"An American Trilogy" är en amerikansk sång som satts samman och arrangerats av Mickey Newbury. Den har dock främst kommit att bli känd genom Elvis Presleys liveversioner. Den utgörs egentligen av ett medley bestående av tre 1800-talssånger.
I samband med en spelning på en klubb i slutet av 1970, framförde Mickey Newbury ett medley bestående av tre låtar som symboliserade de tre fraktionerna i inbördeskrigets delade USA – "Dixie" för Södern, "Battle Hymn of the Republic" för Nordstaterna och "All My Trials" för slavarna. Han spelade in låten under namnet "An American Trilogy" och gav ut den som singel i september 1971. Den nådde som bäst 26:e plats på den amerikanska Billboardlistan den 1 januari 1972.
Elvis Presley hörde låten och började framföra den live på sina konserter, från och med slutet av januari 1972. "An American Trilogy" har blivit starkt förknippad med honom. Den har blivit såväl en signaturlåt som en "showstopper" som han ofta sjöng, och den förekommer i bland annat dokumentärfilmen Elvis on Tour och tv-showen Aloha from Hawaii (via Satellite).
Bakgrund "An American Trilogy" är en sång som sattes samman och arrangerades av Mickey Newbury (1940–2002) och som blev något av en signatursång för och berömd genom Elvis Presley (1935–1977). Låten är egentligen ett medley bestående av de tre sångerna:
miniatyr|De amerikanska Sydstaterna, Dixieland, markerade i rött. "Dixie" – Dixie, Dixie's Land eller Dixieland är ett smeknamn på de amerikanska Sydstaterna och låten Dixie, som skrevs år 1859 av Daniel Emmett som en helt opolitisk hyllning till Sydstaterna, kom senare att bli något av en inofficiell nationalsång för Amerikas konfedererade stater under amerikanska inbördeskriget. Det är en låt som är förknippad med och representerar Sydstaterna. "Battle Hymn of the Republic" – Den amerikanska nordsidans marschsång under amerikanska inbördeskriget, "John Brown's Body", med en ny text skriven som en antislaveri-sång av Julia Ward Howe 1861. Låten kom att representera och bli en sorts inofficiell nationalsång för de amerikanska Nordstaterna. "All My Trials" – En traditionell visa med okänt ursprung. Den kom att populariseras av 1960-talets amerikanska folkmusikrörelse, och den kan ha tillkommit vid tiden för det nordamerikanska inbördeskriget eller ha sitt ursprung från före kriget. En teori är att visan spreds till Västindien varifrån den återkom från Bahamas till USA. Den har antagits vara en sorts sorgesång som sjöngs av afroamerikanska slavar, en gammal afroamerikansk spiritual, även om inga bevis för att så verkligen var fallet föreligger.
Mickey Newbury An American Trilogys tillkomst
I ett politiskt och socialt klimat där kriget i Vietnam och de växande protesterna mot detta dominerade, bokade Mickey Newburys skivbolag Elektra Records in honom för en spelning under Thanksgiving-helgen, lördagen den 28 november 1970, på Bitter End West, en alldeles nyöppnad klubb i Hollywood. Som förberedelse för spelningen spelade Newbury igenom alla de låtar som han hade tänkt framföra, utan att planera exakt vilka låtar han skulle sjunga. Han spelade då också alla de tre låtarna som skulle komma att bli "An American Trilogy" ("Dixie", "Battle Hymn of the Republic" och "All My Trials"), dock inte tillsammans.
