miniatyr|höger|Giordano Bruno-monumentet på Piazza Campo dei Fiori. Giordano Bruno, född i januari 1548 i Nola i Kungariket Neapel som Filippo, död (avrättad) 17 februari 1600 i Rom i Kyrkostaten, var en italiensk dominikanmunk, filosof och författare.
Giordano Bruno tillhörde den så kallade hermetiska skolan (uppkallad efter Hermes Trismegistus), en skola som influerats av klassiska grekiska filosofer som Platon samt en del förkristen magi. Han inskrevs år 1565 som novis i dominikanklostret San Domenico Maggiore i Neapel och antog namnet Giordano efter ordensgeneralen Jordan von Sachsen; han prästvigdes år 1572.
På grund av sitt intresse för magi blev Bruno uppmärksammad av inkvisitionen och fick därför lämna Neapel 1576. Han studerade sedan flera år i Frankrike och kom då att skriva böcker som försvarade den heliocentriska världsbilden så som den framställts av Nicolaus Copernicus. I boken De l'Infinito, Universo e Mondi från 1584 hävdar han, att universum var oändligt, att det innehöll oändligt många världar och att alla dessa befolkades av intelligenta varelser. På grund av denna, i vår tid inte särskilt kontroversiella hypotes, blev han en mycket omdebatterad person och bemöttes ofta hätskt runt om i Europa.
Efter att han flyttat till Venedig 1591 greps han slutligen av inkvisitionen och 1592 skickades han till Rom för en andra rättegång, eftersom han vägrat att avsvära sig sina påståenden vid den tidigare rättegången i Venedig. I Rom hölls han fången i 8 år och avrättades slutligen på ett kättarbål den 17 februari 1600 på Campo dei Fiori.
Man vet inte exakt på vilka grunder Bruno avrättades. Många har hävdat att det var för att han försvarade den heliocentriska världsbilden, men detta är inte ett historiskt faktum. Det kan lika gärna ha varit hans intresse för hermetism och mystisk filosofi som var grunden för avrättningen. Troligare är att han avrättades för sina religiösa kätterier av gnostisk natur, bland annat hävdas att han liksom gnostikerna ansåg att Jesus inte var en fysisk person utan bara en skenbild, sänd av Gud (doketism). För många har han dock fått vara en martyr för vetenskapens sökande efter sanning samt yttrandefrihet.
Till skillnad från fallet Galileo där påve Johannes Paulus II faktiskt bad om ursäkt har man aldrig omprövat Brunos fall. På initiativ av Romuniversitetets studenter restes 1889 ett monument till hans minne på Campo dei Fiori i Rom, där han avrättades. Monumentet utfördes av Ettore Ferrari.
Biografi De tidiga åren, 1548–1576 Filippo Bruno föddes i Nola (i Kampanien, som då var en del av Kungariket Neapel) år 1548, son till Giovanni Bruno, en soldat, och Fraulissa Savolino. Han skickades till Neapel för att få utbildning. Han fick privatlektioner på ett augustinskt kloster där och gick på allmänna föreläsningar på Studium Generale.Dorothea Waley Singer, Giordano Bruno, His Life and Thought , New York, 1950 Vid 17 års ålder inträdde han i dominikanorden vid det berömda klostret San Domenico Maggiore i Neapel, och tog namnet Giordano, efter ordensgeneralen Jordan von Sachsen (italienska Giordano di Sassonia). Han fortsatte att studera där och år 1572, då han var 24 år gammal, prästvigdes han. Under sin tid i Neapel blev han känd för skicklighet i minneskonst och vid ett tillfälle reste han till Rom för att visa sitt mnemoniska system för påven Pius V och kardinalen Scipione Rebiba. Bruno menade i sina senare år att påven accepterade hans dedikation till honom i det förlorade verket De arca Noe (Om Noaks ark) vid denna tidpunkt.Detta finns nedtecknat i en dagbok av en Guillaume Cotin, bibliotekarie vid klostret Saint-Victor i Paris, som skrev ned minnen från flera konversationer han haft med Bruno. Bruno nämner även denna dedikation i Cabala del Cavallo Pegaseo (Hästen Pegasus’ kabbala, 1585)
