Georg Martin Ludvig Riedel, född 8 januari 1934 i Karlsbad i dåvarande Tjeckoslovakien, död 25 februari 2024 i Stockholm, https://www.dn.se/familj/dodsannonser/#/CaseInline/894506 var en svensk musiker och kompositör. Han inledde sin musikkarriär som jazzbasist på 1950-talet och räknades därefter till de ledande svenska jazzmusikerna. Han blev även känd som kompositör av barnmusik, inte minst för sångerna till filmer och TV-serier baserade på Astrid Lindgrens böcker.
Georg Riedel spelade med bland andra Jan Johansson, Arne Domnérus, Lars Gullin, Jan Allan, Radiobandet, Monica Zetterlund, Gunnar Svensson, Egil Johansen och Rune Gustafsson. Han var även basist i jazzgruppen Trio con Tromba. Med Jan Johansson deltog han på skivan Jazz på svenska, Sveriges genom tiderna bäst säljande jazzinspelning med sparsmakade jazzversioner av svenska folkmelodier.
Uppväxt Georg Riedel föddes i Karlovy Vary () i dåvarande Tjeckoslovakien. Fadern Karl Riedel, som var sudettysk, arbetade som arkitekt och var aktiv socialist. Modern Auguste Riedel, född Zentner, var barnläkare och tillhörde en judisk släkt. På hösten 1938 flydde den då fyraårige Georg med sina föräldrar och sin äldre syster till Sverige undan nazisterna. Familjen bosatte sig i en lägenhet på Södermalm i Stockholm och kunde några år senare flytta till en villa i Mälarhöjden. Fadern fick anställning direkt. Modern hindrades av sitt judiska påbrå, men i takt med Nazitysklands motgångar ändrades värderingarna i Sverige så att hon kunde avsluta sin praktik och börja arbeta som läkare, däribland som barnkoloniläkare på Barnens ö.https://stockholmskallan.stockholm.se/post/18744 Fadern spelade cello, lyssnade ofta på klassisk musik hemma via radio och tog med sonen för att lyssna på symfonier i Stockholms konserthus.
I tioårsåldern började Georg Riedel i Stockholms folkskolors sångklasser. Som tolvåring hade han som skoluppgift att skriva en komposition, vilken utsågs till klassens bästa. På fritiden spelade han först fiol under violasten Lince Berglund och sedan konsertmästare Josef Grünfarb, båda aktiva vid Kungliga Filharmoniska Orkestern. Efter hand gick han över till cello, fick upp ett intresse för jazz och blev bekant med Rune Öfwerman. Vid 15 års ålder började han studera kontrabas för Henry Lundin vid Stockholms borgarskola. Riedels föräldrar var skeptiska till jazzmusik och bland lärarna i sångklasserna var musikstilen allmänt avskydd. När Riedel och Öfwerman blev påkomna med att jamma boogie-woogie i skolans aula blev de genast utsjasade. I Afton-Tidningens amatörtävling "AT-jazzen" gick det bättre – de vann tävlingen 1950. Sina gymnasiestudier fullföljde han på Kungsholmens Gymnasium. På gymnasiet umgicks han med Lasse Werner och spelade med Lasse Bagge i en kvintett som deltog i 1951 års upplaga av "AT-jazzen". Kvintetten vann inte, men Riedel tog hem solistpriset för sin insats på fiol. Sommaren 1951 blev det ett kort inhopp i Gösta Törners orkester som var på folkparksturné och efterföljande sommar spelade han på olika etablissemang i Stockholm i en kvintett där kamraten Putte Lindblom ingick. I början av 1953 fick gruppen Georg Riedels kvartett chansen att spela i programmet Jazzbiten som sändes på Sveriges Radio. Lindblom och Riedel hamnade sedan i kontakt med saxofonisten Lars Gullin som var något av en idol för Riedel. Gullin planerade att lämna Arne Domnérus band för att starta en sin egen jazzgrupp och tog med de båda unga musikerna på ett antal skivinspelningar.
