Slutet gott, allting gott (originaltitel: All's Well That Ends Well) är en komedi av William Shakespeare. Slutet gott, allting gott räknas ibland tillsammans med Lika för lika och Troilus och Cressida till problemkomedierna eller problempjäserna (problem plays eller dark comedies) som är tragikomiska och svåra att genrebestämma till sin natur. Vissa vill även räkna med Timon av Aten.The Oxford Companion to Shakespeare sid 357
Det är osäkert när pjäsen skrevs men språkliga jämförelser brukar förlägga tillkomsten till mellan 1604 och 1605. Förlagan är en berättelse i Giovanni Boccaccios Decamerone. Helena är av låg börd och blir förälskad i greve Bertram som avvisar henne. Hon erbjuder kungen en bot på hans dödliga sjukdom och får som belöning gifta sig med vem hon vill. Helena lyckas lura Bertram att byta ringar med henne och till slut tvingas han ge med sig. Kvinnorna i pjäsen är starka och försigkomna medan männen framställs som omedvetna och känslostyrda. Genom tiderna har pjäsen kritiserats hårt men en omvärdering ägde rum under 1900-talet. Slutet gott, allting gott hör till Shakespeares minst spelade pjäser.
Tillkomsthistoria Datering Det finns ingen vägledning som hjälper till att datera Slutet gott, allting gott. Filologer har identifierat att vokabulären har likheter med den i Lika för lika, Troilus och Cressida och Othello. Utifrån det har det utvecklats en tradition som placerar pjäsens tillkomst till strax efter dessa verk, mellan 1604 och 1605.The Oxford Companion to Shakespeare sid 10
Pjäsens källor Shakespeares enda källa var berättelsen om Giglietta, tredje dagens nionde berättelse i Giovanni Boccaccios Decamerone.Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 170Stanley Wells: Shakespeare's comedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 117 Shakespeare har antingen känt till berättelsen i original eller hittat den i William Painters översättning The Palace of Pleasure från 1566. Till skillnad från Shakespeares Helena är Giglietta rik och hon hotas av döden av kungen om hennes kur inte hjälper. Den farsartade figuren Parolle är även han Shakespeares egen uppfinning.
Tryckningar och text Pjäsen trycktes först i samlingsverket av Shakespeares pjäser, First Folio 1623, som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.The Oxford Companion to Shakespeare sid 145 Texten tros vara nedskriven av den professionelle skrivaren Ralph Crane med en sufflörs exemplar som förlaga. Versionen tros grundad på Shakespeares eget handskrivna original och innehåller därför en hel del korrekturfel. Förekomsten av versalerna G och E i replikprefixen tros syfta på Robert Gough och William Ecclestone som var skådespelare i King's Men.
Handling Helena är föräldralös dotter till en läkare. Hon är fosterbarn hos grevinnan av Rousillon. Hon blir förälskad i grevinnans son, greve Bertram, som inte alls är intresserad av Helena som han tycker är av alltför låg börd. Hans mål är istället att få gå i tjänst hos kungen. Helena söker upp kungen och säger att hon efter sin far har ett bot mot hans dödliga sjukdom. Om det lyckas vill hon som belöning kunna välja vilken brudgum hon vill bland männen i kungens tjänst. Kuren är framgångsrik och Helena väljer Bertram till sin gemål. Bertram vidhåller att hennes rang är för låg och han är fortfarande ovillig att gifta sig med henne.The Oxford Companion to Shakespeare sid 10f
För att komma undan giftermålet beger sig Bertram ut i krig i Toscana. Som följeslagare har han den både fege och skrytsamma skojaren Parolle. Bertram skriver till Helena att han blir hennes make om hon lyckas få hans ring på sitt finger och föda honom ett barn. Helena följer efter Bertram till Florens. Där försöker Bertram förföra den unga Diana. Helena smider en plan med Dianas mor: att Diana skall sätta Helenas ring på Bertrams finger. Diana skall uppmana Bertram att möta henne i hennes sovrum där den förklädda Helena istället väntar. Diana skall även locka Bertram att ge henne sin ring. Allt detta lyckas. När Bertram får bud om att Helena dött i ett kloster vågar han återvända till Frankrike. I Rousillon möter han Helena tillsammans med kungen och hans mor och allt avslöjas. Bertram har inget annat val än att kapitulera, emedan Helena har hans ring på sitt finger. Han lovar att älska henne. Kungen håller en epilog där han meddelar att om slutet är gott så är allting gott.
