Slaget vid Narva var ett fältslag som utkämpades vid staden Narva i nordöstra Estland den 20 november 1700 (enligt svenska stilen; 19 november enligt julianska kalendern och 30 november enligt gregorianska). Det var ett av de största slagen under stora nordiska kriget mellan 1700 och 1721, och stod mellan en svensk armé under befäl av kung Karl XII och en rysk armé under befäl av fältmarskalk Charles Eugène de Croÿ.
I februari 1700 inleddes kriget när en allians mellan Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland anföll Sveriges allierade Holstein-Gottorp och de svenska östersjöprovinserna. Det danska hotet avvärjdes efter en svensk landstigning på Själland och den påföljande freden i Traventhal, vilket gav svenskarna tillfälle att undsätta Narva, som hotades av en rysk armé på 37 000 soldater. Den ryska armén belägrade staden i september 1700, varvid man byggde en befäst inneslutningsvall, bestyckad med artilleri, runt staden till skydd mot svenska undsättningsförsök och gjorde stormningsförsök mot den närliggande svenska fästningen Ivangorod.
I oktober landsteg Karl XII i Pernau och samlade en armé på omkring 10 500 soldater, och efter en lång och mödosam marsch anlände svenskarna till Narvas utkanter. Den 20 november beordrade Karl XII sina trupper att omedelbart anfalla den ryska befästningsvallen. Med hjälp av en snöstorm och med vinden i ryggen, vilken samtidigt blåste ryssarna i ansiktet, anföll svenskarna den ryska försvarslinjen på två avsnitt, vilket skapade stor oordning i de ryska leden. Efter en vild flykt undan svenskarna valde den ryska armén att kapitulera, och efter underhandlingar fick de avtåga tillbaka till Ryssland. Omkring 9 000 ryska soldater stupade och hela den ryska arméledningen tillfångatogs, medan de svenska förlusterna uppskattades till runt 1 900 soldater.
Slaget slutade med en stor triumf för Sverige, och den ryska krigsmakten blev närmast immobiliserad. Med det ryska hotet avvärjt kunde svenskarna vända sin uppmärksamhet mot Sachsen-Polens trupper. Tsar Peter I tog lärdom av slaget och kom att på nytt bygga upp den ryska krigsmakten, som senare kom att erövra Narva år 1704 och under sommaren 1709 besegra Karl XII:s armé i slaget vid Poltava.
Bakgrund
Under 1600-talet hade Sverige efter åtskilliga krig mot sina grannländer växt till att bli en av Europas främsta stormakter. Man styrde över stora delar av Östersjöns territorium, inklusive samtliga provinser runt Finska viken, vissa provinser i norra Tyskland och tidigare dansk-styrda provinser i dagens södra och västra Sverige. Kung Karl XI dog i april 1697, och han efterträddes av sin son som i december samma år kröntes till Karl XII. Då kungen var relativt ung och oerfaren, såg Sveriges grannländer sin chans att återerövra de territorier som förlorats till Sverige, och skapade en trippelallians bestående av dels Polsk-litauiska samväldet och kurfurstendömet Sachsen, båda under ledning av kung August II, dels Danmark-Norge under kung Fredrik IV, och dels Ryssland under tsar Peter I. Initiativet till denna allians togs av August II, vars mål var att underkuva Livland som gått förlorat till Sverige efter freden i Oliwa 1660. Detta menade August skulle möjliggöra för honom att konsolidera sin makt i Polen. Peter I gjorde anspråk på Ingermanland, som tillfallit Sverige efter freden i Stolbova 1617, men var sedan 1686 involverad i stora turkiska kriget mot Osmanska riket. Peter ansåg sig vara tvungen att avsluta detta krig innan han kunde starta krig med Sverige. Danmark-Norge var i konflikt med hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg söder om Danmark och som dessutom var allierat med Sverige.
