Lev Nikolajevitj Gumiljov (), född 1 oktober 1912 i Sankt Petersburg, död 15 juni 1992 i samma stad, var en sovjetisk (rysk) historiker, etnolog, arkeolog, orientalist, författare och översättare. Han var son till de berömda poeterna Nikolaj Gumiljov och Anna Achmatova.
Lev Gumiljov arresterades sammanlagt fyra gånger. Efter tjugonde partikongressen 1956 blev han frigiven och rehabiliterad.
Gumiljov skrev och försvarade två doktorsavhandlingar, en i historia och en i geografi. Hans vetenskapliga produktion består av tolv monografier och fler än 200 artiklar. Gumiljovs stora bidrag till vetenskapen anses vara teorin om Eurasiens periodiska väta och att han populariserade nomadernas historia. I sin historiska forskning höll han fast vid idéer som stod eurasianismen nära. Gumiljovs åsikter gick långt utanför ramarna för vedertagna vetenskapliga uppfattningar och väckte debatt och häftiga diskussioner bland historiker, etnologer och andra.Om Lev Nikolajevitj Gumiljov i Stora ryska encyklopedin. Band 8. Moskva. Sid. 155.
Vladimir Putin har sedan sin tredje presidentperiod citerat och visat att han ansluter sig till Gumiljovs teorier om passionarnost och eurasianismen.
Tidiga år (1912–1929) miniatyr|Lev Gumiljov med sina föräldrar 1916. Bakgrund och födsel Lev Gumiljov var enda barnet till de berömda poeterna Nikolaj Gumiljov och Anna Achmatova. När Achmatova väntade honom var hon och Nikolaj Gumiljov i Italien, och när de återvände till Ryssland bodde de hos Nikolaj Gumiljovs mor, Anna Ivanovna Gumiljova (född Ljvova) i Slepnjove, Bezjetskij härad (Guvernementet Tver). Arvingens födelse var efterlängtad, eftersom Nikolaj Gumiljovs äldre brors äktenskap var barnlöst, och bysamfälligheten hade beslutat att efterskänka deras skulder om en pojke föddes.
Lev Gumiljov såg dagens ljus 1 oktober 1912 i kejsarinnan Alexandras barnbördshus på Vasilijön i Sankt Petersburg. Efter några dagar fördes han till Gumiljovs hus i Tsarskoje Selo och döptes 19 oktober. Samtida personer har i sina memoarer påpekat att Achmatova ganska snart gjorde sig fri från sina moderliga plikter och att det var farmodern som tog hand om Lev Gumiljov nästan från allra första början av hans liv.
Flytt och släktingar Efter sommaren 1917 lämnade familjen Gumiljov sin lantegendom i Slepnjove på grund av hotande pogromer och begav sig till staden Bezjetsk. Bönderna lät dem ta med sig biblioteket och delar av möblemanget. Anna Achmatova och Nikolaj Gumiljov skilde sig officiellt 1918, på Anna Achmatovas initiativ. I slutet av augusti 1918 flyttade Anna Ivanovna Gumiljova med sonsonen Lev till Nikolaj Gumiljov i Petrograd. Nikolaj Gumiljov tog med sig sonen då han reste till in till staden i olika litterära ärenden, och tog även med honom till Anna Achmatova som då levde med orientalisten Vladimir Kazimirovitj Sjilejko. Vid den tiden visade Lev Gumiljov redan intresse för historia.
Sommaren 1919 flyttade Anna Ivanovna Gumiljova med sonens andra hustru, Anna Nikolajevna Engelhardt, och barnen till Bezjetsk, dit Nikolaj Gumiljov ganska ofta reste och besökte dem. Sista gången far och son träffades var i Bezjetsk i maj 1921.
I staden Bezjetsk bodde familjen Gumiljov tillsammans med släktingar i övervåningen i ett trähus på Rozjdestvenskijgatan. Men de fick med tiden tränga ihop sig i ett enda rum allteftersom fler hyresgäster inkvarterades. Anna Ivanovna Gumiljova försökte så gott det gick att inte anpassa sig till den nya sovjetiska verkligheten, men insåg att sonsonen måste leva under sovjetmakten, och bad därför Achmatova att "korrigera" sonens födelseattest, så hans adliga ursprung inte skulle framgå. Men i själva verket hade vare sig Lev eller hans far något adligt ursprung, utan det var endast farfadern Stepan Jakovlevitj Gumiljov, som hade fått ett personligt adelskap efter förtjänst, och det gick inte att ärva.
