Uganda, formellt Republiken Uganda, är en inlandsstat i Östafrika. Landet gränsar till Kongo-Kinshasa i väst, Sydsudan i norr, Kenya i öst, Tanzania i syd och Rwanda i sydväst. Gränsen till Kenya och Tanzania går delvis genom Victoriasjön.
Uganda blev en brittisk koloni 1888 då Ugandaprotektoratet etablerades, men blev självständigt 1962.
Namn Namnet Uganda härstammar från Buganda som under 1700- och 1800-talen var en mäktig stat i Östafrika. Britterna kom från år 1894 att använda namnet Buganda för sin östafrikanska koloni.
Historia
De tidigaste människorna som bodde i det nuvarande Uganda var jägare och samlare. För omkring 2300 till 1700 år sedan invandrade bantutalande folk från centrala och västra Afrika och befolkade större delen av de sydligare delarna av landet. Invandrarna förde med sig ett utökat kunnande om jordbruk, kunskap om järnbearbetning och nya idéer om social och politisk organisation, som vid 1400-talet eller 1500-talet ledde till att centraliserade kungariken utvecklades, däribland rikena Buganda, Bunyoro-Kitara och Ankole.
Nilotiska folk, däribland luo och ateker, invandrade norrifrån till området, troligen omkring 100 e.Kr. De bedrev boskapsskötsel och odling för husbehov och bosatte sig mestadels i de norra och östra delarna av landet. Vissa luo invaderade Bunyoroområdet och assimilerades med bantufolken där. De upprättade Babiitodynastin som den nuvarande härskaren av Bunyoro-Kitara tillhör. Luomigrationen fortskred fram till 1500-talet, och vissa luo bosatte sig bland bantufolk i östra Uganda och fortsatte till den östra sidan av Victoriasjön i Kenya och Tanzania. Ateker (karimojong- och tesofolken) bosatte sig i de nordöstra och östra delarna av landet, och vissa sammansmälte med luo i området norr om Kyogasjön.
När arabiska handelsmän flyttade in i landet från sina enklaver längs Östafrikas kust och nådde det inre av Uganda på 1830-talet, fann de flera kungariken med välutvecklade politiska institutioner. Dessa handelsmän följdes på 1860-talet av brittiska utforskare som letade efter Nilens källa. Protestantiska missionärer kom till landet 1877, följda av katolska missionärer 1879.
Förhistoria Området som idag utgör Uganda har varit bebott i åtminstone 5000 år. Norra Uganda befolkades runt år 3000 f.Kr. av folk från Nubien. Senare kom sudanesiska invandrare att bosätta sig längre söderut. Nilotiska folk invandrade norrifrån omkring 500 f.Kr.
De ugandiska folken levde relativt isolerat till mellan 300 f.Kr och 300 e.Kr. En bantutalande population som sannolikt kom från Centralafrika, migrerade till den sydligaste delen av det som idag är Uganda och slog sig ner vid Victoriasjöns stränder, senast under det första årtusendet efter Kristi födelse..Phyllis Martin and Patrick O'Meara. Africa. 3rd edition. Indiana University Press, 1995. Någon gång under 1400- eller 1500-talet hade de bantutalande folket utvecklat centralstyrda kungadömen.
Det stora kungadömet Kitara (även känt som Bachwezi eller Chwezi) omfattade det mesta av områdena mellan och runt de stora sjöarna Albertsjön, Tanganyikasjön, Victoriasjön och Kyogasjön. Det som blev kungadömets huvudstad och kring vilket hela regionens struktur byggdes, var området som senare blev Ankole. Kungadömet anses ha styrts av Bachwezi-dynastin under 1400- och 1500-talet, efter en halvlegendarisk dynasti som idag är känd som Batembuzi. Bunyoro-Kitara hävdar att man är föregångare till de senare skapade kungadömena Buganda och Ankole.Mwambutsya, Ndebesa, "Pre-capitalist Social Formation: The Case of the Banyankole of Southwestern Uganda." Eastern Africa Social Science Research Review 6, no. 2; 7, no. 1 (June 1990 and January 1991): 78–95. Riket tros ha kollapsat i samband med en invasion från det nilotiska luo-folket.
