Bosnien och Hercegovina (uttalas [hersegovi':na]; serbiska/bosniska/kroatiskaː Bosna i Hercegovina/ Босна и Херцеговина) eller Bosnien-Hercegovina, vanligtvis enbart Bosnien, är en stat i Sydeuropa på Balkanhalvön som gränsar till Kroatien, Serbien och Montenegro.

Landet har lite mer än 3,8 miljoner invånare och dess huvudstad är Sarajevo. Landet befolkas i huvudsak av tre konstitutionella folkgrupper: bosniaker, serber och kroater (enl. Daytonavtalet).

Den första bosniska statsbildningen kom till i slutet av 1100-talet under banen Kulin Ban (1180–1204) och varade fram till 1463, då osmanerna erövrade större delen av det medeltida bosniska kungariket och gjorde det till en provins i sitt imperium. 1878 ockuperade Österrike-Ungern provinsen och annekterade den 30 år senare. Efter första världskriget hamnade landet i kungariket Jugoslavien och efter andra världskriget i Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt från Jugoslavien 1992, men efter Bosnienkriget som följde på självständighetsförklaringen är landet sedan fredsavtalet i Dayton 1995 uppdelat i två administrativa entiteter och ett distrikt: Federationen Bosnien och Hercegovina, Serbiska republiken och Brčko-distriktet.

Enligt folkräkningen från 2013 var 50,11 % bosniaker, 35,0 % serber, 14,4 % kroater och 0,6 % övriga.CIA – The World Factbook cia.gov läst 2012-07-26 Federationen BiH befolkas av cirka 71 % bosniaker, 23 % kroater och cirka 6 % serber, den andra entiteten Serbiska republiken befolkas av 89 % serber, 7% bosniaker och 2 % kroater och Brčko-distriktet av 42 % serber, 38 % bosniaker och 20 % kroater.

Landet är ett kandidatland till Europeiska unionen (EU) sedan 2022, och fick i april 2010 en så kallad MAP (Membership Action Plan) av Nato, som är det sista steget före fullvärdigt medlemskap i försvarsalliansen.

Historia

Antiken Under antiken var nuvarande Bosnien och Hercegovina en del av Illyrien. Sydslaviska folkstammar flyttade in i området från norr under folkvandringstiden på 600-talet. De sydslaviska folkstammarna som flyttade in i området assimilerade de tidigare befolkningarna, främst illyrer men även romare, goter, kelter, hunner, alaner, avarer och gepider. Bosnien omnämns för första gången i skrifter från 800-talet. En teori är att namnet Bosnien kommer från det illyriska ordet bosona som betyder ’rinnande vatten’, av floden Bosna som rinner i centrala Bosnien.

Medeltid Enligt vissa historiker har bosniakerna varit ett enskilt folk åtminstone sedan 900-talet. Dock har språket som människor talat i södra, östra och mellersta Bosnien och Hercegovina sedan cirka 900-talet fram till osmanernas erövring av Bosnien och Hercegovina under denna period kallats för gammal bosniska, T.ex. så skrev den bosniske kungen Tvrtko fyra kopior av ett dokument. Två på, som han skriver på gammal bosniska som på den tiden skrevs på en gammal kyrilliska, ser (Bosniens språk) och två på latin, dåtidens lingua franca.

Perioden mellan 600- och 900-talen bevittnade både externa migrationer och räder av slaver och avarer, samt en intern politisk och kulturell omorganisation av den tidigare romerska provinsen Dalmatien. Det är inte förrän på 800-talet som frankiska och bysantinska källor börjar nämna de tidiga slaviska statsbildningarna i västra Illyricum. På 600-talet skapade slaverna längs floden Bosna det första oberoende kungadömet Sklavinia, (grekiska: Σκλαβινίαι, latin: Sclaviniae), som styrdes av lokala hövdingar, kallade županer. Egentligen var Sklavinierna, ett samlingsbegrepp för de sydslaviska bosättningarna som ursprungligen var oberoende och självständiga från bysantinskt styre, men som kom att tidvis fungera som vasallstater till Avarkhaganatet. Dessa små slaviska kungadömen kom att ge upphov till ett flertal statsbildningar, bland annat Bosnien, vars namn troligtvis är av illyriskt eller romerskt ursprung.Enver Imamović - Stanovništvo u BiHMustafa Imamović - Historija BošnjakaNoel Malcolm - Bosnia: A short history

En andra våg av slavisk folkvandring från norr kom efter framställan från den bysantinske kejsaren Herakleios i syfte att driva ut avarerna från Dalmatien.

