miniatyr|Inspelning av Stalins röst från 1945, när han delar ut nyheten till ryska folket om Tysklands kapitulation. Josef Stalin, egentligen , född 1878 eller 1879 i Gori i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Georgien), död 5 mars 1953 på Kuntsevo utanför Moskva, var en revolutionär och så småningom sovjetisk politiker av georgisk börd.
Stalin blev 1922 den förste generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti och övertog efter Vladimir Lenins död 1924 makten över partiet, en position han bibehöll fram till sin död 1953. Han var även formellt regeringschef från 1941.Lilla Focus, sidan 808, uppslagsordet "Stalin" Under hans tid vid makten formulerade det sovjetiska kommunistpartiet den tolkning av Karl Marx och Vladimir Lenins teorier som sammanfattas i termen marxism-leninism.
Stalin betraktas ofta som en av den moderna historiens mest inflytelserika män. Genom utrensningar inom det styrande kommunistiska partiet gjorde han sig av med oppositionella krafter, även om partiet i formell mening förblev kollektivt styrt. Under Stalins styre infördes femårsplaner i ekonomin, vilket innebar en mycket snabb och omfattande industrialisering och att jordbruket kollektiviserades. Under Stalins tid vid makten organiserades massmord på politiska motståndare, och miljontals dog i de arbetsläger (Gulag) som organiserades som ett led i den hårdnande politiska repressionen under hans styre.
Utrikespolitiskt viktiga händelser var dels beslutet 1939 om att ingå en icke-angreppspakt med Nazityskland, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten, dels Sovjetunionens deltagande i andra världskriget mot Tyskland mellan 1941 och 1945. Sovjetunionens insatser i kriget spelade en avgörande roll för de allierades seger.
Stalin dog 5 mars 1953 av vad som antas ha varit en hjärnblödning.
Biografi Uppväxt
alt=|vänster|miniatyr|203x203px|Stalin 1902. Stalin föddes år 1878 eller 1879 i staden Gori i guvernementet Tiflis som ligger i dagens Georgien. Det råder oklarhet om hans födelseår, och även datum: 18 december eller 21 december enligt modern tideräkning. Han fick namnet Josef Vissarionovich Dzjugasjvili.
Josef var det enda överlevande barnet till en skomakare Vissarion (Besarion) Dzjughasjvili, och hans hustru Jekaterina (Ketevan) Geladze. Båda föräldrarna kom från familjer av livegna bönder. Jekaterina var endast femton år gammal när hon gifte sig. Innan Josefs födelse hade paret mist tre nyfödda barn.
Familjen var mycket fattig. Fadern Vissarions skomakeri kunde inte försörja dem och efter en tid tvingades han överge sin verkstad och börja arbeta på en fabrik. Modern arbetade som tvätterska. Fadern missbrukade alkohol och misshandlade sin hustru och sin son. Det ges motstridiga uppgifter om hur länge Vissarion levde. Enligt Isaac Deutscher blev Josef faderlös 1890, vid elva års ålder, men andra källor uppger att Vissarion levde till 1909.Simon Sebag Montefiore. Young Stalin. 2007. Oavsett vilket så var det modern Jekaterina som tog ansvaret för sonens uppfostran.
Vid sex eller sju års ålder drabbades Josef av smittkoppor som satte outplånliga ärr i hans ansikte. Några år senare fick han en allvarlig sårinfektion som gjorde att han för alltid fick svårt att böja vänstra armbågsleden. Denna skada ledde senare till att han 1916 förklarades oduglig för krigstjänst.
Modern Jekaterina var analfabet och djupt religiös. Georgiska var hennes modersmål och varken hon eller Josef kunde någon ryska innan han började skolan. Hon tog det mot hennes bakgrund ovanliga beslutet att sätta sin nioåriga pojke i femårig kyrkskola i stället för att låta honom bli lärling hos någon hantverkare. I skolan konfronterades Josef med de stora klasskillnaderna mellan honom och de flesta andra barnen, som kom från mer välbärgade familjer. Han lärde sig lätt den i skolan obligatoriska ryskan och var en av de bästa eleverna i sin klass. Efter att ha gått ut skolan med goda betyg började han studera till präst vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi.