Analys Teman och motiv Pjäsens figurer är fulla av tankar. Alla, även bifigurer, får tvivla och reflektera och yttra sig i existentiella frågor. Helena är intresserad av stjärnornas inverkan och får diskutera problemet med viljans frihet. Motsättningen mellan bördsadeln och verkliga meriter framställs till meritens fördel. Denna motsättning är förstärkt av Helenas dåliga utgångsläge.Ulf Gran: Inledning i William Shakespeare: Trettondagsafton, Lika för lika, Slutet gott, allting gott sid 246 Kvinnorna i pjäsen är starka. Grevinnan väljer Helena till sin protegé och hon är beredd att förneka sin son när han handlar illa. Diana är slug och ingriper självmedvetet mot den liderlige och bedräglige Bertram samtidigt som hennes mor understödjer Helenas och Dianas intrigerande. Helena är inte bara stark genom att hon får sin vilja igenom utan också för att hon framställs som en reflekterande människa som kan sätta sitt handlande i ett självkritiskt perspektiv.Ulf Gran: Inledning i William Shakespeare: Trettondagsafton, Lika för lika, Slutet gott, allting gott sid 247 Till skillnad från kvinnorna är männen omedvetna, okritiska och känslomässiga. Yrket på modet är krigaren och Bertram ger sig därför ut i krig, likgiltigt var och mot vem. Avslöjandet av den manliga krigsäran motsvaras av bristen på självkännedom.Ulf Gran: Inledning i William Shakespeare: Trettondagsafton, Lika för lika, Slutet gott, allting gott sid 247f Bertram saknar talets gåva utom när han ägnar sig åt att förföra flickor. Han blir snöpligen lurad flera gånger och i den avslutande förhörsscenen slingrar han sig på en gång vanmäktigt och osmakligt.Ulf Gran: Inledning i William Shakespeare: Trettondagsafton, Lika för lika, Slutet gott, allting gott sid 248
Förutom motsättningen mellan manligt och kvinnligt är motsättningen mellan ålderdom och ungdom framträdande. Här är det självklart för den äldre generationen att utnyttja privilegiet att begränsa den yngre generationens friheter.The Oxford Companion to Shakespeare sid 11 Men de äldres samlade visdom är maktlös, ungdomarna kan inte göra bruk av den.
Sängtricket förekommer i två av Shakespeares komedier som båda hör till de så kallade problempjäserna, närmare bestämt Lika för lika och Slutet gott, allting gott. I Lika för lika använder Isabella tricket för att kunna behålla sin oskuld, i Slutet gott, allting gott använder Helena tvärtom tricket för att bli av med sin. Men hennes seger framstår i längden som högst dubbelbottnad.Stanley Wells: Shakespeare's comedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 116f Pjäsen skildrar hur de mänskliga relationerna bryter samman och den vänder ut och in på föreställningen om det konventionellt lyckliga slutet i form av ett äktenskap.David Bevington: Shakespeare the Man i A Companion to Shakespeare sid 17 Bertrams vägran att fullborda äktenskapet gör Slutet gott, allting gott till en psykologisk studie i pinsamheter. Han är odräglig pjäsen igenom utan någon förlösning.Claire McEachern: Shakespeare, religion and politics i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 199 Huruvida Bertram ångrar sitt handlande på slutet är en öppen fråga.Ulf Gran: Inledning i William Shakespeare: Trettondagsafton, Lika för lika, Slutet gott, allting gott sid 249 Bertrams flykt från plikterna speglas av hans fege följeslagare Parolle. Upplösningen möjliggörs genom att Bertram tror att Helena är död, men efter sängtricket är hon i själva verket havande med hans avkomma. Hans plötsliga omvändelse och ånger saknar trovärdighet och kungens slutord motsäger i själva verket pjäsens titel. Helena lyckas bota kungens sjukdom men hennes seger över Bertrams vägran att gifta sig med henne skapar dubbla känslor. Hur man än väljer att se det är upplösningen ett övergrepp på Bertrams uttalade vilja.