Den 12 februari 1700 inleddes därmed stora nordiska kriget i och med att August II och hans sachsiska trupper korsade floden Düna och belägrade staden Riga i Livland, som försvarades av Livlands generalguvernör Erik Dahlbergh. Sachsarna erövrade den 14 februari Cobrons skans, och den 14 mars fästningen Dünamünde. I maj kom en svensk understödsarmé under befäl av general Otto Vellingk och generalmajor Georg Johan Maidel till Rigas undsättning, och efter en strid vid Jungfernhof tvingades de sachsiska trupperna att fly tillbaka mot polskt territorium. I juli samlades en större sachsisk armé under befäl av fältmarskalk Adam Heinrich von Steinau. Detta fick Maidel och Vellingk att retirera med sina trupper norrut. Riga belägrades på nytt och den 10 augusti bombarderades staden av sachsiska kanoner.
Samtidigt med August II:s första angrepp på Riga beordrade Fredrik IV sina danska trupper att invadera Holstein-Gottorp, och i mars samma år belägrade danskarna hertigdömets största fästning, Tönning. Karl XII beslutade att först avvärja det danska hotet. I maj undsattes fästningen Tönning av svenska trupper från de tyska provinserna, och av trupper från hertigdömet Lüneburg, och man tvingade därmed danskarna att avbryta belägringen. I södra Sverige samlades en armé som skulle invadera Danmark. Med hjälp av en engelsk-nederländsk flotta kunde den svenska flottan tvinga den danska flottan till reträtt mot Köpenhamn, som bombarderades av de samverkande flottorna mellan 21 juli och 27 augusti. Den 25 juli landsatte Karl XII en svensk armé vid Humlebæk på Själland, och denna jagade bort de danska försvararna för att därefter marschera mot Köpenhamn. Detta plötsliga anfall och trycket från de två sjömakterna tvingade Danmark-Norge att dra sig ur kriget den 8 augusti 1700 under freden i Traventhal.
Belägringen av Narva
Efter att Ryssland slutit fred med Osmanska riket i juli 1700 och erövrat flera fästningar vid Svarta havet, hade tsar Peter I fria händer att förklara krig mot Sverige. Detta gjorde han i augusti samma år. Den 12 september marscherade ryska trupper över gränsen till Ingermanland, i mening att inta den strategiskt viktiga svenska utposten Narva i Estland. Den befästa staden styrde över Ingermanland, och försvarades av de svenska fästningarna Hermannsborg och Ivangorod, vilka åtskildes av Narvafloden. Staden hade från 1690-talet till början av år 1700 förstärkts med sju av nio planerade bastioner, samt befästs med ytterligare 227 kanoner. Narvas och Ivangorods gemensamma garnison bestod av 1 800 man under ledning av Narvas kommendant, överste Henning Rudolf Horn. Före ryssarnas frammarsch hade Horn, med hjälp av svenska handelsagenter i Ryssland och svenska och utländska köpmän, kunnat organisera en underrättelsetjänst, där han fick fortlöpande rapporter om de ryska trupprörelserna – information som han senare rapporterade vidare till Karl XII. När ryska förtrupper närmade sig staden den 13 september skickade Horn sitt sista brev till Karl XII. Han beslöt att bränna ner Narvas och Ivangorods förstäder och lägga beslag på mat- och spannmålsförråden. Vid ett tillfälle lyckades den svenska garnisonen även lägga beslag på ryska vagnar som var lastade med förnödenheter. Den 14 september anlände Peter I åtföljd av generalmajor Ivan Buturlins trupper, och i början av oktober samlades hela den ryska armén utanför Narva. Armén bestod av mellan 35 000 och 38 000 soldater. Den var indelad i tre armékårer, vilka var för sig leddes av general Avtonom Golovin, general Adam Weide och furst Anikita Repnin. Överbefälhavare var fältmarskalk Fjodor Golovin, med general Boris Sjeremetev som befälhavare över kavalleriet, prins Alexander av Imeretien som befälhavare över artilleriet, och den sachsiska generallöjtnanten Ludwig Nicolaus von Hallart som chef för fortifikationen. Armén åtföljdes också av en stor skara män och kvinnor i trosstjänst.
