Svartrå socken i Halland ingick i Faurås härad, ingår sedan 1971 i Falkenbergs kommun och motsvarar från 2016 Svartrå distrikt. Socknens areal är 35,00 kvadratkilometer, varav 34,02 land. År 2022 fanns här 178 invånare. Del av orten Ullared samt kyrkbyn Kyrkobacka med sockenkyrkan Svartrå kyrka ligger i socknen.

Administrativ historik Svartrå socken har medeltida ursprung.

Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Svartrå församling och för de borgerliga frågorna till Svartrå landskommun. Landskommunen inkorporerades 1952 i Vessigebro landskommun som 1971 uppgick i Falkenbergs kommun. Församlingen uppgick 2006 i Okome församling. Den 1 januari 2016 inrättades distriktet Svartrå, med samma omfattning som församlingen hade 1999/2000.

Socknen har tillhört fögderier och domsagor enligt Faurås härad. De indelta båtsmännen tillhörde Norra Hallands första båtsmanskompani.

Geografi, natur och geologi

Berggrunden i området har sitt ursprung i granit och liknande bergarter som bildades för 1,74–1,66 miljarder år sedan. Under den svekonorvegiska orogenesen för 1140-900 miljoner år sedan hamnade dessa på 35-40 kilometers djup och genomgick metamorfos till gnejsgranit. Sedan dess har området, liksom resten av fennoskandiska urbergsskölden varit tektoniskt stabil. Socknen ligger i ett stråk med jämfört med omgivningen hög glimmerhalt, lägre andel sammanväxt fältspat och ökad grad av omkristallisation vid låga temperaturer. Vid Björkasjö finns mindre fyndigheter av granat

Inlandsisen drog sig tillbaka från området för ungefär 15 000 år sedan. I samband med avsmältningen efter den senaste istiden utgjorde delar av Svartrå en havsvik som gick ungefär upp till Floastad och Kogstorp. Högsta kustlinjen ligger i området ungefär 67-73 meter ovanför den nuvarande havsnivån. För omkring 13 500 år sedan hade landhöjningen gjort att hela området var land. De uppodlade södra delarna av socknen, inte minst längs Högvadsån, låg i huvudsak under högsta kustlinjen och består främst av postglacial sand och grus, isälvssediment/svämsediment samt en del lera-silt. Övriga delar består främst av morän eller område med tunt jordtäcke Smältvattensälvar gröpte ur marken och medförde att landskapet är tämligen kuperat.

Svartrå socken avgränsas i öster av Högvadsån. De sydliga och östliga delarna är i huvudsak åkermark medan de norra och västliga domineras av skog.Nationalencyklopedin Genom den sydvästra delen av socknen rinner Svartån (även kallad Lillån och Pärlån), som är ett biflöde till Högvadsån. Vattendragen har eroderas sig ner relativt djup i det material som deponerats nedan högsta kustlinjen och som i övrigt är platt. Nästan hela socknen avvattnas av Högvadsån och dess biflöden. Björkasjö och dess närområden når dock havet via Tvååkers kanal. En mycket liten del längst i väster ingår i Himleåns avrinningsområde.

Sedan den danska tiden (före freden i Brömsebro 1645) fanns i Svartrå socken byarna: Barkhult ½ mantal, Borsthult 1 mantal, Floastad 1 mantal, Högshult 1 mantal, Kogstorp 1 mantal, Kyrkobacka 1 mantal, Skinnarlyngen ½ mantal – (även Lyngen), Släryd 2 mantal, Svartrå by 8 mantal (delad av ån i väster- och österbyarna) och Svenstorp ½ mantal – (även Lilla Svenstorp eller Heden). Byarnas ungefärliga plats visas på kartan till vänster (klicka på respektive markör för att visa vilken byn den markerar). Numera finns ingen koncentrerad bebyggelse.

