Nordamerika befolkades i minst tre vågor av invandring under den förhistoriska tiden av människor från Sibirien via landbryggan över Berings sund. Den första vågen var paleoamerikaners förfäder som spreds över hela kontinenten. Den exakta tidpunkten för denna invandring är okänd. De två senare perioderna med invandring gav så småningom upphov till bildandet av de athapaskiska och eskimå-aleutiska befolkningarna i norra Nordamerika.

Invandring över Berings sund miniatyr|Ungefärlig läge för den isfria korridoren och viktiga platser för paleoindianer. Forskarna är långt ifrån överens om när de första människorna invandrade till Amerika. Arkeologiska fynd har tolkats som att invandringen började för tidigast 14 000 år sedan av de första Homo sapiens sapiens, det vill säga den fullt utvecklade moderna människan. Invandringen skedde sannolikt över Berings landbrygga mellan Sibirien och Amerika. För ungefär 14 000 år sedan började havsnivån stiga och för 9 000 år sedan fanns inte längre någon landförbindelse mellan Asien och Amerika. Längs Yukonfloden i Alaska har man gjort fynd från postglaciala bosättningar som härstammar från en tid omkring 11 000-12 000 år sedan. Fynden (knivblad, flintskärvor) är mycket lika fynd från samma tid i Sibirien.

Flera antropologiska och genetiska spår tyder på att den amerikanska befolkningen ursprungligen migrerade till de två amerikanska kontinenterna från Sibirien över Berings sund för under tidsperioden för 17 000–12 000 år sedan. Invandringens exakta tid eller väg är fortfarande omdiskuterat. Tidigare har antropologer varit överens om att de första emigranterna korsade sundet för omkring 12 000–10 000 år den så kallade Clovis first teorin via den landbrygga över Berings sund som existerade under den senaste istiden (26 000–11 000 år sedan). Därifrån ska de ha koloniserat kontinenterna via Alaskas och Kanadas inland som nyligen befriats från sitt istäcke.

Senare upptäckter av tidiga bosättningar i Brasilien och Chile redan för 11 500 år sedan, eller tidigare. Därför finns flera alternativa teorier.

De asiatiska migranterna korsade landbryggan flera årtusenden tidigare genom att följa dess västkust, antingen till lands eller till havs längs med kusten. Bristen på spår efter människor utmed denna väg kan förklaras av att den dåtida kusten numera ligger på havets botten. Berings sund kan ha ägt rum tidigt före senaste istiden, kanske redan för omkring 37 000 år sedan. Teorier om att de första invandrarna kom från Australien eller södra Asien.

De genetiska och kulturella bevisen talar för ett sibiriskt ursprung för de ursprungliga amerikanerna enligt de flesta forskarna. Men det har varit mer än en invandring. Minst tre olika migrationer från Sibirien till Amerika ägt rum:

Den första vågen kom till ett Amerika som dominerades av megafaunan i slutet av pleistocen: Mammutar, mastodonter hästar, jättetrögdjur och ullhåriga noshörningar. Cloviskulturen var den äldsta kulturen i denna migrationsvåg jagade denna megafauna och den yngre folsomkulturen, som baserade sig på jakt främst på bisonoxe. Med tiden ska dessa paleoloamerikanska kulturer ha spritt sig ända ner till Eldslandet. Den andra vågen var förfäder till na-denekulturerna. De bosatte sig i Alaska och västra Kanada, men delar av den flyttade långt söderut till USA:s nordvästra stillahavskust och sydvästra USA och blev förfäder till apache- och navajofolken. Den tredje vågen var inuiter och aleuter flyytning Amerika. Nyligen har genetiska studier givit en antydan om att fyra olika migrationsvågor kan ha kommit från Asien.

Paleoamerikaner under litisk tid före 8000 f.kr miniatyr|Folsomspets. miniatyr|right|Kulturområden i Nordamerika före Columbus, enligt Alfred Kroeber. Den första två perioderna av Amerikans förhistoria har benämnts det litiska stadiet och den arkaiska perioden. Det nordamerikanska klimatet var instabilt när inlandsisen drog sig tillbaka under det litiska stadiet. Klimatet stabiliserades slutligen för omkring 10 000 år sedan. Klimatförhållandena var då mycket lika dagens. Inom denna tidsram, ungefär under den arkaiska perioden, har många arkeologiska kulturer utvecklats.