I krönikan De Regno Sclavorum – som egentligen är en sammanfattning av olika dalmatiska krönikor skrivna under tidig medeltid, förmodligen skriven någon gång på 1200-talet av Presbyter Diocleas – omnämns en viss Ratimir (? – cirka 850) som Bosniens regent. Ratimir omnämns också år 838 i de frankiska krönikorna, som härskaren över det land som ligger "söder om floden Sava och mellan Frankerriket och bulgarerna" - vilket är just dagens Bosnien. Efter Ratimirs död styrdes området av olika lokala hedniska stamherrar, en av de Budimir (regent mellan år 877 och 917), som satte igång processen av kristnandet av Bosnien. Efter Budimirs död tog Svetolik över makten, och regerade mellan år 917 och 932/34. Enligt Presbyter Diocleas krönika var Svetolik gift med Margareta, som omnämns som drottning över Bosnien. Margareta lät i Dubrovnik resa kyrkan tillägnad helgonet Margareta. Till hennes ära reste ragusinerna år 1571 en minnestavla där det står följande: ”Bosniens drottning Margareta lät uppföra ett tempel åt det heliga helgonet Margareta, i en gång välsignad tid”.Muhamed Hadžijahić, Povijest Bosne u IX i X stoljeću

Första gången landet Bosnien nämns är i verket De administrando imperio av den bysantinske kejsaren Konstantin VII Porfyrogennetos under 900-talet. Bosnien omnämns då som Horion Bosona (χοριον Βοσωνα), en provins i dåtidens Serbien, vars två städer var Katera (strax sydväst om Sarajevo) och Desnik (norr om staden Zenica, förmodligen Vranduk). Under denna tid tillhör mellersta, östra och södra Bosnien att införlivas i Časlav Klonimirovićs kortvariga serbiska rike, och delar i väst av Krešimir II i Kroatien. Även kung Tomislav I av den kroatiska Trpimirović-ätten skall på 900-talet ha gjort anspråk på en del av Bosnien. År 997 tar bulgarerna under Tsar Samuil över delar av landet, innan han kort därefter besegras av den bysantinske kejsaren Basileios II år 1018.

Efter att på 1100-talet erkänt Bélas II av Ungern överhöghet uppstod återigen ett bosniskt lydrike, under regenten Ban Borić (1154–1163), som ursprungligen omfattade norra delar av Bosnien och området kring floden Bosna. Efter Ban Borić tog Kulin Ban över styret av Bosnien år 1180. Ban Kulin var en av Bosniens mest framstående och betydande historiska härskare och hade en stor inverkan på utvecklingen av Bosniens tidiga historia. Under hans tid kom Bosnien att bli en av Balkans mest välmående stater, främst genom Kulins ambitioner att hålla fred i regionen och skapandet av starka handelsförbindelser med Dubrovnik och Republiken Venedig. Under denna tid var Bosnien en vasallstat, om än oftast nominell, under Ungern eller Bysantinska riket som slogs om kontrollen av området. Enligt en del källor skulle Ban Kulin haft alltför stora styrkor för att Ungern skulle ha ingripit på påvens order, då landet fortsatte att gynna den kätterska Bosniska kyrkan. Kulin Ban lyckades till slut, genom allianser med Béla III av Ungern, Miroslav av Zahumlje och den serbiske storfursten Stefan Nemanja, hålla Bosnien helt borta från bysantinskt inflytande.