Karriär Tidig karriär Direkt efter studentexamen började Georg Riedel sin bana som basist i Lars Gullins kvintetts sommarturné 1953. Året efter medverkade Riedel med komp och solospel på inspelningen av Gullins Danny's Dream, vars titellåt blev en svensk jazzklassiker. Redan från början av sin karriär fick Riedel inte bara spela med de namnkunniga jazzmusikerna i kvintetten, utan han fick även möjlighet att utveckla sin färdighet som kompositör och arrangör genom kontakten med Gullin som var erkänt skicklig inom båda områdena. Parallellt med engagemanget i Gullins kvintett började han studera kontrabas vid Kungliga Musikhögskolan för Knut Gullbrandsson, vilket han fortsatte med i fem år. Liksom vid musikklasserna var lärarna skeptiska till jazz, men Riedel fick trots allt ledighet beviljad de gånger han behövde spela med kvintetten. Han övervägde fortfarande en karriär inom klassisk musik och lämnade kvintetten för att lägga mer krut på studierna. Samtidigt frilansade han som basist och deltog fortsatt på skivinspelningar med Lars Gullins grupp. Under sommaren 1953 deltog Riedel på Gullins nyskapande inspelningar som kombinerade jazzspel med körinsatser. Han återupptog även sitt cellospel, men valde att stämma instrumentet i kvarter som om det vore en kontrabas. Åren 1954–1955 spelade han in ett antal experimentella skivor på cello i liten sättning. Georg Riedels första egna skivsläpp 78-varvarn Gacello på Modern Music och hans första egna EP 45-varvarn Georg Riedel Quartet på Metronome släpptes båda 1954.
År 1954 blev han inbjuden till Arne Domnérus jazzband, där Gullin redan var solist. Eftersom han fortfarande var inställd på en klassisk karriär tackade han först nej, men hann ändra sig till året därpå när erbjudandet upprepades. Engagemanget i jazzorkestern blev långvarigt. Riedel spelade mot slutet av 1980-talet fortfarande tillsammans med bandmedlemmarna vid enstaka tillfällen. I början var engagemanget omfattande med folkparksturnéer på 4 månader på sommarhalvåret samt spelningar nästan varje kväll i Stockholm och annorstädes varje helg. Domnérus orkester blev stilbildande för svensk jazz och Riedels engagemang i gruppen under 1950-talet innebar många spelningar på Nalen, där man var en av de fasta ensemblerna. Av bandmedlemmarna Gösta Theselius och Gunnar Svensson fick Riedel lära sig mer om arrangering, varefter han snart blev en av jazzbandets huvudarrangörer. Under sin tid i bandet han hann medverka på 25 EP-skivor och ett femtiotal LP-skivor, ofta som både musiker och arrangör. De musikaliska ramarna var initialt ganska begränsade. Bandet behövde korta och dansvänliga låtar med lagom och tydligt tempo, sällan längre än tre minuter. Riedels arrangemang började under andra halvan av 1950-talet ges ut som "tryckarr", vilka var avsedda för landets dansorkestrar. Medlemskapet i Arne "Dompan" Domnérus band gav honom möjligheten att spela i olika av Sveriges Radio sponsrade radioorkestrar, i vilka "Dompan-klanens" musiker dominerade. I Radiobandet fick han med tiden tillsammans med Jan Johansson och Bengt-Arne Wallin allt mer inflytande över repertoaren så att den framemot mitten av 1960-talet fick en ändrad och allt mindre traditionell karaktär.
Georg Riedel hade i slutet av 1950-talet efterträtt Bengt Hallberg som stående arrangör för skivbolaget Philips-Sonora. Engagemanget ledde till att han 1961 var arrangör, kapellmästare och basist i storbandet vid inspelningen av Monica Zetterlunds genombrottslåt "Sakta vi gå genom stan", med svensk text av Beppe Wolgers. Det var inte Riedels och Zetterlunds första samarbete. Han hade nämligen kompat henne med Arne Domnérus orkester vid några skivinspelningar och under ett antal radiosändningar med Radiobandet. Året därpå samarbetade trion igen med "Vilsevalsen" som uruppfördes på Lilla Teatern under föreställningen Party, vars olika akter vävdes ihop av Riedels musik. Vilsevalsen var en kaotisk skapelse med en fritt flängande text, vars sju minuter långa framförande inbegrepp åtta olika tonarter omkastade av ständiga tempoväxlingar. Sakta vi gå genom stan hade även blivit början på ett annat återkommande samarbete. Skivbolaget Philips producent Göte Wilhelmson tog tillbaka Monica Zetterlund och Georg Riedel för ett antal inspelningar. Wilhelmson själv stod för låtförslagen som diskuterades av de två andra innan Riedel valde sättning och arrangerade. Beppes texter tonsattes återigen av Riedel för SVT:s Kvartett, ett jazzprogram i fyra delar där ensemblen kompade en ny sångare i varje avsnitt. Det blev ytterligare ett storbandsarrangemang av Wolgers text för Monica Zetterlunds "Waltz for Debby" inspelad 1963. Samma år vann Zetterlund Melodifestivalen med låten "En gång i Stockholm" där Beppe Wolgers text hade tonsatts av Bobbie Ericson och slutligen arrangerats av Georg Riedel.
