Elvis, också känt som The Fool Album för att skilja det från det självbetitlade albumet från 1956, är ett studioalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 57:e album och gavs ut av RCA Records i stereo (APL1 0283) i juli 1973.
Albumet utkom som första album efter framgången med livealbumet Aloha from Hawaii och vid en tid då ännu inga nya studioinspelningar hade gjorts. Det sammanställdes därför av låtar som blivit över från olika inspelningstillfällen. Sju av albumets tio låtar hade spelats in i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee, i mars och maj 1971. Två härrörde från den enda studiosessionen Elvis genomförde 1972, i RCA:s studio C i Hollywood i mars detta år. "It's Impossible" härrörde från ett liveframförande i februari 1972 på Las Vegas Hilton.
Albumets enda singel var öppningsspåret "Fool", utgiven i mars 1973 tillsammans med "Steamroller Blues" från satellitkonserten Aloha from Hawaii. "Steamroller Blues" blev den låt som radiostationerna i USA föredrog att spela och således också den som nådde högst på listorna där med plats 17 på Billboard Hot 100, medan "Fool" inte kom in.
Albumet nådde plats 52 på Billboard 200 i USA, och plats 25 på den konkurrerande Cash Box-listan. I Storbritannien placerade det sig som bäst på plats 16 på UK Albums Chart. Albumet sålde i knappt 200 000 exemplar i USA under sin aktiva period på listorna.
Bakgrund Katalogköpet miniatyr|stående=0.8|Tom Parker, som förhandlade fram köpesumman på 5,4 miljoner dollar vid RCA:s uppköp av Elvis inspelningskatalog. I slutet av 1972, under planeringen av satellitsändningen Aloha from Hawaii, kontaktade skivbolaget RCA Records Elvis Presleys manager, överste Tom Parker, med ett förslag om ett omfattande ekonomiskt avtal rörande Elvis tidigare inspelningar. Skivbolaget ägde redan masterinspelningarna och rätten att marknadsföra dem, men ville då genom en engångsutbetalning lösa ut alla framtida royaltyanspråk knutna till Elvis dittills utgivna material. RCA hade ständigt varit i konflikt med Parker i frågor om royaltyutbetalningar och den faktiska användningen av katalogen, och ville undanröja denna källa till konflikt. Inom RCA hade man fått uppfattningen att Elvis var i skriande behov av pengar till följd av sitt slösaktiga leverne och, främst, för att kunna finansiera den kommande skilsmässouppgörelsen med Priscilla Presley.
Musikkritikern och Elvisbiografen Peter Guralnick, som haft tillgång till Parkers egna handlingar och hans affärskorrespondens, menar att Parker av flera olika skäl var emot affären, främst för att han skulle förlora kontrollen över den äldre musikkatalogen. Men Elvis och hans far Vernon Presley var positiva till affären under förutsättning att ersättningen blev tillräckligt hög och klargjorde att om Parker inte ville hantera affären kunde de låta Elvis personlige advokat sköta förhandlingarna. Parker förhandlade därför upp det ursprungliga budet på 3 miljoner dollar till 5,4 miljoner dollar.
miniatyr|stående=0.8|Producenten Felton Jarvis, som efter sin sjukfrånvaro återvände till arbetet och ändrade innehållet i albumet Elvis. Men för att ge RCA full dispositionsrätt över katalogen utan några kvarstående anspråk eller begränsningar, förhandlade Parker också fram omfattande separata och personliga konsult- och marknadsföringsavtal med RCA, samtidigt som han omförhandlade avtalet med Elvis så att han och Elvis framöver i praktiken skulle dela huvuddelen av sina gemensamma affärsintäkter enligt en 50/50-modell, med undantag för turnéverksamheten.
Sammanställningen av albumet I samband med affären och likvidationen av musikförlagen Elvis Presley Music och Gladys Music, planerade Parker för två nya musikförlag – Elvis Music och Whitehaven Music. Innan nya avtal med låtskrivare hunnit slutas för dessa förlag, beordrade dock Parker att inga inspelningssessioner heller fick äga rum. RCA hade preliminära planer på att följa upp framgångarna med dubbelalbumet Aloha from Hawaii via Satellite med ett nytt album i juni, men hade, som situationen utvecklats, inga nya inspelningar att arbeta med.
