
Arrhenius blev 1884 filosofie licentiat och filosofie doktor vid Uppsala universitet, efter att ha disputerat 26 maj 1884. Han godkändes vid disputationen, men fick ett mediokert betyg på avhandlingen.
Akademisk karriär miniatyr|Gruppfoto från Boltzmanns laboratorium 1887. Stående från vänster Walther Nernst, Heinrich Streintz, Svante Arrhenius och Hiecke. Sittande från vänster Aulinger, Albert von Ettingshausen, Ludwig Boltzmann, Ignacij Klemencic och Hausmanninger. miniatyr|Svante Arrhenius porträtterad av Richard Bergh 1911. Då hans doktorsavhandling sågs som undermålig i Uppsala, blev han inte docent efter sin disputation, vilket innebar att en fortsatt akademisk bana skulle bli mycket svår för honom. Arrhenius skickade sin avhandling till de två ledande tidiga fysikaliska kemisterna, van 't Hoff i Amsterdam och Wilhelm Ostwald i Riga, för att försöka intressera dem för hans resultat. Efter viss korrespondens reste Ostwald till Uppsala för att träffa honom, och erbjöd honom då en docenttjänst i Riga, som Arrhenius avböjde (hans far var då allvarligt sjuk och avled år 1885). Ostwalds intresse hjälpte till att visa att Arrhenius avhandling faktiskt var av mycket god kvalitet och innehöll banbrytande resultat, och han utnämndes till docent i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet (på en oavlönad tjänst) i slutet av år 1884.
Tack vare ett treårigt resestipendium om 4 500 kronor från Kungliga Vetenskapsakademien som Edlund utverkade år 1885, arbetade Arrhenius 1886–1888 på Kohlrauschs, Boltzmanns, Ostwalds och van't Hoffs laboratorier samt somrarna 1902 och 1903 på Danmarks och Preussens seruminstitut.
Arrhenius blev 1891 lärare i fysik vid Stockholms högskola (efter att ha tackat nej till ett erbjudande om en professur i Giessen) och utnämndes 1895 till professor i samma ämne vid denna högskola. Han var rektor för Stockholms högskola 1897–1902. Han satt i styrelsen för högskolan till 1925. Han lämnade professuren vid Stockholms högskola 1905, då han utnämndes till föreståndare för Vetenskapsakademiens Nobelinstitut för fysikalisk kemi (som 1909 fick en egen byggnad), efter att ha avböjt ett erbjudande att bli professor i Berlin. Han fortsatte där att bedriva en framgångsrik verksamhet som forskare och vetenskaplig författare.
Forskningsinsatser Elektrolytiska dissociationsteorin 1882–1883 studerade Arrhenius ledningsförmågan hos lösningar av elektrolyter hos professor Erik Edlund i Stockholm och leddes av dessa experiment till åsikten att sådana lösningar, som är elektriskt ledande, innehåller de lösta ämnena delvis dissocierade i elektriskt laddade joner. Han utvecklade denna åsikt till en omfattande teori, den så kallade elektrolytiska dissociationsteorin, som inte enbart skapade en ny vetenskaplig uppfattning kring många kemiska företeelser och låg till grund för den moderna elektrokemin, utan även hade ett stort inflytande på flera andra naturvetenskaper, i synnerhet fysik och fysiologi. De första avgörande observationerna genomförde han 17 maj 1883.
I sin doktorsavhandling Recherches sur la conductibilité galvanique des électrolytes (publicerad i Bihang till Vetenskapsakademiens handlingar, band 8, 1884) presenterade Arrenhius grundtankarna till den elektrolytiska dissociationsteorin, och drog fler viktiga slutsatser ur den.