Det instabila klimatet ledde till en omfattande migration, och de tidiga paleoindianerna spred sig snart över hela Amerika och delades upp i många hundra kulturellt olika stammar.  Paleoindianerna var jägare och samlare, troligen bestod de av små, rörliga grupper bestående av cirka 20 till 50 medlemmar av en utvidgad familj (socialantropologins så kallade bands). Dessa grupper flyttade ofta från plats till plats på jakt efter nya resurser. Under delar av den paleoindianska perioden tros banden ha livnärt sig främst genom jakt på den nu utdöda megafaunan.  Paleoindianska grupper tillverkade olika verktyg, och deras distinkta projektilspetsar och knivar var ofta typiska för de olika grupperna. Mindre utmärkande var slaktredskap och redskap för hudberedning. Den nordamerikanska kontinentens vidsträkthet och variationen i dess klimat, ekologi, vegetation, fauna och landformer ledde till att forntida folk utvecklade många olika språkliga och kulturella grupper.  Detta återspeglas i ursprungsbefolkningarnas muntliga historier, som beskrivs av ett brett spektrum av traditionella skapelseberättelser som ofta berättar att ett visst folk har levt i ett visst territorium sedan världens skapelse.

En av de tidigaste kulturerna med utbredning främst i dagens USA var Cloviskulturen, identifieras genom flathuggna spjutspetsar som kallas Clovis-spetser. Under några hundra för omkring 11 000 år sedan sträckte sig kulturen över största delen av Nordamerika. Artefakter från denna Kulturen fick sitt namn från orten Clovis, New Mexico där de första spetsarna av kulturen hittades. Folsom-kulturen var en liknande yngre jägarkultur som främst jagade Bison antiquus, en nu utdöd art av bison. Folsomspetsar var lite kortare och lättare, kanske anpassade till mindre byten.

Fiskstjärtspets hittad i Belize.|vänster|miniatyr År 10 000 f.Kr. var människan relativt väletablerad i hela Nordamerika. De första invandrarna, paleoindianerna, jagade istidens megafauna men när denna fauna började dö ut vände sig människor istället till bisonoxar som födokälla. Med tiden blev vegetabilier som fröer och bär allt viktigare komplement till jakt. Paleoindianerna i centrala Mexiko var de första jordbrukarna i Amerika och började odla majs, bönor och squash omkring 8 000 f.Kr. Kunskapen började spridas norrut i Nordamerika. Omkring 3 000 f.Kr. odlades majs i dalarna i Arizona och New Mexico, och primitiva bevattningssystem infördes senare i byar Hohokamkulturen. Under tusentals år har paleoindianerna domesticerat, fött upp och odlat många växtarter, inklusive grödor som under 1900-talet utgjorde stora delar av skördarna i det globala jordbruket. I allmänhet fortsatte de arktiska, subarktiska och kustnära folken att leva som jägare och samlare, medan jordbruket praktiserades i mer tempererade och ibland torrare områden. Jordbruket möjliggjorde en stor befolkningsökning.

En senare andra migration inträffade omkring 8 000 f.Kr. Den har identifierades av lingvister, antropologer och arkeologer Invandrarna var förfäder till Na-Dene-talande folk, som nådde nordvästra Stilla havet omkring 5 000 f.Kr.  Därifrån flyttade de söderut längs Stillahavskusten och även en bit in i inlandet. De byggde stora flerfamiljshus i sina byar, som endast användes säsongsvis på sommaren för att jaga och fiska, och på vintern för att samla matförråd.  Oshara-kulturen var annan grupp, från 5 500 f.Kr. till 600 e.Kr. Gruppen var en del av de arkaiska grupperna i sydvästra delen USA som kom att spela en stor roll i utvecklingen av kulturen i detta område.