Tidig politisk verksamhet Josef studerade vid prästseminariet i Tbilisi 1894–1899. Under denna tid – de senare tonåren – levde han i en storstad som skilde sig mycket från det lilla samhälle där han var uppvuxen. Han mötte också det komplicerade förhållandet mellan Georgien och Ryssland, som å ena sidan var en främmande övermakt och å andra sidan en kristet ortodox bundsförvant gentemot det muslimska Osmanska riket. Via det ryska tog han också del av västeuropeisk kultur och tankevärld och de revolutionära idéer som utvecklats och organiserats i Europa. I kontrast mot detta var seminariet som sådant en instängd och förtryckande institution, men Josef liksom ett antal andra studenter protesterade och hittade vägar att samverka med samhället utanför.
Josef gick som 18-åring med i en illegal socialdemokratisk sammanslutning, där han för första gången kom i kontakt med Karl Marx tankar och idéer. Han anslöt sig till Rysslands socialdemokratiska arbetarparti strax efter att det bildades. Han blev också ateist men studerade fortfarande vid prästseminariet. År 1899 blev han avstängd från seminariet efter att ha läst förbjudna böcker och arrangerat hemliga möten med andra studenter. Efter att en tid ha flyttat hem till sin mor fick han anställning som biträde vid observatoriet i Tbilisi med en mycket blygsam lön och ett eget rum där han friare kunde hålla möten och träffa likasinnade.
Den unge revolutionären tog sig 1901 pseudonymen Koba.Montefiore, Stalin – den röde tsaren och hans hov, sida 41 1901 valdes han in i Tbilisis socialdemokratiska kommitté. Under femton år levde han sedan som underjordisk politisk aktivist, verksam främst i och omkring Kaukasus. Han organiserade arbetarföreningar, strejker och demonstrationer och skrev flygblad och artiklar i partiets illegala tidningar. För sitt uppehälle var han helt beroende av bidrag från partiet. Han blev fängslad fyra gånger (1902, 1909, 1912 och 1913). De tre första gångerna lyckades han fly, återvände till Kaukasien och fortsatte sin underjordiska verksamhet. Den fjärde gången tvingades han tillbringa fyra år (1913–1917) i ett arbetsläger i Turuchansk i Sibirien.Robert Service, Stalin: A Biography (Cambridge, Massachusetts: Belknap Press of Harvard University Press, 2005), ss. 103-105.
Det ryska socialdemokratiska partiet tillhörde sedan 1898 den europeiska sammanslutningen Andra internationalen. Vid den här tiden var de socialdemokratiska partiorganisationerna revolutionära, och internationalen innefattade då även de partier som senare skulle bryta sig ut och börja kalla sig kommunister. Internationalens tongivande partier fanns i Tyskland, Österrike och Frankrike. Eftersom det ryska partiet arbetade illegalt och Lenin och andra ledare levde i exil kunde det inte hålla kongresser inom landet. I stället samlades man 1903 till en kongress i Bryssel med fortsättning i London. Meningsmotsättningar kring partiets roll och revolutionens karaktär ledde till en splittring inom partiet mellan mensjeviker som förespråkade ett brett arbetarparti och bolsjeviker som i enlighet med Lenins idéer ville se ett strängare disciplinerat parti av aktiva revolutionärer. Koba satt fängslad i Sibirien när kongressen hölls, men efter att han lyckats fly och återvänt till Kaukasien anslöt han sig till bolsjevikerna.