Förutom farmodern spelade ”faster Sjura” – Alexandra Stepanovna Svertjkova (1869–1952) – en stor roll under Lev Gumiljovs uppväxt. Hon ville till och med adoptera honom. Vid den tiden levde familjen på faster Sjuras lärarlön (62 rubel i månaden) och de 25 rubel Achmatova skickade varje månad av den pension hon då erhöll ”för sina förtjänstfulla bidrag till den ryska litteraturen”. En annan betydande hjälp till hushållet var trädgårdslandet de hade tillgång till utanför staden. Under dessa förhållanden växte Lev Gumiljov upp från sex års till 17 års ålder. Anna Achmatova hälsade på sonen vid två tillfällen under den perioden – julen 1921 och sommaren 1925 (från 21 till 26 juni). I juni 1926 besökte Lev och hans farmor Leningrad. miniatyr|Lev Gumiljov, Anna Achmatova, Anna Gumiljova. I mitten av 1920-talet.
Skolgång Gumiljov gick i tre olika skolor i Bezjetsk: 2:a sovjetiska skolan, järnvägsskolan och 1:a sovjetiska skolan (1926–1929). Av olika anledningar fungerade inte relationerna mellan Lev Gumiljov och hans jämnåriga. Enligt hågkomster från andra: ”Lev höll sig för sig själv. Vi andra var alla pionjärer och komsomolmedlemmar, han var inte med någonstans. Under rasterna när alla lekte, stod han vid sidan om.” I 2:a sovjetiska skolans råd röstade de för att frihetsberöva Lev Gumiljov som ”son till en kontrarevolutionär och ett klassfrämmande element. I järnvägsskolan fick Lev god kontakt med läraren i litteratur och samhällskunskap, A. M. Pereslegin (1891–1973), och de fortsatte att brevväxla ända till slutet av Pereslegins liv. I 1:a sovjetiska skolan uppskattade lärarna och klasskamraterna Levs litterära begåvning, och han började skriva för skoltidningen ”Progress”, och blev dessutom belönad med en prissumma av skolrådet för berättelsen ”Havsdjupens hemlighet”. Han besökte ofta Bezjetsk stadsbibliotek.
Lev Gumiljov höll även föredrag om modern rysk litteratur på biblioteket och ledde Bokvänklubbens litterära sektion. Men hans försök att skriva dikter, som liknade Nikolaj Gumiljovs ”exotiska teman”, förhindrades strängt av modern, och först på 1930-talet fortsatte Lev Gumiljov att skriva poesi.
Flytt, expeditioner, arresteringar, studier (1929–1938)
Flytten till Leningrad I slutet av augusti eller i början av september 1929, då Lev Gumiljov gått ut skolan, flyttade han till modern i Leningrad, till huset vid Fontanka. Förmodligen träffade han inte Achmatova och hennes make Nikolaj Nikolajevitj Punin, som hade rest till Kaukasien. Punins lägenhet var en kommunalka (kollektiv lägenhet), och där bodde även Punins första hustru och dottern Irina samt en arbetarfamilj (i olika rum). Lev Gumiljov fann en plats på en träkoffert i den ouppvärmda hallen.
Punin ordnade en plats åt Gumiljov i enhetsskola 67 (där styvfaderns bror A. N. Punin var rektor), där han gick om årskurs 9 och förberedde sig för högre studier. Han blev försörjd av sin mor och Punin, med vilka han hade ansträngda relationer. Efter bästa förmåga hjälpte han till i hushållsarbetet: högg ved, bar upp den till lägenheten, eldade, stod i kö för att handla matvaror.
Expeditionerna till Bajkal och Tadzjikistan Sommaren 1930, då Lev Gumiljov hade slutat skolan, bestämde han sig för att söka in till pedagogiska institutets tyska avdelning. Han hade förberett sig under ett halvår och studerat tyska. På grund av hans adliga ursprung vägrade antagningskommissionen att ens ta emot hans ansökan, och han reste tillbaka till Bezjetsk. En annan version (Gumiljovs egen) hävdar att Punin körde iväg honom. I Bezjetsk ordnade Gumiljovs släktingar ett svartjobb åt honom på verktygsmaskinsfabriken Sverdlov, på Vasilijön, där han senare arbetade på spårvagnsavdelningen. År 1931 kom han in på en förberedande kurs för geologiska expeditioner. Vid den tiden, då Sovjetunionen industrialiserades, genomfördes många geologiska expeditioner, och det saknades ständigt personal, och därför brydde man sig mindre om social bakgrund. Gumiljov kunde senare inte erinra sig att han någon gång hade känt sig som paria eller särbehandlad under sina första expeditioner. miniatyr|Utsikt över Chamar-Dabanbergen. Foto från 2007.
