Ford Taunus är en personbil i olika generationer från Ford i Tyskland. Modellen kom i produktion 1939 slutade tillverkas för den västeuropeiska marknaden 1983. Dock fortsatte produktion av olika varianter i Argentina (Taunus SP 1 & SP 2) till mitten av 1980-talet, och i Turkiet byggdes den ända till 1995 i en variant som kallades Otosan-Ford Taunus 2000, baserad på den sista tyska versionen men bland annat tekniskt uppdaterad med diverse komponenter från Ford Sierra.
G93 (1939–52)
Taunus är ett modellnamn som förekommit under lång tid i Fordvärlden. Första gången namnet dök upp var när Taunus G93 ersatte Ford Eifel 1939. Den modellen (ofta kallad "Buckel-Taunus" av tyska samlare, vilket syftar på den runda formen) tillverkades fram till 1942 i olika nordeuropeiska fabriker under Ford Kölns ledning för att sedan återupptas 1947 i något moderniserad form. De senare bilarna känns direkt igen på en bred och kromtyngd grill.
Ur-Taunusen byggdes som 2-dörrars fastback-kaross av tyska Ford men det förekom även en glasad kombi-modell som byggdes av Karmann på uppdrag av Ford och mindre serier av täckta leveranssedaner och cabrioleter.
Versioner:
ModellÅrsmodellMotorCylindervolymEffektBränslesystemG931939-524-cyl radmotor sv1172 cm³34 hkEnkel förgasare
G13 (1952–62)
G93 ersattes 1952 av helt nya Taunus 12M (G13) med pontonkaross liknande 1949 års USA-Ford i mindre format och 1,2-liters rak fyrcylindrig motor. Modellen kallas ofta "Weltkugel" efter jordgloben i nosen. Efter några år utökades serien med 15M med 1,5-liters motor. Modellserien fortsatte tillverkas till 1962.
Versioner:
ModellÅrsmodellMotorCylindervolymEffektBränslesystem12M1952-584-cyl radmotor sv1172 cm³38 hkEnkel förgasare15M1955-584-cyl radmotor ohv1498 cm³55 hkEnkel förgasare12M 12001959-624-cyl radmotor ohv1172 cm³38 hkEnkel förgasare12M 15001959-624-cyl radmotor ohv1498 cm³55 hkEnkel förgasare
P2 (1957-60)
1957 presenterades den något större Taunus 17 M (P2) (även känd som "Barock-Taunus") som 2- och 4-dörrars sedan och något senare även som kombi. Dessa tillverkades parallellt med 12/15 M.
Versioner:
ModellÅrsmodellMotorCylindervolymEffektBränslesystem17M1957-604-cyl radmotor ohv1698 cm³60 hkEnkel förgasare
P3 (1960-64)
Hösten 1960 ersattes P2-serien av en rundad modell som i fabrikens interna beteckningssystem hette Taunus P3. Den fick snabbt smeknamnet "Badewanne", "badkar", för sitt rundade utseende. Tekniskt byggde den i stora drag vidare på P2-modellen men med en robustare stomme. Designen tillskrivs Ford Kölns designchef Uwe Bahnsen och svensk-amerikanen Wesley Dahlberg som lånades över från Detroit för "Projekt Adria" som var arbetsnamnet för P3. Den hade god bränsleekonomi till följd av lågt luftmotstånd och låg vikt, vilket också gav mycket goda fartresurser för sin tid.
En "TS"-modell med förhöjd prestanda introducerades som 1962 års modell. TS-modellen hade en något starkare motor på 1,8 liter jämfört med basmodellens 1,7 liter, skivbromsar fram, separata framstolar och fyrväxlad låda som standard. De sistnämnda finesserna kunde beställas som tillval på den enklare "Super"-modellen. En motorsvagare variant på 1,5 liter importerades aldrig till Sverige.
Modellserien omfattade 2- och 4-dörrars sedaner samt olika varianter av kombibilar (såldes i Sverige som Taunus 17 M Kombi och i Västtyskland med flera länder som 17 M Turnier) och täckta leveranssedaner (ej i Sverige) på bas av Kombi-karossen. Den fristående tyska karossfirman Karl Deutsch byggde om en liten serie 2-dörrars 17 M P3 sedaner till kabrioleter och några få coupéer med panoramabakruta. 17 M P3 har även byggts om seriemässigt till pickup-lastbilar i Sydafrika (där sammansättning skedde i Fords regi) och Grekland. P3 har även byggts i fortsättningsserie under några år av turkiska Otosan-fabriken sedan modellen lagts ner i Västtyskland. Taunus P2 och P3 har även delat med sig av mekaniken till den karossmässigt VW-liknande minibussen Ford FK Taunus Transit som ersattes 1965 av den större serien Ford Transit med V4-motorer.