Senare den lördagskvällen, medan han var backstage på Bitter End, pratade Newbury med den kanadensiske komikern David Steinberg om de aktuella händelserna i nyhetsmedia. Newbury ska då ha sagt att i blandade skolor i Södern insisterade vita på att få använda "Dixie" som skolans kampsång, medan svarta protesterade, eftersom de ansåg att "Dixie" var en lovsång till vit överhöghet. Vissa delstater i Södern hade till och med förbjudit sjungandet av "Dixie", vilket Newbury menade var att helt missuppfatta sången. Newbury ansåg att inget i låten gjorde den till en exklusiv egendom för extremister och allmänt trångsynta personer. Han lät därefter informera den dåvarande föreståndaren för Bitter End West om att han tänkte sjunga "Dixie" som en protest mot censuren av den, något denne starkt avrådde från, eftersom det nyss hade varit ett upplopp i Alabama när "Dixie" spelades, och han fruktade att det skulle kunna leda till ett nytt upplopp.
stående |miniatyr |vänster|Mama Cass Elliot 1970, samma år som hon bevittnade Mickey Newburys premiärframförande av "An American Trilogy" och var den första att ge honom sitt bifall. Vid tiden för Newburys framträdande hade många celebriteter anlänt till klubben, däribland Joan Baez, Odetta, Barbra Streisand, Kris Kristofferson och Cass Elliot. Newbury hade föreställt sig att en liberal publik i Hollywood lättare skulle acceptera "Dixie" men blev nu osäker, speciellt eftersom han hade lagt märke till den svarta folksångerskan och medborgarrättsaktivisten Odetta i publiken. Eftersom Newbury tyckte att det var orättvist att "Dixie" hade kommit att förknippas med rasism, då texten i sig inte var rasistisk, bestämde han sig ändå för att sjunga "Dixie". Han sjöng den mitt i showen (eller som en källa uppger, som första låt). När Newbury började sjunga "Dixie" tycktes alla hålla andan.
Den version av "Dixie" som Newbury framförde var inte den upphetsande, upproriskt skrikande stridsmarschversionen. Det var bara en man och hans gitarr, och han sänkte tempot så att det blev en långsam, innerlig, melodiös ballad, en sorgesång och en kärlekssång – en sång om kärleken till södra USA. Därmed kunde han illustrera sångens skönhet och mening i ett försök att återge den dess sanna betydelse.
Newbury hade ursprungligen tänkt sjunga enbart "Dixie", och först sedan han börjat sjunga låten kom han på idén att lägga till de övriga två låtarna. Utan att göra paus för eventuella applåder bara fortsatte Newbury med nordstatssången "Battle Hymn of the Republic", och han sjöng "Glory, Glory Hallelujah", och avslutade med den sorgesamma balladen "All My Trials", som hade spelats in, ibland under namnet "All My Sorrows", av bland andra The Kingston Trio, Pete Seeger, Joan Baez och Peter, Paul and Mary. "An American Trilogy" uppkom spontant i den stunden genom att "Dixie" bara fortsatte vidare i de andra två låtarna och det slutade med att det blev en trilogi – en låt av tre låtar.
Efter att Newbury hade avslutat sin nyskapelse rådde under en lång stund en nästan total tystnad, varefter Mama Cass Elliot hoppade upp och applåderade och ett stort jubel utbröt, en stående ovation som varade i minst två minuter. Både Odetta och Cass var så berörda att de grät. Newbury hade fram till dess varit osäker på om man skulle applådera eller storma scenen.
Newbury förklarade att många inte ens visste att nordsidans ledare president Lincoln hade begärt att "Dixie" skulle framföras på Vita husets trappa samma dag som inbördeskriget tog slut. "Dixie" skrevs av Daniel Emmett från norra USA. Musiken till "Battle Hymn of the Republic" tillskrivs en sydstatare från South Carolina, William Steffe, 1856, medan texten skrevs om år 1861 av Julia Ward Howe, en nordstatare från Boston. Och "All My Trials", antog åtminstone Newbury, var från början en afroamerikansk spiritual från slaveritiden. Newbury ansåg att dessa tre låtar återgav de tre beståndsdelarna i det amerikanska inbördeskriget genom att afroamerikanska slavar från den tiden anammade "All My Trials" som en sorgesång, att Amerikas konfedererade stater (Sydstaterna) antog "Dixie" som en låt att marschera till, och att Nordstaterna identifierade sig med "Battle Hymn of the Republic". Newbury menade att han bara satte samman låtar från tre olika grupper (sydstatare, nordstatare och slavar) i inbördeskriget, och att "An American Trilogys" triumf ligger i låtarnas skönhet.
