RMS Titanic (Royal Mail Steamer Titanic) var en oceanångare byggd 1909–1911 för atlantrutten Southampton–New York. Fartyget ritades av några av den tidens bästa ingenjörer och utrustades med den mest avancerade teknik som fanns tillgänglig. Det var vid tidpunkten för sjösättningen, tillsammans med sitt systerfartyg , världens största passagerarfartyg. Titanic ägdes av White Star Line och byggdes vid Harland & Wolff i Belfast, Nordirland.
Den 10 april 1912 lämnade Titanic Southampton i England för sin jungfruresa. Efter stopp i Frankrike och Irland lämnade hon den 11 april Europa och stävade ut på Atlanten mot slutdestinationen New York i USA. Strax före midnatt den 14 april kolliderade Titanic med ett isberg som skadade skrovet under vattenlinjen så pass allvarligt att hon på 2 timmar och 40 minuter sjönk till Atlantens botten varvid officiellt 1 514 (enligt olika rapporter mellan 1 490 och 1 635) personer omkom. Skeppets undergång blev därmed en av historiens största marina katastrofer i fredstid. En orsak till det stora antalet dödsoffer vid förlisningen var att fartyget, som hade ca 2 225 människor ombord, endast hade utrustats med livbåtar för 1 178 personer. En oproportionerligt hög andel män fanns bland dödsoffren då man prioriterade att rädda kvinnor och barn.
Många chockades av fartygets öde, då det trots mödan som lagts på att åstadkomma ett säkert och – som gjorts gällande – så gott som osänkbart fartyg, ändå hade förlist. Mediernas myckna skrivande om offer och överlevande i dramatiska reportage, stora förändringar i sjörätten i katastrofens efterspel och upptäckandet av vraket 1985 är alla faktorer som genom åren bidragit till att upprätthålla intresset för Titanic och den mytbildning som omgärdar skeppets öde.
Bakgrund Rederiet White Star Line, grundat 1845 av Henry Wilson och John Pilkington, drev en fartygsflotta som seglade på traden mellan Storbritannien och Australien. När rederiet gick i konkurs 1868 köptes det upp av den skotske affärsmannen Thomas Henry Ismay som företog en genomgripande förändring av produktionen, från segeldrivna fartyg till tillverkning av moderna ångfartyg. Vid 1800-talets slut var emigrationen från Europa till andra sidan Atlanten omfattande, och efterfrågan på välrustade transportfartyg ledde till etablering av allt fler rederier. Ledningen för White Star Line beslöt att möta den hårdnande konkurrensen med fartyg som var både större och snabbare än tidigare. När Thomas Ismay avled 1899 tog hans son Joseph Bruce Ismay över direktörskapet.
År 1902 köptes rederiet upp av den amerikanska bankiren John Pierpont Morgan som hade för avsikt att förvärva alla rivaliserande rederier för att foga in dem under en enda organisation: International Mercantile Marine Co. I och med köpet blev White Star Line ett amerikanskt rederi, men Morgan lät både företagets fartyg och ledning förbli brittiska och Ismay blev efter några år ny president för IMMC.
År 1907 möttes Ismay och den kanadensiska affärsmannen William James Pirrie, delägare till ingenjörsfirman och skeppsvarvet Harland & Wolff i Belfast; ett företag som var världsledande inom skeppsvarvsindustrin och det varv som byggde White Star Lines alla nya fartyg. Fram växte en idé (förmodligen ursprungligen Pirries) om att bygga tre gigantiska Atlantfartyg och snart förbereddes bygget av de tre systerfartygen Olympic, Britannic och Titanic som skulle bli de mäktigaste världen hade skådat. Thomas Andrews, en erfaren skeppsman och chef för Harland & Wolff design fick uppgiften att övervaka designen och konstruktionen av Titanic.