Versioner:
ModellÅrsmodellMotorCylindervolymEffektBränslesystem17M 15001961-644-cyl radmotor ohv1498 cm³55 hkEnkel förgasare17M 17001961-644-cyl radmotor ohv1698 cm³60-65 hkEnkel förgasare17M TS1962-644-cyl radmotor ohv1758 cm³70-75 hkEnkel/tvåports förgasare
P4 (1962-66)
12M avlöstes av den USA-utvecklade framhjulsdrivna Taunus 12 M med modellbeteckning P4 (projektnamn "Cardinal") som i sista stund överläts till Köln-fabriken efter en analys av USA-marknaden för småbilar. Det var den första framhjulsdrivna bilen från Ford.
Modellen hade vissa visuella likheter med den engelsktillverkade Ford Cortina Mk1 från samma tid. Tekniskt skiljde sig dock den framhjulsdrivna Taunusen med sin V4-motor radikalt från den bakhjulsdrivna Cortinan med sin raka fyra.
Versioner:
ModellÅrsmodellMotorCylindervolymEffektBränslesystem12M 12001963-664-cyl V-motor ohv1183 cm³40 hkEnkel förgasare12M 15001963-664-cyl V-motor ohv1498 cm³50 hkEnkel förgasare12M TS1963-644-cyl V-motor ohv1498 cm³55 hkEnkel förgasare12M TS1965-664-cyl V-motor ohv1498 cm³65 hkEnkel förgasare
P5 (1965-67)
P3-serien ersattes till 1965 av 17M och 20M med intern modellkod P5. Dessa kallas ibland "Grosse Badewanne" för att särskilja från P3-modellen, och karossen är i princip en förstorad P3-kaross med förbättrad framvagn.
Karossversionerna utökades nu med en 2-dörrars hardtop coupé. Toppmodellen 20M TS hade förutom servobromsar även separata framsäten samt fyrväxlad låda med golvspak, till skillnad från de enklare modellerna som fortfarande hade helt framsäte och rattväxel.
Nytt för 17 M var en V4-motor på 1,7 liter baserad på den framhjulsdrivna 12 M P4:s USA-utvecklade V4-motor på 1,2 eller 1,5 liter. Basversionen av 17 M erbjöds med 1,5-liters motor. V4-motorerna hade sämre vridmoment än P3-modellens raka fyra, och med P5:ans högre vikt hade bilen också sämre prestanda än föregångaren. Initialt hade Ford även problem med kylningen på dessa motorer, vilket medförde haverier till följd av defekta topplockspackningar. Något senare ändrades bland annat kylmantlarna i motorblocket och problemen minskade väsentligt. Samma motortyp kom också att användas i tur och ordning i Saab 95/96, Matra MX530 och Ford Consul Granada.
20 M har en 2,0-liters V6-motor utvecklad i Västtyskland på samma grundkonstruktion, dock utan balansaxel. Det fanns även en 1,8 liters variant på 82 hk, betydligt mer driftsäker än V4:an (som dock förbättrades senare tack vare Saab:s erfarenheter). Denna motor kallas Taunus V6 och ingår i den långlivade motorfamilj som sedermera kom att kallas Köln V6 (Cologne V6 på engelska). Serien kompletterades först med 2,3- och 2,6-liters utföranden, senare förstorades 2,6 till 2,8 liter. Dessa tillverkades långt in på 1980-talet innan motorfamiljen omarbetades med bland annat nya, bättre flödande och därmed mindre värmesamlande topplock och kedjedriven kamaxel samtidigt som volymerna ökades marginellt till 2,5 respektive 2,9 liter där den senare fanns i två versioner som en OHV-motor av den gamla typen på 145 hk och en DOHC-variant med 207 hk i Ford Scorpio. OHV-versionen särskiljs enklast från den äldre typen genom sina tre avgasportar per sida i stället för de äldres två siamesportar per sida. En 4,0-liters version av denna motor på 206 hk återfinns också i den amerikanska SUV:n Ford Explorer, Ford Ranger pick-up och basversionen av Ford Mustang fram till att den ersattes av Duratec V6. All produktion av V-motorerna i Taunus/Köln-familjen skedde vid Fords motorfabrik i Köln.