Mickey Newburys inspelning och skivsläpp Mickey Newbury spelade in sitt nästa album Frisco Mabel Joy på Cinderella Sound Studio i Nashville, Tennessee, och spelade då även in "An American Trilogy", som kom att ingå i albumet. På skivinspelningen inleds "An American Trilogy" med att Newbury sjunger "Dixie" ackompanjerad av endast en akustisk gitarr. När han övergår till "Battle Hymn of the Republic" tillkommer en orkester och när låten når sin klimax klingar orkestern av och Newbury övergår till "All My Trials", återigen ackompanjerad av enbart gitarr, varefter låten tonar ut till "Dixie" spelad på munspel. Just när man tror att låten är klar, återkommer orkestern och spelar som avslutning "Battle Hymn of the Republic".
Albumet Frisco Mabel Joy utkom i oktober 1971 och "An American Trilogy" släpptes som singel i september samma år. Den debuterade på den amerikanska Billboardlistan den 6 november 1971, stannade där i 11 veckor till den 15 januari 1972 och nådde som bäst 26:e plats den 1 januari 1972. Den kom att bli Newburys enda hit-singel som sångare och artist. Fastän "An American Trilogy" hamnade på USA:s topp 30-lista, ville många radiostationer inte spela den för att den innehöll "Dixie". I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var det många skolor som tog bort "Dixie" som andlig sång på grund av rädsla för att den kunde uppfattas som rasistisk.
Texten till An American Trilogy (Dixie) Oh I wish I was in the land of cotton Old times there are not forgotten Look away, look away, look away Dixieland Oh I wish I was in Dixie, away, away In Dixieland I'll take my stand to live and die in Dixie 'Cause Dixieland, that's where I was born Early Lord one frosty morn[ing] Look away, look away, look away Dixieland
(Battle Hymn of the Republic) Glory, glory, hallelujah Glory, glory, hallelujah Glory, glory, hallelujah His truth is marching on
(All My Trials) So hush little baby Don't you cry You know your daddy's bound to die But all my trials, Lord, soon be over †
(Battle Hymn of the Republic) Glory, glory hallelujah His truth is marching on His truth is marching on ‡
† Här slutar Mickey Newburys version.‡ Här slutar Elvis Presleys version.
Elvis Presley Introduktionen av An American Trilogy live Det var Elvis Presleys dåvarande hustru Priscilla som först uppmärksammade Elvis på "An American Trilogy", efter att hon hade hört Mickey Newburys version på radio. Hon föreslog för Elvis att den kunde bli en del av hans liveshow. Elvis älskade låten. Elvis' och RCA:s producent Felton Jarvis, som tidigare också hade producerat Newbury när denne var på RCA, ordnade en kopia åt Elvis.
miniatyr|Elvis Presley under den turné som filmades för dokumentärfilmen Elvis on Tour och då han under varje show framförde "An American Trilogy". Detta foto är taget troligen den 9, 10 eller 17 april 1972 – de datum då han bar denna "Red Pinwheel Suit". När Elvis Presley uppträdde under sin sjätte säsong i Las Vegas (26 januari 1972–23 februari 1972), hade han lagt till "An American Trilogy" till spellistan. Elvis framförde låten första gången den 26 januari 1972. Från och med detta datum kom den att bli en del av hans repertoar tre år i sträck (och fortsatt i mindre omfattning ända fram till hans död 1977). Han varierade den bara något och placerade den vanligtvis sent i showen för att återspegla dess status. För Elvis kom "An American Trilogy" att bli något av en storslagen, dramatisk showstopper, med starkt bifall och långvariga applåder från publiken, och hans framförande av låten den säsongen i Las Vegas var alltid hänförande. Elvis version av "An American Trilogy" skiljer sig från Newburys lågmälda, eftertänksamma inspelning. Den är en mäktig, storslagen och hänförande dramatisk föreställning som skulle bli en av Elvis mest älskade låtar.