En av White Star Lines huvudrivaler var brittiska Cunard Line som fokuserade på hastighet i sina fartygskonstruktioner, och rederiets passagerarfartyg och , med en maxfart på 26 knop, blev omedelbara succéer när de sattes i trafik 1907 och 1908. White Star Line ansåg att bränslekostnaden gjorde det ekonomiskt oförsvarbart att satsa på hög fart och man beslöt därför att maxhastigheten skulle vara 22 knop och satsade istället på storlek, bekvämlighet och inredning. Tidskriften Shipbuilder skrev så här angående syftet med en resa med någon av de tre systrarna:
Byggandet av Olympic inleddes i december 1908 och tre månader senare, 31 mars 1909, inleddes kölsträckningen av Titanic. De två fartygen kom att färdigställas sida vid sida på Harland & Wolffs skeppsvarv i Belfast.
Byggande och sjösättning Två skepp sida vid sida miniatyr|240px|vänster|Titanic på varvet 1911. Titanic och hennes systerfartyg utgjorde en stor teknisk utmaning för Harland och Wolff då inget varv någonsin försökt att konstruera ett fartyg av denna storlek. Skeppen byggdes på Queen's Island, i dag känt som Titanic Quarter, i hamnen i Belfast. Man fick lov att riva tre befintliga slipar och bygga två nya, de största som någonsin dittills byggts, för att rymma båda fartygen. Byggandet av skeppen skulle sedan underlättas av en enorm brygga byggd av Sir William Arrol & Co., ett skotskt företag som ansvarat för byggandet av Forth Bridge och Londons Tower Bridge. Bryggan var 69 m hög, 82 m bred och 260 m lång och vägde mer än 6 000 ton och kunde rymma ett antal mobilkranar. En flytande kran med en lyftkapacitet på 200 ton togs in från Tyskland.
Byggandet av Olympic och Titanic ägde rum nästan parallellt, med byggstart den 16 december 1908 respektive den 31 mars 1909. Olympic kom att sjösättas strax före Titanic och de lärdomar man drog var till nytta vid Titanics slutkonstruktion. Fartyget kunde därför göras än mer luxuöst för förstaklasspassagerarna än sitt redan lyxiga systerfartyg. Båda fartygen tog ungefär 26 månader att färdigställa och följde i stort samma byggprocess. De var först utformade som enorma flytande lådor med kölarna som ryggrad och med skrovens spant som revben. Vid fartygens nedre bas fanns en dubbel botten (1,6 m djup) som stöttade upp de 300 upp till 20 m långa spanten, alla med ett avstånd på 61 eller 91 cm från varandra. De avslutades vid bryggdäcket (B-däck) och täcktes med stålplattor som bildade fartygens yttre skal.
miniatyr|240px|Några av varvsarbetarna intill Olympics roder och propellrar. De 2 000 skrovplåtarna var utskurna delar av valsad stålplåt, drygt nio meter långa och sex meter breda, och upp till tre ton tunga med en tjocklek på 1–1,5 tum (2,5–3,8 cm). Skroven konstruerades i halvkravell, det vill säga att de nedre borden sammanfogades med klinkteknik, varefter man i skrovens raka lodräta del övergick till en kravellvariant med omväxlande inre och yttre bord som överlappade varandra. De olika svetsningsmetoder som idag är självklara i varvsindustrin var fortfarande i sin linda och i likhet med majoriteten av den tidens järn- och stålkonstruktioner hölls skrovet ihop med nitar. De monterades antingen med hydrauliska maskiner eller manuellt. Runt tre miljoner nitar krävdes och deras samlade vikt var cirka 1 200 ton.
På 1990-talet konstaterade några materialforskare att de stålplattor som användes hade en benägenhet att bli särskilt spröda i kyla och att denna skörhet förvärrade slagskadorna och påskyndade skeppets undergång. Det antas dock att stålplattorna var av god kvalitet enligt tidens normer, men att den var underlägsen det stål som kom att användas för skeppsbyggnadsändamål under kommande decennier tack vare framsteg inom metallurgin.
Arbetet med att bygga fartygen var svårt och farligt. För de 15 000 män som arbetade vid Harland och Wolff var säkerhetsåtgärder i bästa fall rudimentära. Mycket av arbetet var farligt och utfördes utan någon säkerhetsutrustning som hjälmar eller säkerhetsskydd på maskinerna. Därför kunde man också förvänta sig både skador och till och med dödsfall under arbetet. Under byggandet av Titanic registrerades 246 skador, 28 av dem ”svåra”, som armar som brutits av maskiner eller ben som krossats under fallande stålstycken. Sex personer dog ombord på själva fartyget medan hon byggdes och utrustades och ytterligare två dog i olika varvsbyggnader. Strax före sjösättningen dödades dessutom en arbetare när ett trästycke föll på honom.