Efter en tid, omkring år 1251–1314, då Bosniens beroende av Ungern ökade, övertog den mäktiga Kotromanić-dynastin makten i Bosnien, sedan de besegrat med kroatiska adelsätten Šubić av Bribir. År 1377 kröntes Tvrtko I Kotromanić till kung över Bosnien, i klostret Mile, utanför staden Visoko i centrala Bosnien. Under hans korta välde upplevde Bosnien återigen en glansperiod. Han införlivade delar av Kroatien, hela Dalmatien och delar av Raška i sitt bosniska rike, vilket ledde till att han även antog den serbiska härskartiteln, för att visa på sin makt över serberna. Efter Tvrtko Kotromanićs död, år 1391 gick det snabbt utför. Sigismund av Ungern befäste Ungerns överhöghet över Bosnien, och Osmanska rikets expansion mot området gjorde sig alltmer kännbar, samtidigt som den bosniske kungens makt över adeln minskade. Efterträdare till den bosniska kronan efter Tvrtkos död blev Stjepan Dabiša som kom att utnämna Sigismund av Ungern, som var gift med hans släkting, och dotter till Elisabet av Bosnien Maria av Ungern, till sin efterträdare. Den bosniska adeln vägrade att godkänna Sigismund som monark och uppsatte i stället änkedrottning Helena Gruba på tronen. Helena av Bosnien kom att bli Bosniens enda kvinnliga monark.

Under banen Stefan II av Bosnien (cirka 1318–1353) kom den bosniska staten att signifikant förstärkas, främst tack vare banens ambitioner att hålla fred med det Ungerska kungadömet. Men under hans tid ökade rivaliteten mellan det bosniska kungahuset och den serbiske kungen och tsaren Stefan Uroš IV Dušan vilket ledde till att ett serbiskt angrepp mot Bosnien genomfördes år 1350. Serbiens fälttåg inom Bosniens gränser kom att bli kortvariga efter ett flertal grekiska uppror i de södra delarna av det Serbiska tsardömet.

Under mitten av 1400-talet uppstod häftiga inre strider om makten i landet. Den bosniska adeln, som ständigt kämpade om kungamakten, tog hjälp utifrån, i första hand från Ungern och Osmanska riket. Detta resulterade i en osmansk intervention under Mehmet II där större delen av Bosnien år 1463 införlivades med turkarnas imperium och Bosnien blev ett paschalikat i det Osmanska riket. Bosniens konung Stefan Tomašević avrättades, och drottningen Katarina Kosača-Kotromanić gav sig i landsflykt, och dog i Rom den 25 oktober år 1478, där hon än idag ligger begraven, i kyrkan Santa Maria in Aracoeli. Kungaparets två barn Katarina och Sigismund Kotromanić konverterade till islam. Sigismund av Bosnien blev senare vesir i det Osmanska riket och blev efter konverteringen till islam mer känd som Ishak-bey Kraljević. Sigismund av Bosnien var Kotromanić-dynastins och Konungariket Bosniens sista arvtagare.

Många bosnier konverterade därefter till islam delvis frivilligt men även genom sociala förhållanden (se även bosniaker). Idag finns tre större religiösa grupperingar i Bosnien: muslimer (55 %), katoliker (15 %) och ortodoxa (30 %). Den sista kungligheten i den bosniska monarkin blev drottning Katarina, vars barn rövades bort av osmanerna och tvingades konvertera till islam. Under följande period övergick en stor del av den bosniska adeln till islam för att nyttja förmånerna som det medförde. Den bosniska adeln och Bosnien tilldelades senare autonom status inom Osmanska riket, man blev ett självstyrande ejalet, vilket innebar att provinsens lokale härskare även i fortsättningen skulle väljas ur den bosniska adeln.

Under medeltiden hade Bosnien sin egen bogomilska bosniska kyrka som var självständig från påven i Rom. Därför skickades katolska korståg mot de ”kätterska” bosnierna. Den så kallade bogomilska religionen, den medeltida bosniska tolkningen av kristendomen, växte sig som starkast i Bosnien under 1100-talet och idag finns över 80 procent av alla bogomiliska efterlämningar på Balkan i Bosnien. Bogomilismen har gjort ett visst avtryck i dagens religiösa samfund i Bosnien, landet är till exempel en av de få platser idag där katoliker (men även muslimer) brukar hålla mässor ute i naturen, något som bogomilerna även gjorde eftersom de inte fäste vikt vid materiella byggnader. Efter Osmanska rikets intåg i Bosnien gick många bosnier över till islam. En förklaring till detta var att det huvudsakligen var överklassen i landet, jordägare och handelsmän, som konverterade för att anpassa sig till den nya politiska situationen i landet. Detta resulterade bland annat i att städerna kom att domineras av muslimer.

Osmanska rikets förfall