FlamingorOfficiella svenska namn på alla världens fågelfamiljer – Taxonomikommittén, SOF/ BirdLife Sverige – version 11. Aug 2015., Sveriges ornitologiska förening, läst 2016-09-26 (Phoenicopteridae) är en liten familj med långhalsade, långbenta, storväxta och mycket sociala semiakvatiska filtrerande vadarfåglar. De är bundna till stora, grunda alkaliska och salina insjöar och dystränder i Afrika, Eurasien och Amerika. Familjen är den enda idag förekommande gruppen i ordningen Phoenicopteriformes, och deras närmaste levande släktingar är förmodligen doppingarna (Podicipedidae).Van Tuinen M, Butvill DB, Kirsch JAW, Hedges SB (2001) Convergence and divergence in the evolution of aquatic birds. Proceedings of the Royal Society of London Series B: Biological Sciences 268:1345–1350.] doi:10.1098/rspb.2001.1679. Besøkt 2016-04-03 Gerald Mayr. 2003. Morphological evidence for sister group relationship between flamingos (Aves: Phoenicopteridae) and grebes (Podicipedidae). Zoological Journal of the Linnean Society, 2004, 140, 157–169.] doi:10.1111/j.1096-3642.2003.00094.x Besøkt 2016-04-03 Albrecht Manegold. 2006. «Two Additional Synapomorphies of Grebes Podicipedidae and Flamingos Phoenicopteridae». Acta Ornithologica 41(1):79-82. 2006. Besøkt 2016-04-03 Man särskiljer på sex arter, som alla är monotypiska.Winkler, D. W., S. M. Billerman, and I.J. Lovette (2020). Flamingos (Phoenicopteridae), version 1.0. In Birds of the World (S. M. Billerman, B. K. Keeney, P. G. Rodewald, and T. S. Schulenberg, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.phoeni1.01

Flamingor utgör en ovanlig grupp av fåglar, utrustad med en annorlunda formad näbb, där undernäbben är kraftigare än övernäbben och med en karaktäristisk böj mitt på, och de har ett sätt att födosöka som är unikt bland fåglarna. De är mycket härdiga och har anpassat sig till att leva i habitat som få djur klarar, från havsnivån upp till 5 000 meter över havet. De kan leva i flockar som överstiger en miljon individer och under inledningen av häckningen uppvisar de lekbeteenden som ibland innebär att tusentals fåglar genomför synkroniserade rörelsemönster.

Genom historien har vissa menat att flamingor är ursprunget till berättelsen om fågeln Fenix, den odödliga röda fågeln som reste sig ur sin egen aska.

Utseende och fältkännetecken miniatyr|left|Flamingor – här en karibflamingo (Phoenicopterus ruber) – är filtrerare och har en karakteristisk näbb. miniatyr|left|En flygande karibflamingo. Flamingor blir cirka 80–145 cm och är en långhalsad och långbent vadande fågel med en övervägande rosa eller karminröd fjäderdräkt hos de adulta individerna, där könen är lika. Färgen kommer av karotenoider som är en grupp ämnen som fåglarna får i sig via djur- eller växtplankton. Dessa karotenoider bryts ned till pigment av enzymer i levern. Källan till karotenoiderna varierar beroende på art, och resulterar i olika färgmättnad i fjäderdräkten. Hos juvenila individer är fjäderdräkten istället gråaktig.

Kroppen är oval och stjärten ganska kort. Huvudet är i proportion litet och även ögonen är relativt små, med gul regnbågshinna. Mellan ögat och näbbroten har fågeln bar ljusrosa hud, i ett närmast trekantigt fält. Halsen har 19 nackkotor, är mycket lång och flexibel. Halsen är anpassad till deras sätt att födosöka, med hjässan vinklad nedåt mot vattenytan. Vingarna är också relativt små i förhållande till kroppen, och har tolv svarta vingpennor vardera. De långa benen och fötterna är varierande rosa, röda eller gula, och fötterna har simhud mellan tårna, där de senare även har små klor. Fåglarna saknar fjädrar på den övre delen av låren, vilket gör det lätt att vada i vatten upp till magen. Fötterna har normalt fyra tår – tre fram och en baktå – undantaget arterna av släktet Phoenicoparrus, som saknar baktå. Simhuden mellan tårna gör att fåglarna kan simma, och förenklar deras rörelser i lera, eftersom fåglarna inte sjunker ner lika lätt i det mjuka underlaget.del Hoyo, J. (2016). Flamingos (Phoenicopteridae). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Besøkt 2016-03-26