Efter den ordinarie producenten Felton Jarvis njursjukdom och senare njurtransplantation, hade Joan Deary på RCA:s New York-kontor tagit över ansvaret för både Madison Square Garden- och Aloha-livealbumen. Hon började planera för ett nytt album som fått arbetsnamnet Fool, efter den då aktuella singeln. I brist på nytt material avsåg hon att utöver titelspåret, inkludera de fem extralåtarna från Aloha-konserten som visades i den utökade versionen som sändes på TV i USA i april, men som inte ingick i livealbumet: "Blue Hawaii", "Ku-U-I-Po", "No More", "Hawaiian Wedding Song" och "Early Mornin' Rain". Till detta skulle läggas de två överblivna studioinspelningarna "Where Do I Go From Here" och "I'll Take You Home Again Kathleen", den senare efter att pålägg gjorts. Slutligen övervägdes några outgivna liveframföranden: "It's Impossible" från februariinspelningarna 1972 i Las Vegas, samt "Until It's Time for You to Go", "Blue Suede Shoes" och "A Blues Jam" från eftermiddagsföreställningen i Madison Square Garden den 10 juni 1972 – den sistnämnda i tron att det var en ny Elvislåt medan det i själva verket var ett felaktigt namn som RCA gett "Reconsider Baby". När hon hade färdigställt albumet höll dock "Steamroller Blues" höll på att etablera sig som singelns starkare sida på listorna och hela projektet började framstå som ogenomtänkt.
miniatyr|stående=0.9|Elvis Presley i januari 1973 under Aloha from Hawaii, varifrån bilden på omslaget till albumet Elvis hämtades. När så Felton Jarvis tillfrisknade och återvände, ingrep han och verkade för en annan sammansättning av albumet. Han ville avlägsna live-materialet (endast "It's Impossible" blev kvar) och inkludera fler av de studioinspelningar som han själv producerat. Utöver "I'll Take You Home Again Kathleen" fanns också "I Will Be True" och "It's Still Here" från maj 1971, där Elvis ensam ackompanjerade sig på piano. Från samma inspelningstillfälle fanns en lång jamversion av Bob Dylans "Don't Think Twice, It's All Right" som han menade gick att korta ner. Efter detta återstod endast fem ännu outgivna studioinspelningar, av vilka några dessutom var ofullständiga eller ofärdiga. Medan "For the Good Times" och "My Way" förblev outgivna inkluderade Jarvis "(That's What You Get) For Lovin' Me", "Padre" och "Love Me, Love the Life I Lead" från sessionerna i mars och maj 1971 på albumet. I samband med denna omstrukturering döptes albumet också om från Fool till enbart Elvis. Det har dock fortsatt kommit att kallas Fool-albumet för att skilja det från Elvis andra album från 1956 som också bar namnet Elvis.
Som det kom att utvecklas gjordes inget försök att dra nytta av framgångarna för Aloha from Hawaii från vare sig showen eller albumet som nådde förstaplatsen på listorna, förutom att ett foto från showen användes på omslaget. Skivan bestod huvudsakligen av låtar som av olika anledningar blivit över, och albumet var lågmält i sin framtoning och kortare än tjugofem minuter totalt. RCA försökte återvinna en del av kostnaden för katalogköpet genom att ge ut inspelningar som inte medförde några ytterligare royaltyutbetalningar. Albumet misslyckades dock försäljningsmässigt.
Komposition, stil och texter Mars 1971, RCA Studio B, Nashville miniatyr|stående=0.9|Gordon Lightfoot (ca 1965), som skrev "(That's What You Get) For Lovin' Me".
"(That's What You Get) For Lovin' Me", skriven av den kanadensiske singer-songwritern Gordon Lightfoot, spelades in den 15 mars 1971 i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee. Studion var bokad för fyra dagar den 15–19 mars i syfte att spela in några singlar, ett julalbum, ett gospelalbum och ett popalbum. Elvis var emellertid förkyld, hade problem med rösten och ögonsmärtor, och sessionen fick avbrytas efter omkring sex timmar. Elvis togs in på sjukhus i Nashville med diagnosen irit och sekundärt glaukom.