En sådan ära tyder på att Bruno utmärkte sig med sin skicklighet. Men Brunos intresse för fritt tänkande och förbjudna böcker gav honom snart problem, och med tanke på den kontrovers som han senare i livet kom att orsaka är det förvånande att han kunde vara kvar inom klostersystemet i elva år. I sitt vittnesmål inför venetianska inkvisitorer, många år senare, uppgav han att två gånger hade han anklagats för att han kastat helgonbilder och bara behållit ett krucifix och givit kontroversiella läsrekommendationer till en novis. Sådant agerande kunde man kanske ha överseende med, men Brunos situation kom att bli betydligt allvarligare, då han uppgavs ha försvarat arianskt kätteri, och när ett exemplar av Erasmus, med hans anteckningar i, upptäcktes gömd på klosterdasset. När han fick veta att ett åtal förbereddes mot honom i Neapel flydde han och övergav sin klosterdräkt, åtminstone för en tid.Gosselin hävdar att Bruno behöll sin tonsur efter att han flytt från Neapel, och att Brunos uppgift om att han använde dominikansk dräkt i Padua tyder på att han behöll tonsuren åtminstone tills han kom till Genève 1579. Han menar även att det är troligt att Bruno behöll tonsuren även efter denna tidpunkt. Enligt detta synsätt ska tonsuren visa en fortsatt djup religiös hängivenhet i motsats till det sätt som Bruno har framställts, som den moderna vetenskapens martyr. Tvärtom, menar Gosselin, bör Bruno ses som en av reformistiska katolska dissenter. Edward A. Gosselin, "A Dominican Head in Layman's Garb? A Correction to the Scientific Iconography of Giordano Bruno", in The Sixteenth Century Journal, Vol. 27, No. 3 (Autumn, 1996), s. 673-678
De första vandringsåren, 1576–1583 miniatyr|vänster|200px|Ett träsnitt av ett av Giordano Brunos mindre komplicerade minnessystem. Bruno for först till kuststaden Noli, och sedan vidare till Savona, Turin och slutligen Venedig, där han gav ut sitt förlorade verk De temporum signis (Om tidens tecken) med dominikanen Remigio Nannini Fiorentinos tillåtelse (hävdade han vid sin rättegång). Därifrån reste han till Padua där han mötte dominikaner som övertalade honom att bära prästdräkt igen. Från Padua reste han till Bergamo och sedan över Alperna till Chambéry och Lyon. Hur han sedan reste är oklart.
År 1579 anlände han till Genève. Det verkar som om han under en kort tid anslutit sig till kalvinisterna.Brunos namn förekommer på en lista, sammanställd hundra år senare, över italienska flyktingar som hade tillhört den protestantiska kyrkan i Genève. Under rättegången i Venedig menade han dock att han inte hade tänkt att ansluta sig till den stadens religion utan bara ville bo där för att kunna leva i frihet och trygghet. Bruno lät sy upp ett par knäbyxor och han fick i gåva ett svärd, en hatt, en cape och annat så att han kunde klä sig utan att bli igenkänd som präst. Under en tid tycks det ha gått bra för Bruno, han skrev in sig vid universitetet i Genève i maj 1579. Men han kunde inte hålla tyst länge. I augusti publicerade han en attack mot den ansedda professorn Antoine de la Fayes verk. Han och boktryckaren arresterades. Istället för att be om ursäkt fortsatte han att försvara sin skrift. Han tilläts inte ta emot sakramenten. Även om detta sedan återtogs var Genève inte längre någon trygg plats för Bruno.
Han reste till Frankrike, först till Lyon, och bosatte sig sedan en tid (1580-1581) i Toulouse, där han doktorerade i teologi och valdes av studenterna som föreläsare i filosofi. Det verkar som om han försökte återvända till katolicismen, men han nekades absolution från den jesuitpräst han kontaktade. Då religiösa oroligheter utbröt sommaren 1581 flyttade han till Paris. Där höll han trettio föreläsningar i teologiska ämnen, och blev även känd för sitt fantastiskt goda minne. Brunos goda minne berodde, åtminstone delvis, på hans genomtänkta mnemoniksystem, men vissa av hans motståndare tyckte att det var enklare att påstå att det berodde på magiska krafter. Hans skicklighet gjorde kung Henrik III intresserad.