Ryssarna byggde en inre och en yttre försvarslinje utanför Narva. Den inre linjen, en kontervallationslinje, sträckte sig i en halvcirkel från norr till söder om staden, och hade till avsikt att skydda ryssarna i händelse av svenska utfall från staden. Den yttre linjen, en cirkumvallationslinje, var en befästningsvall som var 2,5 meter hög och över 7 kilometer lång. Nära mitten av de båda försvarslinjerna byggdes det ryska fältlägret av förtruppernas befälhavare furst Ivan Trubetskoj. Cirkumvallationslinjen skyddades av vallgravar och spanska ryttare, och båda linjerna förstärktes av redutter, varav den största kallades för Rathshof. Från kontervallationslinjen grävde ryssarna vinklade löpgravar som för var dag kom närmare Narvas murar. Tsar Peter lät inrätta sitt högkvarter på ön Kamperholm nordväst om Narva.
Under natten mellan 19 och 20 oktober började ryssarna att med 146 kanoner, 25 mörsare och 44 000 artilleriprojektiler bombardera Narva. Den 21 oktober följdes detta av ett stort artillerianfall som pågick i 12 timmar, och av smärre bombardemang under de följande dagarna tills det uppstod brist på ammunition. Dessa beskjutningar besvarades av den svenska garnisonen med dess egna kanoner. De ryska kanonkulorna gjorde stora skador på staden, men inte i den utsträckning som ryssarna hade hoppats på. De ryska kanonerna var av olika kaliber och av äldre modeller, vilket gjorde att kanonkulorna inte passade i alla kanoner. När ryssarna fick underrättelser om Karl XII och hans svenska huvudarmés landstigning vid Pernau i slutet av oktober, beslutade de att storma Ivangorod. På natten den 8 november gjorde ryssarna tre stormningar mot fästningen, men samtliga slogs tillbaka, och en svensk kavalleristyrka genomförde ett framgångsrikt utfall där man rev upp en rysk löpgrav. Som straff för de misslyckade stormningsförsöken lät Peter hänga 70 soldater; var tionde man som deltog i anfallen.
I samband med belägringen gjorde ryssarna plundringståg i östra Wierland, där man brände ner gårdar och byar och mördade och tillfångatog civilpersoner. Detta gjorde man för att förhindra den svenska huvudarmén från att komma åt förnödenheter och hästfoder från området. När rapporter anlände om att en stor armé under Karl XII:s ledning närmade sig Narva, övervägde ryssarna att skicka ut belägringsarmén för att möta honom på öppet fält, något som dock aldrig skedde. Den 19 november beslöt Peter I att tillsammans med Fjodor Golovin lämna belägringsarmén och bege sig till Pskov. Han överlämnade befälet över armén till hertig Charles Eugène de Croÿ, som motvilligt åtog sig uppdraget att fortsätta belägringen tills de ryska trupperna förstärkts med fler trupper, mer ammunition och fler kanoner.
Uppmarschen mot Narva
miniatyr|Karta över de svenska provinserna Livland, Estland och Ingermanland.
Efter Danmarks kapitulation och utträde ur alliansen, förbereddes den svenska huvudarmén för att överskeppas till den baltiska krigsskådeplatsen. Detta verkställdes i början av oktober när Karl XII och hans trupper skeppades från Karlshamn till Pernau. Vissa trupper landsattes på Ösel och andra i Reval. När August i början av september erhöll nyheten om den svenska landstigningen beordrade han att belägringen av Riga skulle avbrytas. Han sökte sig tillbaka till Kurland, eftersom han fruktade ett svenskt anfall. Med hotet mot Riga avvärjt kunde Karl XII vända sin huvudarmé mot Narva. Han skickade ett brev till Narvas kommendant Horn, ett brev som dock aldrig kom fram till honom.
Huvudarmén lämnade Pernau den 16 oktober och anlände till Reval den 25 oktober. Samlingsplatsen för samtliga truppförband var Wesenberg öster om Reval, dit Vellingks trupper anlände i slutet av oktober och den svenska huvudarmén något senare. På grund av missväxt i Estland kunde huvudarmén inte förses med tillräcklig proviantering och med foder nog för hästarna.