Jazzbalett och Jazz på svenska
Jazzbaletten nådde Sverige i början av 1960-talet. Riedel bidrog till kulturyttringen genom att komponera sviten Tio små negerpojkar som blandade jazzmusik och europeisk konstmusik. Det blev hans första större komposition att kombinera de två genrerna. Sviten ingick i Jazzbalett –61 som sattes upp på Blancheteatern samma sommar under ledning av koreografen Lia Schubert. Under några år därefter satte Schubert upp en ny version av jazzbaletten varje år, med Riedel och Jan Johansson som huvudkompositörer. Båda hade medverkat på Rune Gustafssons första LP tidigare under året, till vilken Riedel hade arrangerat flera låtar och komponerat "What time is it?". Johansson och Riedel blev även närmare bekanta efter att Johansson samma år gick med i Arne Domnérus orkester. Efter Johanssons inträde bestod Domnérus Nalen-orkester nu av Arne Domnérus på altsax och klarinett, Bengt-Arne Wallin på trumpet, Bjarne Nerem på tenorsax, Rune Falk på barytonsax och basklarinett, Rune Gustafsson på gitarr, Georg Riedel på bas, Egil Johansen på trummor och Jan Johansson på piano.
Samarbetet Johansson-Riedel fortsatte och började väcka mer uppmärksamhet efter att Lia Schubert 1963 satt upp en jazzbalett i Göteborg med musikstycken av de båda och Jacques Offenbach. Under vårens studerade herrarna dirigering och musikteori för Siegfried Naumann och 9 maj premiärade Jazzbalett –63 i Stockholm. Det var tillsammans med Jan Johansson som Riedel 1964 spelade in de sista låtarna till LP:n Jazz på svenska. Under tre inspelningssessioner tolkade de folkmusikvisor från Svenska låtar i jazzversion. Riedels basfiol ackompanjerar Johanssons återhållsamma pianospel i vad som kom att bli Sveriges genom tiderna mest sålda jazzalbum. Riedel och Johansson släppte mer musik gemensamt på LP-skivorna Rörelser (1963) och Mobil (1965). På den förra varvades komponisternas suggestiva låtar från Jazzbalett –63 och på den senare deltog de med varsin längre svit. Klarinettisten och dirigenten Leif Strand inspirerades av Jazz på svenska att bjuda in upphovsmännen till en serie konserter i svenska kyrkor.
Fusionen mellan svensk folkmusik och jazz fortsatte när Ulf Peder Olrog anlitade Riedel, Bengt Hallberg, Jan Johansson och Bengt-Arne Wallin för att arrangera musik till internationella radiotävlingen i Monte Carlo 1965 (Triumph Varieté). Inspirationen kom från folkmusik lagrad i Sveriges Radios musikarkiv. Jazztolkningarna blandade med arkivmaterialet släpptes på LP:n Adventures in jazz and folklore. Georg Riedel deltog under mitten av 1960-talet även i husbandet till det direktsända radioprogrammet Jazz under stjärnorna, som under Arne Domnérus ledning sändes live från Sollidenscenen på Skansen på måndagskvällarna under somrarna. Samma gäng kompositörer som hade deltagit i radiotävlingen anlitades av producenten Lennart Hanning till underhållningsprogrammet Musik på sitt eget vis som sändes 1964–1965. Riedel komponerade och arrangerade musik till flera avsnitt. Den folkmusikaliskt inspirerade svenska jazzen fortsatte ta sig ut i Europa. Georg Riedel spelade tillsammans med Jan Johansson trio flera av låtarna från Jazz på svenska vid Jazzfestivalen i Tallinn 1966. Han gästade sedan Jazzfestivalen i Prag samma år med Arne Domnérus band, vars konsertprogram då inkluderade flera folkjazzlåtar. Båda konserterna fick ett gott mottagande och i Tallinn erhöll medlemmarna i trion varsin av festivalens tio utdelade guldmedaljer.