Hela teorin framlades därefter av honom i Försök att beräkna dissociationen (aktivitetskoefficienten) hos i vatten lösta kroppar (i Vetenskapsakademiens Öfversikt, 1887) och Additive Eigenschaften der Salzlösungen (i Zeitschrift für physikalische Chemie, band 1, 1887) samt prövade och utvecklade teorin ytterligare bland annat i Innere Reibung verdünnter Lösungen (1887), Einwirkung des Lichtes auf das Leitungsvermögen der Haloidsalze des Silbers (1887), Über den Gefrierpunkt verdünnter wässeriger Lösungen (1888), Theorie der isohydrischen Lösungen (1888), Gleichgewichtsverhältnisse zwischen Elektrolyten (1889–1890), Dissociationswärme der Elektrolyte (1889), Reaktionsgeschwindigkeit bei der Inversion von Rohrzucker (1889), Diffusion von gelösten Stoffen (1892), Elektrolyse von Alkalisalzen (1893), Über die Änderung der Stärke schwacher Säuren durch Salzzusatz (1899) och Berechnungsweise des Dissociationsgrades starker Elektrolyte (1901).
Den elektrolytiska dissociationsteorin ersatte Michael Faradays felaktiga beskrivning av reaktionen mellan två materiefaser. Med utgångspunkt i teorin undersökte Arrhenius även gasernas ledningsförmåga, särskilt i arbetet Leitung durch heisse Salzdämpfe (1891). Dissociationsteorin och den moderna fysikaliska kemin presenterade han i sin Lärobok i elektrokemi (1899). En kort sammanfattning av dissociationsteorin publicerades också i Rapports prés. au congrès intern. de physique (Paris 1900).
Med en stor idérikedom tillämpade Arrhenius dessa metoder på dittills olösta problem inte enbart blott inom dessa vetenskaper, utan även inom astrofysiken, geofysiken, geologin, meteorologin och fysiologin. Få vetenskapsmän i hans samtid lyckades i samma utsträckning befrukta mycket olika områden av naturvetenskapen med nya rön och idéer.
Arrhenius ekvation och annan fysikalisk kemi Hastigheten för kemiska reaktioner varierar med temperaturen. 1889 föreslog Arrhenius en fysikalisk tolkning av detta, vilket blev Arrhenius ekvation.Svante Arrhenius - Kontroversiell Nobelpristagare, folkbildare, tvärvetenskapare, klimatforskare och entreprenör, KTH - månadens kemist januari under kemiåret 2011) Han byggde i detta fall vidare på ett förslag som van t' Hoff hade framfört 1884.
Han bearbetade också flera fysikalisk-kemiska problem (adsorption och viskositet hos kolloidala lösningar med mera) som hörde ihop med hans undersökningar inom fysiologi och serumterapi.
Meteorologi/geofysik med växthuseffekt och kosmologi Ur sina åsikter om gasers ledning härledde han en teori för luftelektriciteten (i Meteorologische Zeitschrift 1888), och om luftelektriciteten och de därmed besläktade fenomenen åskväder och norrsken handlar även fyra arbeten som han skrev tillsammans med Nils Ekholm: Über den Einfluss des Mondes auf den elektrischen Zustand der Erde I och II (1894–1895), Über den Einfluss des Mondes auf Polarlichter und Gewitter (1898) och Über die nahezu 26-tägige Periode der Polarlichter und Gewitter (1884).
Bland Arrhenius övriga arbeten om meteorologiska och geofysikaliska problem kan särskilt nämnas Über den Einfluss des atmosfärischen Kohlensäuregehalts auf die Temperatur der Erdoberfläche (1896), där han blev först med att beskriva växthuseffekten, det vill säga koldioxidens förmåga att stänga inne värmestrålning. På detta sätt förklarade han sin teori om växlingen mellan istider och varma perioder beroende på växlingar i atmosfärens koldioxidhalt.
Detta var en tidig klimatmodell som visade hur ökade utsläpp av fossila växthusgaser kan orsaka en global uppvärmning. Den blev mycket ifrågasatt, men utgör idag grunden till för modern klimatforskning och Arrhenius kan kallas klimatpionjär.Malmborg, Jan. Svante Arrhenius. Nobelpristagare, kosmopolit och klimatpionjär. Stockholm 2025, Albert Bonniers förlag, 681 sidor, 16 onumrerade planschsidor. .