11 juni 1931 begav sig Gumiljov till Irkutsk. Achmatova vinkade av honom vid Moskvastationen. Expeditionens bas låg vid staden Sljudjanka, och det huvudsakliga utforskningsområdet var Chamar-Dabanbergen. Enligt kollegan A. Dasjkovas memoarer var Gumiljov inte så intresserad av expeditionen, men visade sig vara en pålitlig kamrat. Eftersom vintern kom tidigt avslutades expeditionen redan i början av augusti. Därefter deltog Lev Gumiljov nästan varje år i olika expeditioner – först geologiska, senare arkeologiska och etnogeografiska. Enligt levnadstecknarnas beräkningar deltog han allt som allt i 21 expeditioner mellan åren 1931 och 1967.
Arbetet var relativt välbetalt och gjorde Gumiljov oberoende av modern och Punin. När han återvände från Bajkal valde han att först bo hos Lev Jevgenjevitj Arens (bror till Punins första hustru), och sedan hos sin farmors brorsdotter.
1932 deltog Gumiljov i sin längsta expedition någonsin, till Tadzjikistan, under 11 månader. Han kom med på expeditionen genom rekommendationer från Pavel Nikolajevitj Luknitskij, hans lärare i Bezjetsk och som Gumiljov beundrade i hela sitt liv. Den då 30-årige Luknitskij, som även var bergsbestigare, avgångselev från litteraturfakulteten, och den tadzjikiska expeditionen vetenskapliga sekreterare. mineralogen Alexander von Fersmann, tillika vetenskapsrådets ordförande, förberedde expeditionen. I rådet ingick vetenskapsmän med världsrykte, bland andra Nikolaj Vavilov. Den parasitologiska gruppen, i vilken Gumiljov hamnade, leddes av Jevgenij Pavlovskij, blivande akademiledamot och president för Sovjetunionens geografiska sällskap, och grundare av tropiska institutet i Tadzjikistan. Expeditionens ledare var Nikolaj Petrovitj Gorbunov, Lenins personlige sekreterare, tidigare chef för Sovnarkom och rektor för Moskvas statliga tekniska universitet uppkallat efter Nikolaj Bauman. 97 vetenskapsmän deltog i expeditionen (allt som allt deltog omkring 700 personer), uppdelade i 72 grupper.
Efter att ha stannat till i Stalinabad (numera Dusjanbe begav sig Gumiljov till Gissarskijdalen, där han arbetade som helmintologilaborant, innan han råkade i konflikt med sin chef, och blev avstängd för störande av arbetsdisciplinen. Därefter flyttade han till Vachsjskadalen och installerade sig på malariastationen i Dangarområdets mönstersovchos. Där var det relativt välbetalt och inga problem med livsmedelstillgången. Trettio år senare mindes Lev Gumiljov sitt arbete där: ”Arbetet bestod i att jag skulle hitta ett kärr där mygg kläcktes och förgifta vattnet med Schweinfurtergrönt. Det minskade antalet mygg något, men de som överlevde räckte till för att smitta både mig och hela befolkningen i trakten med malaria.”
Här lärde sig Gumiljov tadzjikiska av lokalbefolkningen, och det var det språk han kunde bäst av alla han hade lärt sig.
Moskva, första arresteringen miniatyr|Från vänster till höger: Georgij Ivanovitj Tjulkov, Maria Sergejevna Perovych, Anna Achmatova och Osip Mandelstam. Fotot från 1930-talet.
Då Lev Gumiljov återvände från expeditionen 1933, stannade han till i Moskva, där han umgicks intensivt med poeten Osip Mandelstam, som i honom såg en ”fortsättning av hans far”. Under hösten samma år hittade Gumiljov ett litterärt arbete – att översätta dikter av poeter från Sovjetunionens delrepubliker.
Hos familjen Mandelstam lärde han känna Emma Grigorjevna Gersjtejn, en läkardotter som då tjänstgjorde vid Sovjetunionens fackföreningsförbund för vetenskapliga medarbetare. Hon fick idén att hjälpa Gumiljov att bli fackföreningsmedlem, för att han på så vis skulle undslippa statusen ”berövad sina medborgerliga rättigheter”. Det lyckades inte, men deras vänskap varade i 60 år.
10 december 1933 arresterades Lev Gumiljov för första gången. Det skedde hemma hos Vasilij Aleksandrovitj Eberman, en orientalist, som Gumiljov konsulterade för en översättning från arabiska. Han var arresterad i nio dagar, frisläpptes sedan utan att några anklagelser redovisades, och han förhördes inte ens.