I Paris fick han beskydd av sina mäktiga franska mecenater. Under denna tid publicerade han flera verk om mnemonik, som De umbris idearum (Om ideernas skugga, 1582), Ars Memoriae (Minnets konst, 1582) och Cantus Circaeus (Circes sånger, 1582). Alla dessa baserades på hans mnemonikmodeller, baserade på organiserad kunskap och erfarenhet, till skillnad från Petrus Ramus förenklade logikbaserade mnemoniktekniker, som vid denna tid var populära. Bruno skrev även en komedi som sammanfattade en del av hans filosofiska ståndpunkter, Il Candelaio (Ljusstöparen, 1582). De umbris idearum dedicerades till kung Henrik III. På 1500-talet godkändes i regel dedikationer i förhand, och var därmed ett sätt att skydda verket genom en mäktig person. Med tanke på att Bruno dedicerade verk till personer som Henrik III, Philip Sydney, Michel de Castelnau (den franske ambassadören i England), och möjligen påve Pius V, är det tydligt att denne vandrare nu hade tagit sig in i mäktiga kretsar.
England, 1583–1585 I april 1583 for Bruno till England med rekommendationsbrev från Henrik III som den franske ambassadörens Michel de Castelnaus gäst. Där blev han bekant med poeten Philip Sidney (som han dedicerade två böcker till) och andra medlemmar av den hermetiska kretsen kring John Dee, men det finns inga bevis för att han personligen träffade Dee. Han undervisade också vid Oxford, och sökte förgäves en lärarställning där. Hans åsikter orsakade kontroverser, framförallt med John Underhill, som var rektor vid Lincoln College och från 1589 biskop i Oxford, samt med George Abbot, som senare blev ärkebiskop av Canterbury. Abbot hånade Bruno för att stödja "Copernicus uppfattning att jorden kretsade och att himlarna stod stilla; medan det snarare var så att hans eget huvud snurrade runt och hans hjärna som inte stod still." och framförde anklagelser om att Bruno kopierade Ficinos arbeten.
Trots detta var tiden i England fruktsam. Under denna tid fullbordade och publicerade Bruno några av sina mest betydelsefulla arbeten - de sex "Italienska Dialogerna" bestående av den kosmologiska allegorin La Cena de le Ceneri (Askonsdagsmåltiden, 1584), De la Causa, Principio et Uno (Om orsaken, principen och enheten, 1584), De l'Infinito Universo et Mondi (Om det oändliga, alltet och världarna, 1584) såväl som Lo Spaccio de la Bestia Trionfante (Det triumferande vilddjurets fördrivande, 1584) och De gl' Heroici Furori (Om det heroiska raseriet, 1585) samt Cabala del cavallo Pegaseo con l'aggiunta dell'Asino Cillenico (Hästen Pegasus’ kabbala med den killenska åsnans tillägg, 1585). Vissa av dessa trycktes av John Charlewood. En del av verken som Bruno publicerade i London, speciellt Askonsdagsmåltiden, förefaller ha väckt anstöt. Det var inte den första, eller sista, gången som Bruno förlorade sina vänners stöd på grund av sina kontroversiella åsikter i förening med hans bitande sarkasm. Författaren John Bossy har framfört att medan Bruno bodde på den franska ambassaden i London spionerade han samtidigt på katolska konspiratörer under pseudonymen "Fagot" åt Sir Francis Walsingham, Drottning Elisabets underrättelsechef.
De senare vandringsåren, 1585–1592 I oktober 1585, sedan franska ambassaden i London attackerats av en folkhop, återvände Bruno till Paris med Castelnau och fann det politiska läget spänt. Dessutom hamnade han snart i onåd på grund av sina 120 teser mot Aristoteles naturvetenskap och sina pamfletter mot matematikern Fabrizio Mordente. 1586, efter ett våldsamt gräl om Mordentes uppfinning "differentialkompassen", for han till Tyskland.
I Tyskland misslyckades han med att få en lärarställning vid Marburg, men fick tillstånd att undervisa vid Wittenbergs universitet där han gav lektioner om Aristoteles i två år. Men, efter en förändring av det intellektuella klimatet där, var han inte längre välkommen och han for 1588 vidare till Prag. Där fick han 300 daler från Rudolf II, men ingen lärarställning. Han fortsatte med att tjänstgöra kortvarigt som professor vid universitetet i Helmstedt, men var tvungen att åter fly när han bannlystes av lutheranerna.