Den mycket kraftiga näbben är blekrosa till rosa med svart näbbspets. Näbben är distinkt böjd nedåt i en vinkel som nästan är 90° och undernäbben är betydligt kraftigare än övernäbben vilket är unikt bland fåglarna. Näbben kan delas upp i två grundläggande typer: övernäbb med grund köl (Phoenicopterus) och övernäbb med djup köl (Phoeniconaias och Phoenicoparrus). Övernäbbar med grund köl är mer kompakta och har ett filtreringssystem som är bättre lämpade för att filtrera större organismer, som mollusker och kräftdjur.Chris R Torres, Lisa M Ogawa, Mark AF Gillingham, Brittney Ferrari and Marcel van Tuinen. 2014. A multi-locus inference of the evolutionary diversification of extant flamingos (Phoenicopteridae), BMC Evolutionary Biology, 14:36 Näbbar med djup köl är istället mer lämpade för att filtrera mindre organismer, som blågröna bakterier och kiselalger.Penelope M. Jenkin. 1957-05-09. The Filter-Feeding and Food of Flamingoes (Phoenicopteri). Phil. Trans. The Royal Society. doi:10.1098/rstb.1957.0004. Besøkt 2016-03-29

Flamingor vars diet är blågröna alger har mörkare färg än de som får i sig födoämnet i andra hand, från djur som i sin tur lever av blågröna alger. Individer som inte får i sig dessa karotenoider får inte en rosa, eller rödaktig fjäderdräkt utan förblir gråaktig som ungfåglarna.

Ekologi Habitat miniatyr|Typisk habitat för flamingo, på altiplano i Bolivia. Flamingornas habitat är ofta krävande. De föredrar stora grunda insjöar och laguner, som antingen kan vara mycket alkaliska (upp emot pH 8,5–12) eller mycket salina (mer än det dubbla av vanligt sjövatten). Detta är typiskt för sjöar på de enorma saltslätterna som tidvis torkar ut helt eller delvis. I många fall finns där inget annat än mikroskopiskt liv, som alger, bakterier, små kräftdjur och liknande. Ibland ser man dock även flamingor som födosöker i mer vanliga sötvattensjöar.

Flamingor är mycket tåliga fåglar som tål höga koncentrationer av klorid, natriumkarbonat, sulfat och fluorider, samt höga temperaturer (upp till 68 °C). Fåglarna verkar påverkas lite av de frätande förhållandena vid många av dessa vattenkällor, och de dricker vatten från både varma källor och gejsrar, även om vattnet är nära kokpunkten. Dessa fåglar klarar även de kalla vintrarna på altiplano, där temperaturen kan sjunka till −30 °C. Flamingor kan förekomma på höjder upp till cirka 5 000 meter över havsnivå.

Vokalisering thumb|stående|Håriga lameller av keratin filtrerar födan från slam, som rörs upp från botten av fåglarnas fötter. Här chileflamingo (Phoenicopterus chilensis)

Flamingor är relativt vokala fåglar med bra hörsel. Lätena spelar en viktig roll för att hålla ihop flocken och varierar beroende på aktivitet, från lågt tjatter när de äter, till nasala, tutande rop när de flyger. Andra vanliga läten är grymtande eller högljutt spinnande när de visar aggressivitet. Ljuden varierar också mellan de olika arterna. Exempelvis har mindre flamingo en mer högfrekvent tonhöjd än de djupare och mer gåsliknande ropen från större flamingo och karibflamingo. Vokalisering spelar också en betydande roll i den rituella flamingodansen. Under häckningssäsongen är vokaliseringen viktigast för igenkänning mellan föräldrarna och ungen. Det är därför ungarna är väldigt högljudda redan från att de kläcks.