Bara fyra låtar hann färdigställas: "For Lovin' Me", den andra Gordon Lightfoot-kompositionen "Early Mornin' Rain", Ewan MacColls "The First Time Ever I Saw Your Face" samt 1700-talshymnen "Amazing Grace". "For Lovin' Me" var en av de låtar som Elvis lyssnat på i Peter, Paul and Marys tolkning från 1964. För att efterlikna klangbilden på deras inspelningar hade vokalgruppen The Nashville Edition – bestående av två män och två kvinnor – kallats in för att medverka vid inspelningarna.
Låten var starkt präglad av folkmusik, och Elvis tolkning höll sig nära genrens uttryck. Sånginsatsen är lågmäld, avslappnad och lätt ironisk, något som väl svarar mot sångtexten om en person som medvetet krossar kvinnors hjärtan utan att tyckas känna någon ånger över det. Jerry Carrigan spelar återhållsamt med vispar på trummor och Norbert Putnam en enkel basgång. Det akustiska gitarrspelet från James Burton och Chip Young placerades i förgrunden tillsammans med den kvinnliga bakgrundssången, medan Charlie McCoy på munspel svarade för solopartierna.
Maj 1971, RCA Studio B, Nashville
"Padre" skrevs av de franska kompositörerna Jacques Larue och Alain Romans och fick en engelsk text av Paul Francis Webster. Toni Arden fick en hit med låten 1958, och samma år nämnde Elvis hennes version som en av sina favoritlåtar.
"Padre" var en dramatisk ballad i ett latinoinspirerat arrangemang. Elvis framförde låten med stor kraft och i ett något högre tempo än Arden, även om vissa rytmiska drag i arrangemanget, särskilt i refrängen, behölls. Däremot hade han problem vid inspelningen, eftersom den valda tonarten tycks ha varit för hög för hans röst vid denna session. Han missade vid flera tillfällen under inspelningen några höga toner, och den färdiga mastern sammanställdes genom att slutet av tagning 11 fogades till tagning 8. Elvis missar emellertid även tonen i slutet av den utgivna versionen, som enligt Eder framstår som ofärdig, och detta kan ha varit orsaken till att inspelningen förblev outgiven fram till Fool-albumet.
miniatyr|Bob Dylan 1963, det år han spelade in "Don't Think Twice, It's All Right".
"Don't Think Twice, It's All Right" skrevs av Bob Dylan och spelades in av honom 1963. Melodin bygger delvis på den traditionella folkmelodin "Who'll Buy Your Chickens When I'm Gone". Elvis hade lyssnat på Peter, Paul and Marys tolkning av låten, och detta var en låt ur samlingen av folkmusikmaterial som Elvis hade haft med sig till de avbrutna inspelningarna i mars. Mot slutet av inspelningarna i RCA:s studio B i Nashville den 16–17 maj 1971, då Elvis spelade in jullåtar, gav sig Elvis och musikerna in i ett improviserat jam av "Don't Think Twice, It's All Right". Producenten Felton Jarvis ropade till ljudteknikern Al Pachucki att slå på inspelningen och ett drygt 9 minuter långt jam spelades in. Elvis inledde nästa kvälls inspelningar med ytterligare ett jam av låten, denna gång drygt 11 minuter långt. Den första inspelningen redigerades ned till 2:45 och togs med på Fool-albumet.
Elvis kunde bara två av originalets fyra verser, och han kom att upprepa dessa gång på gång, men lade också till nya formuleringar samtidigt som musikerna fick gott om utrymme för egna improvisationer under de instrumentala partierna. Denna ursprungligen sorgsna ballad gavs ett högre och lätt studsande tempo, där James Burtons countrypräglade akustiska gitarr är i förgrunden. Tyngdpunkten ligger inte på själva texten utan på stämningen och på att omforma melodin varje gång den sjungs, som en blues- eller jazzsångare skulle göra. Inspelningen är lekfull, glädjefylld och energisk med ett återhållet sångsätt där Elvis stundtals sjunger knappt högre än en viskning. Senare har längre versioner av låten än albumversionen på Fool utkommit, inklusive de fulla versionerna av de båda tagningarna.