Sjösättning 230px|miniatyr|Titanic sjösätts. Sjösättningen av Titanic den 31 maj 1911 ledde till stor uppståndelse, dock inte lika stor som för Olympic sju månader tidigare. Nästintill alla ledande personer bakom byggandet, som J. P. Morgan, Bruce Ismay och fartygskonstruktören Thomas Andrews med flera, var närvarande när deras skapelse skulle eskorteras från land till öppet vatten. Uppemot 100 000 personer samlades intill Belfasts närliggande stränder och hamn för att skymta det stora fartygets väg ned till vattnet. En röd flagga hissades i dess akter för att visa att det var snart dags.
Som brukligt var hade stapelbädden täckts med ett tumtjockt lager av en illaluktande blandning av tvål, talg och tran för att främja en bekymmersfri glidfärd ned i floden Lagan. Sjösättningen genomfördes utan några som helst problem trots skeppets gigantiska storlek, och efter bara 62 sekunder befann sig Titanic flytande i vattnet. I enlighet med White Star Lines traditioner blev fartyget inte formellt namngivet eller döpt med champagne. Fartyget bogserades till en utrustningskaj, där hennes motorer, skorstenar och överbyggnad under det närmaste året installerades och hennes interiör passades in. Hon blev därpå inredd med alla de träarbeten, dekorationer, elektriska system och maskiner som behövdes. Titanic var sedan ett populärt ämne och nämndes ofta i både massmedia och reklam redan före sin jungfruresa. I tidningarna kom det närapå dagligen stora reportage angående dess storlek, lyx och elegans. I reklam användes hon mycket flitigt, inte minst av ägarrederiet, White Star Line. När bolaget sedan gjorde sin Europareklam framhävdes det ofta att Olympic och Titanic var skepp som var så gott som osänkbara. Uttrycket kom snart att spridas över hela världen och förvandlades därpå till en ”slogan: ”Olympic och Titanic – de osänkbara skeppen”.
Konstruktion Dimensioner och layout Titanic var 269,1 m lång (882 fot 9 tum) med en största bredd av 28,2 m (92 fot). Hennes totala höjd från kölen till toppen av förmasten var 73 m. Från vattenlinjen till toppen av skorstenarna mätte hon 42,6 m och från bryggan ner till vattenlinjen var höjden 18,4 m. Hon hade ett djupgående på 10,54 m och uppmätte 46 328 bruttoregisterton, 39 380 ton tomvikt och 13 767 dödviktston i kapacitet. miniatyr|350px|Titanic och de olika däckens nivåer. Alla tre fartygen i Olympic-klassen (Titanic, Olympic och senare också Britannic) hade tio däck (befälets översta avdelning oräknad), varav åtta var för passagerarna. Uppifrån räknat var de: Båtdäck, där livbåtarna fanns. Kommandobryggan och styrhytten var vid den främre delen, framför däcksbefälets bostäder. Bryggan stod 2,4 meter över däcket och sträckte sig ut till båda långsidorna så att skeppet kunde kontrolleras vid dockning. Styrhytten var belägen precis bakom och över bryggan. Ingången till förstaklassavdelningens ”Grand Staircase” (stor, utsmyckad trappa) och gym var belägen mitt på skeppet ihop med det upphöjda taket i förstaklass-loungen, medan man på den bakre delen av däcket kunde se taket av förstaklass rökrum och den relativt blygsamma andraklass-entrén. Det trätäckta däcket var uppdelat i fyra åtskilda promenadstråk för befälet, förstaklasspassagerare, fartygsingenjörer och andraklasspassagerare. Däcket flankerades av livbåtar förutom i förstaklassområdet där det fanns en öppning för utsiktens skull. A-däck, även kallat Promenaddäck, sträckte sig längs överbyggnadens alla 166 m i längd. Det var uteslutande reserverat för förstaklasspassagerare och innehöll förstaklasshytter, förstaklassloungen, rökrum, läs- och skrivrum och kaféerna Palm Court och Verandah.