Ruggning Flamingor ägnar mycket tid åt att putsa och hålla ordning på fjädrarna. Som hos de flesta fåglar ruggar de, men detta sker med oregelbundna mellanrum. Vanligtvis är det kopplat till häckningen, men inte alltid. Även andelen fjädrar som byts varierar, troligen beroende på fågelns ålder. Vissa ruggar två gånger om året, medan andra bara vartannat år. Under ruggningen kan fåglarna normalt inte flyga, förutom mindre flamingo som ruggar mer eller mindre kontinuerligt och inte har några flygoförmögna perioder.

Föda thumb|left|Födosökande karibflamingo på Galápagosöarna.

Alla arter i familjen är filtrerare och födosöker medan de vadar i grunda sjöar och laguner. På många sätt kan födosystemet liknas vid den hos bardvalar, men istället för barder har flamingor lameller (la. lamellae, vilket är behårade keratinplattor). Lamellerna ligger tätt mot varandra på båda sidor om kölen i övernäbben och längs med undernäbbens kanter. Lamellhåren kan höjas eller sänkas efter önskemål, medan längden varierar beroende på art.

En studie från Camargue i Frankrike visar att även om häckande flamingor födosöker under både dagen och natten, äter majoriteten av icke-häckande fåglar nästan uteslutande på natten, medan de sover under dagen. Man trodde länge att detta hade att göra med huvudfödans artemia (Artemia salina) cykler att göra, men nu tror man att det snarare kan ha en termoreglerande effekt eller vara en anpassning för att undvika predatorer eller människor.

Den stora näbben har en karaktäristisk böj ungefär på mitten, så att delar av näbben, vänd uppochned bildar en reservoar som fågeln fyller genom att sticka ned näbben, eller hela huvudet beroende på art, i vattnet för att samla upp flytande organismer. För att komma åt den organiska mikrofaunan som lever på och i bottensedimentet, stampar fåglarna med fötterna på botten, så att leran och organismerna rörs upp och kan fångas med näbben och filtreras. Vatten och andra upplösta partiklar pumpas ut och in i näbben och filtreras genom ett flertal lameller som höjs i baksidan av näbben när vattnet pumpas ut, med hjälp av tungans upprepade, snabba, pumpande, kolvliknande rörelser.Ogilvie, Malcolm; Carol Ogilvie (1986). Flamingos. Gloucester, UK: Alan Sutton Publishing Limited. .

Födan består huvudsakligen av små blötdjur, kräftdjur och olika vatteninsekter och algerer, som blågröna bakterier och kiselalger.

Förflyttning miniatyr|left|Simmande större flamingo. miniatyr|left|Vilande större flamingo. Flamingor kan både springa ganska snabbt, är bra simmare och flygare. För att snabbt komma på vingarna springer de medan de slår med vingarna, om det inte är fördelaktig motvind, då de lyfta från stående position. Under flygningen sträcks nacken rakt fram och benen bakåt. Vingslagen är relativt snabba och ganska konstanta. Segelflykt sker under kortare sekvenser och normalt endast vid landning. Fåglarna, som antingen flyger i rad eller i V-formation för att spara energi, kan nå hastigheter på 50–60 km/h. När de landar måste de springa några steg innan de stannar.

Flamingor är egentligen inte flyttfåglar, men de som lever i områden där vattnet fryser över vintern, vandrar förflyttar sig nedåt till områden med öppet vatten. På altiplano i Anderna fryser många sjöar, men på vissa ställen finns varma källor som håller delar av vattenytan öppen. En del fåglarna kan därför övervintra där. Andra tenderar att migrera längre ner på punan, som ligger på mellan 3 200–3 500 (trädgränsen) och 4 500–5 000  meter över havet (det permanenta snötäcket). Liknande migrationsmönster finns också på andra håll. Det kan dock finnas komplexa orsaker till att fåglarna flyttar, som torka och snö.

Flamingor vilar antingen liggande eller stående på ett ben. Att vila stående på ett ben minskar troligtvis värmeförluster på vintern, men om det är enda orsaken är tveksamt, då de vilar så här året runt. När fåglarna vilar håller de sina huvuden på framsidan av ryggen.

Häckning

Arterna är monogama och bildar starka par, som kan bestå över åren. De mycket sociala fåglarna häckar i enorma kolonier, som kan uppgå till flera tusen eller tiotusentals individer, ibland till och med hundratusentals individer. Vid den mycket sodarika Lake Magadi i Kenya, häckade 1962 cirka 1 100 000 par mindre flamingo.