Tvillingarna Rukidi Mpuuga och Kato Kimera tros vara de första kungarna av Bunyonro och Buganda efter Chwezi-imperiets kollaps, vilken lade grunden för Babiito- och Bambejja-dynastierna. Nilotiska folk, däribland luo och ateker, kom invandrande från norr, sannolikt med början omkring 120 e.Kr. De var boskapsförande nomader och herdar som också odlade men utan att ha ett befäst landägande. De bosatte sig i det som idag är den norra delen av Uganda, norra Kenya och Sydsudan. En del luo invaderade Bunyoros land längs Albertsjöns östra strand och assimilerades med bantufolken där, och kom så att etablera Babiito-dynastin, som den nuvarande omukama (kungen) av Bunyoro-Kitara tillhör."Origins of Bunyoro-Kitara Kings", Bunyoro-Kitara website. Luoinvandringen fortsatte fram till 1600-talet, och många luo bosatte sig bland bantufolken i östra Uganda, medan andra fortsatte ner mot Victoriasjöns stränder i det som idag är Kenya och Tanzania. Ateker-folket (karimojong och iteso) bosatte sig huvudsakligen i det som idag kallas Karamoja, i bergen mellan Uganda och Kenya, medan andra beblandades med luo i området norr om Kyogasjön.
Kolonialhistoria
Fram till mitten av 1800-talet var Centralafrika relativt isolerat, med intern handel och interna konflikter mellan kungadömena. Kontakter med omvärlden knöts framförallt i samband med att efterfrågan på ugandiskt elfenben ökade. Som en följd av utvecklingen av skjutvapen hade det blivit relativt lätt att döda elefanter och därigenom hade elefantstammen närmare kusten minskat betydligt.Rita M. Byrnes, ed. Uganda: A Country Study. Washington: GPO for the Library of Congress, 1990: Long-Distance Trade and Foreign Contact
På 1840-talet kom Swahili-talande handelsmän österifrån och detta var en period då Buganda växte sig starkare. Handelsmännen ville handla med elfenben och slavar. År 1856 togs den första europeiska upptäcktsresanden, John Speke, emot, och därefter anlände även missionärer. På 1860-talet attackerades acholiska områden, ì det som idag utgör norra Uganda, av sudanesiska och egyptiska slavhandlare.
Genom karavanhandel från Indiska Oceanen fick Bugandas kung tillgång till skjutvapen, vilket var en av orsakerna till att riket växte. Samtidigt spreds islam i området. I syfte att förhindra Egyptens påverkan och expansion till Buganda bjöd kung Mutesa I på 1870-talet in kristna missionärer och europeiska upptäcktsresande, som Henry Morton Stanley, till landet. Under 1880-talet eskalerade spänningarna mellan kristna och muslimer vilket ledde till ett inbördeskrig som varade in på 1890-talet. Tyska och brittiska intressenter komplicerade konflikten genom sin inblandning, i samband med deras egen kapplöpning om Afrika. Genom en överenskommelse mellan Tyskland och Storbritannien kom Uganda att bli brittiskt intresseområde.
Enligt avtalet som tecknades år 1890 mellan Tyskland och Storbritannien, preciserades att området norr om 1:a longituden var en brittisk intressesfär. Därefter påbörjade British East Africa Company en kolonisering av området. Under kolonialtiden var Uganda känt som The Pearl of Africa ("Afrikas pärla").
Efter att ha fått kontroll över Buganda och fått Tyskland att avstå från anspråk i regionen genom Helgoland-Zanzibar-fördraget, utvidgade Samväldet sina anspråk. Efter en fem år lång blodig konflikt hade britterna ockuperat kungariket Bunyoro och erövrat Acholi och de norra områdena, och protektoratet fick ungefär de gränser som Uganda nu har.
Nubiska legosoldater gjorde uppror år 1897, vilket med svårighet kuvades efter två års strider. De kristna i Buganda, som varit på den brittiska sidan, belönades rikligt genom att Buganda fick en särställning och områden från Bunyoro anslöts till Buganda. Detta ledde till nya konflikter efter självständigheten. För att kompensera för de stora utgifter striderna förorsakat britterna, skulle den nya kommissionären Harry H. Johnston snabbt åstadkomma en effektiv administration och driva in skatter. För att lyckas gav han efter svåra förhandlingar ledarna i Buganda och deras anhängare stora förmåner, bland annat hälften av marken i Buganda. De kom också att erbjuda sig att stå för den lokala administrationen. I synnerhet i Bunyoro kom bugandernas kulturchauvinism som lokala makthavare att väcka starkt motstånd. Genom ett uppror 1907 upphörde det bugandiska styret i Bunyoro. Trots motstånd erövrade britterna allt större områden och runt år 1918 gick Ugandaprotektoratet sin slutliga form, där Buganda utgjorde en egen provins.