Den arkaiska perioden 8000 f.Kr till 1000 f.Kr

Definition Den arkaiska perioden var en period som kännetecknades av att befolkningen fortsatte leva som jägare och samlare. I sydvästra USA med jakt på hjortar och småvilt kompletterat med växtinsamling av frö, nötter och rötter, fisket dominerade vid stillahavskusten och var viktigt vid sjöar och floder. På slätterna fortsatte man med buffeljakt. Perioden slutade då man övergått till jordbruk vilket betyder att den inte slutade samtidigt överallt. Den arkaiska perioden varade från cirka 8000–1000 f.Kr, olika i olika områden beroende på när jordbruket introducerades. De arkaiska kulturerna blev allt mera stationära, bosatta på fasta platser. Ofta fanns bosättningar i närheten av vattendrag som gav möjlighet till mer varierande näringsfång. Men det vanligaste levnadssättet var fortsatt jägare-samlare i små rörliga grupper, ibland med flyttningar under olika årstider. Bofasthet och befolkningstillväxt gav på den Nordamerikanska kontinenten upphov till många olika stammar, och de kulturella skillnader kan studeras bland annat i de olika typerna av spjutspetsar och deras variation över tiden.

Klimatförändringar Delar av storviltfaunan under istiden dog ut redan före istidens slut. När klimatet blev varmare i slutet av istiden blev många områden i Nordamerika som en gång var grässlätter, och i norr tundran skogbevuxna. Samtidigt drog sig isen tillbaka från USA:s territorium norrut och i nordost. Megafaunans utdöende orsakades delvis av jakt, dels på grund av klimatförändringar runt 10 000 f.Kr. Grupperna tvingades att förändra sin jakt till mindre byten. Norrut retirerade isen och på den nyligen blottade marken vandrade nya växter in. I sydväst blev klimatet torrare. Omkring år 8000 f.Kr började miljöförändringarna avta och klimatet blev stabilare. Klimatet var först något kyligare och fuktigt mellan 7000 och 5000 f.Kr. Sedan följde en varmare period och torrare under klimatmaximum under holocen 5000–2500 f.Kr med en topp cirka 4 400 f.Kr. Ett klimat likt dagens börjar 2500 f.Kr. Klimatförändringar kan möjligen spåras i de olika projektilspetsar som användes av jägare. De större spetsar som liknade Clovis-spetsar försvann omkring 5000 f.Kr. Präriens gräsmarker hade sin största utbredning under den varmaste perioden av holocen.

Jordbruk och bofasthet När jordbruket låste bosättningarna i slutet av perioden så upphör arkaisk tid. Fler och fler människor började odla marken vid sidan av jakt. Man försökte underlätta jakt på hjortar genom att bränna skogen.Atlas of Ancient America, s. 38. Man bodde på fasta platser och började bygga monumentala högar. Den arkaiska perioden upphörde i vissa områden redan 3000–2000 f.Kr., medan i andra områden först efter 700 f.Kr. Befolkningen och befolkningstätheten ökade och stora delar av Nordamerika beboddes. I bofasta bosättningar användes tyngre verktyg som inte behövde bäras runt, inklusive tunga malstenar och slipstenar. Rörligheten minskade men ojämlikheten i grupperna ökade, men gruppstorlekarna var fortfarande små. Fientligheter mellan olika stammar försvårade varuutbyte av material från avlägsna platser, och material från närområdet, sten av lägre kvalitet användes mera. Under slutet av arkaiska perioden expanderade handeln igen.

Arkaiska periodens historia

Tidiga arkaiska perioden 8 000–6 000 f.Kr. I början av den arkaiska perioden fanns det under 2 000 år en art av stora bisonoxar, nu utdöda, i Nordamerika som jagades. En av de tidigaste kulturerna efter Folsom var Norra Planokulturen döpt efter slätterna, där den uppstod. Den utvecklade nya typer av stenspetsar med flathuggning anpassade för nya sätt att skafta spetsarna. Kulturen hade en mycket stor utbredning och splittrades i flera grupper då ett varmare klimat ändrade de ekologiska förutsättningarna. Planokulturen fortsatte den paleo-indianska kulturen praktiskt taget oförändrat på prärien. Människor rörde sig i en årscykel i grupper om 25 till 100 personer på sin jakt efter vilt och samlade växter under sitt kringströvande liv.

Daltonkulturen