Torrplåt är en glasskiva överdragen med en tunn emulsion av ljuskänsligt bromsilvergelatin som används som fotografisk film. Torrplåten uppfanns av den engelske fotografen och läkaren Richard Leach Maddox.'Dry Plate' Photography

Torrplåtar kunde prepareras och torkas för senare användning, till skillnad från jodsilverkollodiumplåtar, våtplåtar, som måste beredas och exponeras i vått tillstånd. Torrplåtarna öppnade vägen till handkameran. Genombrottet för amatörfotografin kom på 1880-talet med de fabriksframställda torrplåtarna. Det gjorde att fotografin blev en allmän hobby.Fotografisk handbok 1958, sid 42-43. Glasplåtarna kom så småningom att ersättas av genomskinliga filmer av celluloid. De första planfilmerna framställdes av Fortier 1884 och George Eastman började med fabriksframställning av rullfilmer 1888.Fotografisk handbok 1985, sid 45.

Maddox uppfinner torrplåten Inom fotografin uppfanns kollodiumprocessen 1851 av Frederick Scott Archer. För att producera en bild krävdes bara två till tre sekunders ljusexponering. Men plåtarna måste sensibiliseras vid exponeringstillfället och exponeras medan emulsionen fortfarande var våt och därefter omedelbart framkallas.

När han märkte att hans hälsa påverkades av den "våta" kollodiumets eterånga började Maddox leta efter en ersättning. Han föreslog i artikeln An Experiment with Gelatino-Bromide i British Journal of Photography den 8 september 1871 att de sensibiliserande kemikalierna kadmiumbromid och silverkemikalierna skulle beläggas på en glasplatta med gelatin. Så småningom tillverkade Charles Harper Bennett de första gelatinplåtarna för försäljning. Det dröjde sedan inte länge förrän emulsionen kunde beläggas på rullfilm av celluloid.

Försök med torrplåtar hade gjorts tidigare. Silvernitrat med ett bindemedel av albumin – utvunnet från äggvita och använt i stor utsträckning i tryckpapper under 1800-talet – hade belagts på glas, men dessa visade sig vara för okänsliga för användning i kameror. Gelatin hade också föreslagits av fototeoretikern och färgpionjären Thomas Sutton, och ämnet måste också ha varit känt för Maddox – själv en framstående mikroskoputövare – genom dess användning som en konserveringsbas i objektglas.

Inledningsvis provade Maddox andra baser. Han kombinerade silverbromid med "vegetabiliska gummisubstanser" (lav, linfrö, kvitten) och "stärkelserika ämnen" (ris, tapioka, sago). "Ofta trodde jag att jag var precis vid dörröppningen när dörren stängdes, och andra planer var tvungna att prövas." Slutligen provade han gelatin från ett paket Nelson's Gelatine Granuals.

Maddox förberedde ett antal plåtar, exponerade dem genom kontakttryck från andra negativ och utsatte var och en för skilda exponeringstider. "De resulterande trycken var mycket fina i detalj, med en färg som varierade mellan en sot- och olivfärgad nyans, och efter tvättning torkade de till en lysande yta". Han beskrev senare försök på "utomhusmotiv", men det var "omöjligt att få några lagerblad avbildade i något mer än svartvitt" (dvs. utan gråtoner).

Maddox delade villigt med sig av sin upptäckt av torrgelatinprocessen till världen och sa (till W. J. Harrison, i ett brev från 1887) att "[Jag hade] ingen tanke på att uppmärksamma ämnet förrän det hade lyfts ur vaggan". Maddox kunde i det inledande skedet förmodligen bara producera ljusbilder som kontaktkopierats från hans mikroskopplåtar. Den låga känsligheten var opraktisk för kamerabilder.

Fördelarna med torrplåten var uppenbara: fotografer kunde använda kommersiella torrplåtar direkt utan att behöva förbereda emulsionerna i ett mobilt mörkrum. Negativ behövde inte framkallas omedelbart. För första gången kunde kameror göras tillräckligt små för att kunna hållas i handen, eller till och med döljas. Ytterligare forskning skapade korta exponeringstider, vilket ledde till "ögonblicksbildsfotografering" (och "Kodak"-kameran med rullfilm), vilket också småningom banade väg för filmfotografi.

Källor

Referenser

Kategori:Fotografiska tekniker Kategori:Fotografiska termer