Under 1900-talet investerade Storbritannien i utbyggnaden av järnvägar i Ugandaprotektoratet och arbetskraften var företrädesvis indier. Efter första världskriget kom både industrin och handeln att domineras av indiska företagare, samtidigt uppmuntrades inte europeisk migrering till området.
År 1921 etablerades en lagstiftande församling i protektoratet, varvid inga afrikaner inledningsvis deltog men däremot indier. Det finns inte heller någonting som tyder på att afrikanerna var intresserade av att delta i församlingen. Det mest politiskt avancerade folket, Ganda-folket, betraktade i stället sitt eget råd, lukiko, som landets viktigaste församling. Först efter andra världskriget, när nationalismen ökat, var afrikaner delaktiga i den lagstiftande församlingen.
Ett exempel på hur afrikaner särbehandlades är Imperial Hotel (The Grand Imperial Hotel) i centrala Kampala, där det utanför hotellet fanns en skylt med texten "afrikaner och hundar inte tillåtna".
Under Obote 1962–1971 mini|stående=0.5|Milton Obote.
Uganda blev självständigt från Storbritannien 1962, men kvarstod som medlem i Brittiska samväldet. De första fria valen efter självständigheten hölls 1962 och vanns av en allians mellan Uganda People's Congress (UPC) och Kabaka Yekka (KY). UPC och KY bildade då den första valda församlingen med Milton Obote som regeringschef. Kungen av Buganda Edward Muteesa II utnämndes till presidentHistory of Parliament (Website of the Parliament of Uganda) och William Wilberforce Nadiope, hövding för Busogastammen, utsågs till vicepresident.
Efter en maktkamp 1966 mellan den Oboteledda regimen och kung Muteesa, genomförde det UPC-dominerade parlamentet en statskupp och avsatte presidenten och vicepresidenten. Under 1967 drevs en ny författning igenom och Uganda utropades till republik samtidigt som de kungliga ätterna berövades all makt och alla egendomar. Obote utropades till "verkställande president" utan vare sig val eller folkomröstning.
Under Amin 1971–1979
Den 25 januari 1971 störtades Milton Obotes diktatur genom en militärkupp som leddes av befälhavaren Idi Amin. År 1971 utropade Amin sig själv till president och överbefälhavare, 1975 till fältmarskalk och 1976 till president på livstid.
Amins åtta år som diktator ledde Uganda till ekonomisk kris, social misär och grova brott mot de mänskliga rättigheterna skedde. Särskilt de etniska grupperna acholi och langhi drabbades hårt eftersom dessa hade varit förbundna med Milton Obotes regim. Amin lät också utvisa 50 000 medborgare av indiskt ursprung och beslagtog deras egendom. Detta gjordes för att Obote och hans regering hade tillåtit indier att komma in i landet och Amin hävdade därmed att de var i maskopi med Obote. Amin uttalade även att han skulle se till att britternas välde krympte över hela Afrika, vilket väckte britternas motstånd mot honom. I oktober 1978 slog Tanzanias armé tillbaka ett anfall från Uganda. Med hjälp av inhemsk motståndsrörelse, Uganda National Liberation Army, kunde till slut huvudstaden Kampala intas den 11 april 1979 varvid Amins regim störtades och han själv lämnade landet. Idi Amins diktatoriska regim mellan 1971 och 1979 var ansvarig för 300 000 motståndares död och för utvisandet av alla med indisk bakgrund och konfiskeringen av deras egendom.
Obotes andra period 1980–1985 Efter flera kortvariga presidenter under 1979 tog en militärkommission över makten och utlyste på våren 1980 Ugandas andra parlamentsval som kom att hållas i december samma år. Detta resulterade i att Milton Obote återigen vann och blev landets president. Valet kantades av ett antal oegentligheter men fick likväl godkänt betyg av den grupp från det brittiska samväldet som övervakade valet.