Det finns tre naturreservat i socknen: Sumpafallen (i sydöst) som delas med Okome socken ingår i EU-nätverket Natura 2000, medan Floastad (norr om Sumpafallen) och Björkekullen (i väst) är kommunala naturreservat. Det senare är ett museijordbruk och innehåller även ett vandrarhem. Reservatet sträcker sig delvis in i socknens största insjö, Björkasjö, som delas med Köinge socken och är en populär badsjö bland lokalbefolkningen. Svartrå ingår i ett område kring Ätradalen som räknas som riksintresse för kulturmiljövården. I Svartån har lax, öring, elritsa, ål, nejonöga, gädda och abborre hittats vid elfiske. Svartrå by hade fast ålfiske och pärlfisket var viktigt enligt Hallands landsbeskrivning. Det fanns svartråtta i socknen fram till mellankrigstiden då den konkurrerades ut av brunråttan.

Historia Namnet Namnet (1330-talet Swarthra) kommer från kyrkbyn. Förleden är Svartån, 'den svarta (ån); ån med mörkt vatten' namnet på den å som rinner genom kyrkbyn. Efterleden kan varar rå, 'råmärke; gräns' eller a 'å'. Förledet kan (direkt eller genom att ha gett namn åt ån) komma från sjön Svarten (sjö) i socknens nordvästra hörn.

Förhistoria Från stenåldern finns boplatser och en hällkista bevarade. I början av 1800-talet fanns vid kyrkan två bronsåldersgravar, åtta stenkretsar eller domarringar samt ett flertal bautastenar kvar. Numera återstår sex domarringar samt en gravhög som går under namnet Hövdingegraven. Utöver fornlämningarna vid kyrkan finns det lämningar från bronsåldern på Vårdhögen, en av de högst belägna platserna inom socknen, samt två domarringar som ligger några hundra meter från kyrkan. Från bronsåldern finns gravrösen. Från järnåldern finns gravfält och två domarringar bevarade. Många fynd har gjorts i området nära kyrkan.

Historia

Svartrå kyrka byggdes under 1100- eller 1200-talet. Den svenska hären slog läger vid Svartrå kyrka natten innan slaget vid Axtorna. Detta slag benämndes, framförallt under 1800-talet, felaktigt omnämnts som 'slaget vid Svarterå'. Axtorna ligger i Köinge socken, något söder om Svartrå.

Gränsen mot Köinge socken bestämdes 1774. Laga skifte av Svartrå by genomfördes 1856–57 då ungefär hälften av gårdarna och torpen flyttade, men bebyggelse var även innan dess relativt spridd i socknen. I historisk tid har förhållandena mellan mängden åkermark och skog varierat mycket, till exempel var Svartrå i det närmaste skoglöst i början av 1900-talet.

Det har tidigare funnits flera lanthandlare och skolor inom församlingen. En av de första affärerna i Halland att starta som följd av förordningen för utvidgad näringsfrihet drevs i Ljungholmen från 1864 till 1968. Vid Skinnarlyngen fanns en lanthandel under tre år på 1910-talet samt från 1919 till 1959 (samt till 1979 för trädgårdsalster). I Floastad fanns det en handel 1879-1882 och i Högalid under några år på 1880-talet. I Kogstorp fanns under 1800-talet en linbasta.

Vid ortens populära badsjö, Björkasjö drevs från 1907 koloniverksamhet för barn från Varberg. Koloniföreningen köpte 1934 ett gammalt båtsmanstorp, Bråtadal, varmed kolonin fick fastare former. Den var en av relativt få kolonier i området som inte låg vid kusten. Koloniverksamheten pågick till 1970-talet då byggnaden togs över av Varbergs turistbyrå för gruppverksamheter. År 1996 togs driften över av privatpersoner för att driva vandrarhem. Där bedrivs i dag (2022) bland annat vandrarhem, kurs-, konferens- och 'kulturgårdsverksamhet' tillsammans med den intilliggande gården Björkekullen, som drivs med gamla jordbruksmetoder. Bråtadal såldes år 2000 av Varbergs kommun till Naturvårdsverket.

Från 2017 och till 2020 pågick ett omfattande bygglovsärende då ägaren av Gekås, Thomas Karlsson, planerade att bygga en större villa i socknens östra delar. Då Naturskyddsföreningen i Varbergs kommun överklagade kom ärendet kom att gå hela vägen till högsta domstolen. De dömde till Naturskyddsföreningens fördel. Det var ett av flera ärenden som innebar en mer omfattande tillämpning av miljöorganisationers rätt att överklaga ärenden enligt Århuskonventionen än vad som tidigare varit fallet i svensk lagstiftning. Förutom Naturskyddsföreningen opinionsbildade även kulturgeograf Mats Widgren mot bygget, medan lokalpolitikern Ingemar Johansson opinionsbildade för.