Parolles svada blottlägger hans nihilism och trolöshet och den innebär hans sociala fall.Ulf Gran: Inledning i William Shakespeare: Trettondagsafton, Lika för lika, Slutet gott, allting gott sid 251 Parolles feghet och ljugande avslöjas grundligt i akt IV. Shakespeare har parallelliserat Parolles fall med Helenas uppstigande.Ulf Gran: Inledning i William Shakespeare: Trettondagsafton, Lika för lika, Slutet gott, allting gott sid 250 I akt V återkommer Parolle till Frankrike som stinkande och förödmjukad tiggare. Han räddas genom att få plats hos herr Lafeu. Parolles bana blir det främsta exemplet på hur människan tvingas till självinsikt och till att erkänna sitt beroende av andra.
Stildrag De partier som ligger närmast Boccaccios original är alla rimmade: Helenas sista monolog i I.1; hennes dialog med kungen i II.1; hennes val av make i II.3; brevsonetten i III.4 där hon avslöjar sin avsikt att ge sig av som pilgrim liksom Dianas gåtor och Bertrams kapitulation i V.3. I Boccaccios berättselse finns folksagostoff som främlingen som kommer för att frälsa en högt uppsatt person liksom genomförandet av ett omöjligt uppdrag.Ulf Gran: Inledning i William Shakespeare: Lika för lika, Trettondagsafton, Slutet gott, allting gott sid 245 Sagoelementen skymtar fram i Shakespeares pjäs trots att han placerat handlingen i en realistisk kontext. Shakespeare har komplicerat historien genom att göra hjältinnan överlägsen hjälten och genom att göra hjälten lögnaktig. Den realistiska inramningen till trots utmärker sig pjäsen framförallt för sin ironi, vilket skapar distans till den förslagna och tillitslösa hjältinnan liksom till den ohyfsade hjälten. Shakespeare fullbordar pjäsens ironier och parallellhandlingar genom att iscensätta sängtricket gentemot Bertram med hjälp av hans följeslagares Parolles godtrogenhet. Bertram tror att han ägnar sig åt otrohet när han i själva verket dömer sig själv till sitt sedermera arrangerade äktenskap.
Pjäsen är grundad på en saga, men eftersom kungen inte kan förmå Bertram att älska Helena så kullkastar den sagans regler. Pjäsen kastar på samma vis omkull den romantiska komedins konventioner. Det finns i pjäsen en allmän känsla av besvikelse, förlust och grämelse som uppenbaras allteftersom intrigen vecklas ut. Hjältinnan är obeveklig i sin jakt på en kärlek som hon vet är obesvarad. Pjäsen är undersökande till sin natur, den har ingen tydlig premiss.Stanley Wells: Shakespeare's comedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 116.
Narren Lavache är en bitter och olycklig cyniker. Bertrams följeslagare skojaren Parolle ingriper inte i huvudintrigen, men anses ändå vara styckets mest tacksamma roll. Likt Falstaff och Pistol i Henrik IV är han en parasit och smitare, skrytsam och lögnaktig, feg i strid och benägen till förtal. Parolle har liknats vid Lasten i medeltidens moraliteter och med den skrytsamme Il Capitano i commedia dell'arte. Bertram dras mellan den enkla och änglalika Helena och den prunkande och världslige Parolle. Shakespeare har parallelliserat Parolles fall med Helenas uppstigande.
Kritik