År 1905 utbröt uppror i huvudstaden S:t Petersburg och på en rad andra platser, händelser som tillsammans kallas Ryska revolutionen 1905. Koba organiserade och agiterade för väpnade aktiviteter i Kaukasien och förvaltade partiets hemliga vapenförråd och sprängmedelsfabrik. Revolten slogs ned men ledde till att tsar Nikolaj II utfärdade oktobermanifestet, ett dokument som skulle garantera vissa medborgerliga fri- och rättigheter, samt ett parlament (duman) med rätt att stifta lagar. Därefter kunde politiska partier agera mera öppet. Socialdemokraterna höll 1905 en partikongress i Tammerfors i Finland som vid denna tid var en del av Ryssland. Detta var första gången som Koba besökte Europa och det var också första gången han träffade sin förebild Lenin. I april 1906 reste Koba som kaukasisk bolsjevikrepresentant till Stockholm för att delta i en socialdemokratisk konferens där även Lenin och Hjalmar Branting deltog. Senare gjorde han liknande resor till London, Krakow och Wien.
1912 var splittringen mellan de båda partifraktionerna definitiv och bolsjevikerna bildade ett eget parti. Koba satt då fängslad men blev i sin frånvaro utsedd till ledamot i bolsjevikpartiets centralkommitté, samt redaktör för partiets tidning Pravda. Samma år tog han sig det nya kodnamnet Stalin.
Vid oktoberrevolutionen 1917 störtades den provisoriska regering som bildats efter februarirevolutionen samma år. Ryssland förvandlades till en sovjetrepublik, där ordet sovjet syftar på de arbetarråd som bildades i delar av landet. Revolutionen leddes av bolsjevikerna. De mest framträdande ledarna var Lenin, som strax innan återvänt till Ryssland från sin europeiska exil, och den tidigare mensjeviken Trotskij, som efter februarirevolutionen hade anslutit sig till bolsjevikpartiet. Stalin bedöms inte ha spelat någon framträdande roll under själva upprorsdagarna.Martin Amis Koba the DreadIsaac Deutscher Stalin, A Political Biography (1966) s166–167Dmitrij Volkogonovs Stalin: Triumph and Tragedy (1990): "His name does not occur in any document relating to those historic days and nights".Jonothon Lewis & Phillip Whitehead; Stalin: A Time for Judgement (1990)
Efter revolutionen Efter oktoberrevolutionen bildade bolsjevikerna regering tillsammans med socialrevolutionära partiet. Stalin utsågs till folkkommissarie för nationalitetsfrågor och ingick i regeringens inre kabinett tillsammans med Lenin, Trotskij och två socialrevolutionärer. Bolsjevikpartiet bytte 1918 namn till Rysslands kommunistiska parti (bolsjevikerna). Stalin ingick i partiets innersta krets, politbyrån och valdes 1922 till den då tämligen administrativa posten som centralkommitténs generalsekreterare. Denna post blev sedermera den mäktigaste posten inom partiet.
Protester mot Tsarrysslands deltagande i första världskriget hade varit en av de saker som utlöst 1917 års omvälvningar, och en av den nya revolutionära regeringens första åtgärder var att inleda förhandlingar om en separatfred med centralmakterna. Freden undertecknandes i Brest-Litovsk i mars 1918. Diskussionen om fredsvillkoren ledde till svåra slitningar inom regeringen. Bolsjevikerna hade hoppats på att den ryska revolutionen skulle utlösa en revolution i flera länder och framför allt den starkaste krigsmotståndaren Tyskland och att arbetarregeringar i flera länder gemensamt skulle sätta stopp för kriget. Så skedde inte. Men fred var ett av den nya regeringens viktigaste löften, och för att avsluta kriget accepterade bolsjevikerna en fred på för Ryssland förnedrande villkor. Socialrevolutionärerna protesterade genom att avgå ur regeringen. Därmed kom regeringsmakten helt i bolsjevikernas händer. Lenins roll som revolutionens och regeringens ledare var oomstridd, men mellan hans båda närmaste medarbetare utvecklades en rivalitet som inledningsvis åtminstone delvis kan ha bottnat i personlig misstro eller till och med aversion mellan den Leninbeundrande georgiska slavättlingen Stalin och den västorienterade självsäkre och hyllade revolutionsledaren Trotskij.