Emigration Emigration/immigration 1865-1939 RådataEj redovisade är en person som invandrade från ett annat land än USA 1881-1885 och en person som utvandrade till Kanada 1926-1930 I likhet med många andra socknar i Halland var emigrationen i slutet av 1800-talet omfattande. Den första emigrationen gick faktiskt till Danmark, men rätt snart ställdes kosan i första hand mot USA. I Svartrå startade emigrationen samtidigt som det rådde svåra missväxtår inte minst i de inre delarna av Halland i slutet av 1860-talet. Observera att statistiken endast berör de som var skrivna inom socknen, och man kan på goda grunder anta att även många ungdomar med rötter i Svartrå som tagit tjänst utanför socknen hör till dem som emigrerade från andra socknar. Uppgifterna i figuren kommer från de årligen redovisade s.k. summariska folkräkningarna hos SCB.

De första i socknen som emigrerade var två pigor som flyttade till Jylland i Danmark år 1868.

År 1869 reste de första sockeninvånarna över Atlanten för att starta ett nytt liv i USA. Av flyttningslängderna att döma så bosatte sig en större koloni av familjer från Svartrå, och flera andra omgivande socknar, i staden Moline belägen i det nordvästligaste hörnet av den amerikanska delstaten Illinois, andra bosatte sig i New England på den amerikanska östkusten och exempelvis staden Providence i delstaten Rhode Island gick skämtsamt under benämningen "Borsthulta sta"Ur hembygdsföreningens genomförda torpinventering "Torp och Backstugor i Svartrå socken" deponerad på Länsmuseet Varberg; "Den stora befolkningen omkring 1870 måste ha medfört en kännbar fattigdom, och räddningen blev Amerika. De flesta kom till New England-området, och Rhode Islands huvudstad Providence benämndes "Borsthulta sta". Några kom igen och etablerade sig i Borsthult på bättre villkor." (Citat från 1985 av Folke Larsson som särskilt inventerade byarna Borsthult och Högshult) eftersom ett större antal människor med rötter i denna by i nordligaste delen av socknen hade bosatt sig där. Långt ifrån alla stannade dock kvar utan återvände hem som "svenskamerikaner" och hade kanske råd att köpa sig en egen gård i fäderneslandet med hjälp av sparkapital från tiden i USA

Verksamheter och kommunikationer

Den smalspåriga (891mm) Falkenbergs Järnväg (Pyttebanan) gick genom Svartrå åren 1894–1959, där man hade ett stationshus vid Svenstorp kallat Svartråhed, och en hållplats vid Floastad. Åren 1911–1961 gick även den normalspåriga Varberg-Ätrans Järnväg genom socknen, med Skinnarlyngen som station. Kollektivtrafiken är numera (2022) begränsad till ett fåtal turer, i huvudsak kopplat till skoltransporter. Dess går längs väg N 782.

Genom Svartrå passerar länsväg 153 en kort sträcka. Den fick sin nuvarande sträckning 1960. Utöver den går fyra allmänna vägar (s.k. övriga länsvägar eller lokalvägar): väg N 782, N 785, väg N 786 och väg N 787. Av dessa utgör väg N 785, som går i riktning mot Åkulla en del av den medeltida väg som brukar kallas "Via Regia". Det var intill denna urgamla väg på Rolfstorpssidan nära gränsen mot Svartrå som man år 1936 hittade Bockstensmannen som förvaras på Hallands kulturhistoriska museum i Varberg. Vägen är inte belagd. En bro över Svartån byggdes 1953.

Störst betydelse har väg N 782 som förbinder Svartrå med de närliggande samhällena Köinge och Ullared. Denna väg rustades upp efter nedläggningen av Falkenbergs järnväg. Dess bro över Svartån är från 1942. Vissa mindre justeringar av sträckningen gjordes på 1950- och 1970-talen. Den belades med oljegrus under 1970-talet. Väg N 786 går mellan Boarp i Okome socken med Skinnarlyngen, en flitigt använd 'genväg' för tung trafik, vilken byter till väg N 787 sträckan Skinnarlyngen - Borsthult där den ansluter till länsväg 153.