Versioner:
ModellÅrsmodellMotorCylindervolymEffektBränslesystem17M 15001965-674-cyl V-motor ohv1498 cm³60 hkEnkel förgasare17M 17001965-674-cyl V-motor ohv1699 cm³70 hkEnkel förgasare20M1965-676-cyl V-motor ohv1998 cm³85 hkTvåports förgasare20M TS1965-676-cyl V-motor ohv1998 cm³90 hkTvåports förgasare
OSI (1966-67)
OSI ("Officine Stampaggi Industriali") var en sportcoupé som tekniskt var baserad på P5-modellen, medan karossen byggdes av italienska Officine Stampaggi Industriali i Turin i Italien. Bilen presenterades för första gången på Genève-utställningen 1966 och tillverkningen inleddes i augusti samma år.
Inledningsvis levererades bilen endast med 2,0-liters V6-motorn på 90 hästkrafter från Taunus 20M, men året därpå fanns även den nya 2,3-liters V6:an på 108 hästkrafter som alternativ, vilket gav bilen betydligt bättre prestanda. Under 1967 tillverkades modellen även med den starkare 2,3-liters RS-motorn på 125 hästkrafter i begränsad upplaga - cirka 50 bilar - liksom specialversioner med turbo (180 hk May Turbo samt 188 hk Bosch Turbo).
På Genève-utställningen 1967 presenterades en cabriolet-version som dock endast kom att tillverkas i tre exemplar innan OSI-fabriken gick i konkurs. Vid det här laget hade intresset från Fords sida också svalnat då den då helt nya Ford Capri stod redo att presenteras.
Totalt tillverkades cirka 2200 OSI.
Versioner:
ModellÅrsmodellMotorCylindervolymEffektBränslesystemOSI 20001966-676-cyl V-motor ohv1998 cm³90 hkTvåports förgasareOSI 230019676-cyl V-motor ohv2293 cm³108 hkTvåports förgasareOSI 230019676-cyl V-motor ohv2293 cm³125 hkTvåports förgasare
P6 (1966-70)
Taunus var även på 1960-talet samlingsnamnet för flera samtidiga modeller. Minst var de framhjulsdrivna 12M och 15M med V4-motorer på 1,2 1,5 och 1,7 liter och intern modellbeteckning P6 med den nya, tyskdesignade kaross som följde modellen tills nerläggningen hösten 1970.
Modellen efterträddes 1971 av den helt nya och större Ford Taunus TC.
Versioner:
ModellÅrsmodellMotorCylindervolymEffektBränslesystem12M 12001967-684-cyl V-motor ohv1183 cm³45 hkEnkel förgasare12M 13001967-704-cyl V-motor ohv1305 cm³50 hkEnkel förgasare15M1967-704-cyl V-motor ohv1498 cm³60 hkEnkel förgasare15M S1967-704-cyl V-motor ohv1498 cm³65 hkEnkel förgasare15M TS1967-684-cyl V-motor ohv1699 cm³70 hkEnkel förgasare15M TS1969-704-cyl V-motor ohv1699 cm³75 hkEnkel förgasare
P7 (1967-71)
1968 ritades P5 om och bytte internbeteckning till P7. Mekaniskt sett var P7 i stort identisk med P5. Denna kaross blev rakare och skiljde sig ganska tydligt i detaljer mellan sedan och coupé. Bland annat flyttades bakljusen från karosshörnorna till bakstammen, och en tydlig "knick" i karossvecket skapades under bakre sidorutan. 20M modellen hade ett falskt luftintag på motorhuven,något som endast förekom 1968. En nyhet för P7 var en till 2,3 liter förstorad V6-motor till 17/20M RS och 20M TS. Andra nyheter var 12 volts elsystem samt tvåkrets bromssystem som standard.
Den publika smaken gjorde dock tummen ner och därför ritades karossen raskt om till 1969, då Ford officiellt tog bort namnet Taunus, medan beteckningarna 17 M, 20 M osv var kvar, men TS-modellen ersattes av RS, som dessutom hade mer omfattande instrumentering med 3 mätare i mittkonsolen. 1969 flyttades åter bakljusen ut i bakskärmarnas hörn, fronten fick helt ny design som var influerad av Lincoln. 2,3-litersmotorn reviderades men hade samma effekt. Internkoden blev nu ändrad till P7b och 20M RS kunde väljas med en ännu större V6 på 2,6 liter. 1969 utökades serien med toppmodellen 26M som hade V6-motorn på 2,6 liter (på vissa marknader erbjöds den engelskbyggda Essex-V6:an på 3.0 liter som alternativ), samt bättre utrustning som servostyrning, större frambromsar, tonade rutor, sollucka, dubbla strålkastare med mera, som standard. Det byggdes även ett antal cabrioleter av karosserifirma Karl Deutsch.
Modellserien ersattes 1972 av Granada och Consul som samtidigt ersatte även de engelska Zephyr och Zodiac.
Versioner: