Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen ugglor och är vanlig i skogar över stora delar av Eurasien. Dess undersida är blek med mörka strimmor och ovansidan är antingen brun eller grå, och flera av de elva erkända underarterna uppvisar båda dessa färgvarianter. Boet är vanligen placerat i en trädhåla och ägg och ungar försvaras våldsamt mot potentiella predatorer. Kattugglan är en stannfågel och mycket territoriell. Många årsungar svälter om de inte kan hitta ett ledigt revir när omvårdnaden från föräldrarna upphör.
Kattugglan jagar huvudsakligen gnagare, vanligen genom att slå sitt byte vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Synen och hörseln är anpassad till dess nattliga jakt. Den tysta flykten är likaså en anpassning till fågelns jaktsätt. Fastän kattugglan ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men öronens placering ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga (flygga) juveniler.
Kattugglans nattliga vanor, och spöklika och lätthärmade rop, har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.
Utseende, läte och fältkännetecken
Kattugglan är en robust fågel, 37–43 centimeter lång med ett vingspann på 81–96 cm. Likt andra ugglor är dess ögon placerade frontalt för stereoskopisk syn. Den har ett ganska platt ansikte och saknar örontofsar. Huvudet är stort och rundat och ansiktsrundeln som omger de mörkbruna ögonen är vanligen ganska omönstrad. Nominatformen har två morfer som skiljer sig åt i färg. Den ena har rödbrun ovansida och den andra gråbrun, men mellanformer förekommer också. Båda morfernas undersidor är vitaktiga och brunstrimmiga. Arten uppvisar könsdimorfism då honan är betydligt större än hanen, 5 % längre och mer än 25 % tyngre.
Kattugglan har ljusgrå ögonkretsar med svartaktiga fjäderspolar framåt och med svarta strålfjädrar. Fågeln har mörkbruna längsgående fläckar på ovansidan och mellan dessa är den finspräcklig på tvären i brunt, rostgult, grått och vitt. Undertill är den vitaktig med svartbruna, i kanterna i rostgult vattrade, fläckar, och på undergumpen är den vit med bruna pilfläckar. Vingarna har bruna och rostgrå, otydligt fläckiga vingband. Den har stora, vita fläckar på skuldrorna och på de större vingtäckarna. Stjärten är tvärbandad i brunt och rostgult, med en vitaktig spets. Honan är mera rödbrun och dess grundfärg på undersidan är rostgulaktigt vit.Artikeln Ugglor i Nordisk familjebok, utgiven 1904-1926, band 30, sid 854-855 Den väger 400-500 gram.
Kattugglan flyger med långa glidningar på kupade vingar, mindre vågformigt och med färre vingslag än andra eurasiska ugglor, och vanligen på större höjd. Den har vissa morfologiska egenskaper gemensamt med de flesta andra ugglor, exempelvis omvandlas en del av dess dun till ett slags mjöligt puder som täcker fjäderdräkten, vissa fjäderpartier på vingens ovansida är mjuka och pälsartade och deras handpennor har en sågtandad mjuk kant. Alla dessa anpassningar gör att den kan flyga nästan ljudlöst. Dess storlek, kompakta form och breda vingar särskiljer den från andra ugglor inom dess utbredningsområde. Lappuggla, berguv och slaguggla är likartade i formen, men är mycket större.
En ugglas ögon är placerade på framsidan av huvudet och har en fältöverlappning på 50–70 %, vilket ger den bättre binokulärt seende än dagaktiva rovfåglar som har en överlappning på 30–50 %. Kattugglans näthinna har ungefär 56 000 ljuskänsliga stavar per kvadratmillimeter. Trots att tidigare hypoteser om att den kan se i den infraröda delen av spektrumet har avfärdats, så påstås ofta kattugglan ha 10 till 100 gånger bättre syn än människan i ljussvaga förhållanden. Ugglans faktiska synskärpa är bara något större än människans, och eventuell ökad känslighet, dvs bättre syn, beror på optiska faktorer, såsom tubformade ögon, snarare än känsligare näthinna. Både människor och ugglor har nått gränsen för upplösning för ryggradsdjurs näthinnor.
Hörseln är viktig för en nattaktiv fågel som lever av rov. Liksom hos andra fåglar skiljer sig kattugglans två öronöppningar i struktur och är även asymmetriskt placerade för att förbättra riktad hörsel. En passage genom skallen förbinder trumhinnorna, och små skillnader i ankomsttid för ett ljud i vardera öra gör det möjligt att bestämma varifrån ljudet härstammar. Den vänstra öronöppningen sitter högre på huvudet än det större högra örat och lutar nedåt, vilket ökar känsligheten för ljud som kommer nerifrån. Båda öronöppningarna är gömda under ansiktsrundelns fjädrar, som är strukturellt specialiserade för att vara genomsläppliga för ljud, och stöds av ett rörligt hudveck.
Det inre strukturen i örat, som har stora antal hörselnervceller, ger en förbättrad förmåga att lägga märke till lågfrekventa ljud på avstånd, vilket skulle kunna innefatta rasslanden från byten som rör sig i växtlighet. Kattugglans hörsel är tio gånger bättre än en människas, och den kan jaga enbart med hjälp av hörselsinnet på natten. Vid regn minskar möjligheten för ugglan att uppmärksamma svaga ljud, och långvarigt blött väder kan leda till svält då ugglan ofta inte kan jaga lika effektivt.
Geografiska skillnader thumb|180px|Kattuggla Den bruna varianten är vanligast i det fuktiga klimatet i Västeuropa, medan den grå varianten gradvis blir vanligare längre österut. Båda varianterna förekommer dock i någon utsträckning i nästan hela utbredningsområdet. I de nordligaste områdena har de alla en kallt grå färg. Underarterna i Sibirien och Centralasien har grå och vit fjäderdräkt, underarten i Nordafrika är mörkt gråbrun, och sydasiatiska och östasiatiska fåglar har randig, inte strimmig, undersida, och fina linjer runt ansiktsrundeln. De sibiriska och skandinaviska underarterna är 12 % större, 40 % tyngre, och har 13 % längre vingar än västeuropeiska fåglar, i enlighet med Bergmanns lag som förutser att nordliga former vanligen är större än sina sydliga motsvarigheter.
Fjäderdräktens färg är genetiskt kontrollerad, och studier i Finland och Italien tyder på att den grå morfen av kattuggla har större häckningsframgång, bättre immunförsvar och färre parasiter än bruna fåglar. Även om detta kan antyda att den bruna morfen så småningom kan försvinna, visar ugglorna ingen preferens rörande färg när de väljer partner, så det ogynnsamma selektionstrycket minskas. Även miljömässiga faktorer är inblandade. Den italienska studien visade att fåglar av den bruna morfen hittades i tätare skog, och i Finland torde Glogers lag antyda att blekare fåglar i vilket fall skulle överväga i det kallare klimatet.
Läte
Kattugglan har flera olika läten. Det vanligaste är kontaktlätet som består av ett gällt ke-vitt men det som mest förknippas med kattugglan är hanens dallrande hoo ... ho, ho, hoo-hoo-hoo-hoo för att meddela sin närvaro. Detta typiska läte är faktiskt en duett, där honan gör ke-vitt-ljudet, och hanen svarar med sitt hoande.
När hanen är upphetsad under parningsceremonin låter han även höra ett läte som brukar kallas för xylofonlätet. Det påminner om pärlugglans läte men hörs bara på korta avstånd. Honan brukar svara med ke-vitt. När två rivaliserande hanar möts utstöter de ofta ett trestavigt hu-U-u.
Hanens läten fungerar bland annat som indikator på hans hälsa. Ugglor med hög andel blodparasiter använder färre höga frekvenser och en mer begränsad uppsättning frekvenser i sina svar på en synbar inkräktare.
Systematik och utbredning Kattugglan beskrevs första gången taxonomiskt av Linné i hans Systema naturae 1758 med dess nuvarande vetenskapliga namn Strix aluco.(latin)
Kattugglan tillhör släktet Strix, som ingår i familjen ugglor (Strigidae), som innehåller alla arter av ugglefåglar förutom tornugglor (Tytonidae). Inom dess släkte är kattugglans närmaste släktingar östlig och västlig klippuggla (Strix butleri respektive hadorami), dess större nordliga granne slaguggla (S. uralensis) och den nordamerikanska kråsugglan (S. varia). Arten Strix intermedia från tidiga till mellersta pleistocen kategoriseras ibland som en förhistorisk underart. Jánossy D. (1972) "Die mittelpleistozäne Vogelfauna der Stránská skála". I: Musil R. (red.): "Stránská skála I." Anthropos (Brno) 20: 35–64.
Utbredning thumb|200px|right|Kattugglans utbredning. Kattugglan finns i Palearktis i löv- och blandskog i tempererade zoner upp till den södra gränsen av tajgans barrskogar. Världspopulationen är uppdelad i två vitt skilda geografiska områden, en i Europa och en i Östasien.
Kattugglans utbredningsområde sträcker sig med avbrott över de tempererade delarna av Eurasien från Storbritannien och Iberiska halvön österut till Korea, och söderut till Iran och Himalaya. Underarten S. a. mauritanica fortsätter utbredningen in i nordvästra Afrika. Kattugglan är främst stannfågel. Den saknas på Irland, och är bara en sällsynt gäst på Balearerna och Kanarieöarna.
Underarter Kattugglans underarter skiljer sig morfologiskt oftast lite från varandra, och kan ha klinala morfologiska skillnader kopplade till omgivningens temperatur, den lokala miljöns färgton, och storleken på tillgängligt byte. Som en följd av detta har olika auktorer beskrivit mellan 10 och 15 olika underarter. Idag erkänns vanligen sju underarter, med följande utbredning:Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
vanlig kattugglaSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 S. a. aluco – nominatformen förekommer i norra och centrala Europa från Skandinavien till Medelhavet och Svarta havet. S. a. siberiae (Dementiev, 1933) – centrala Ryssland från Uralbergen till västra Sibirien. S. a. sylvatica (Shaw, 1809) – västra Europa, inklusive Storbritannien. S. a. willkonskii (Menzbier, 1896) – från Palestina till norra Iran och Kaukasus. Beskrevs ursprungligen som en egen art. S. a. sanctinicolai (Zarudny, 1905) – västra Iran, nordöstra Irak. Beskrevs ursprungligen som en egen art. S. a. harmsi (Zarudny, 1911) – endast i Turkmenistan. Beskrevs ursprungligen som en egen art. S. a. biddulphi (Scully, 1881) – nordvästra Indien och Pakistan. S. a. mauretanica (Witherby, 1905) – Marocko, Algeriet och Tunisien
Orientkattugglan (Strix nivicola) behandlades tidigare som en del av kattugglan, men urskiljs numera vanligen som egen art. Även underarten mauretanica behandlades en period som egen art, men denna inkluderas vanligen återigen i kattugglan.
Populationstrender och status Kattugglan har en stort utbredningsområde och en stor population, uppskattad till 1 580 000–2 340 000 adulta individer, dock inräknat atlaskattuggla. Beståndet anses vara stabilt. Arten anses inte uppfylla IUCN:s kriterier för rödlistning (minskning med mer än 30 % på tio år eller tre generationer) och bedöms därför som livskraftig. Den har utvidgat sin utbredning i Belgien, Nederländerna, Norge och Ukraina, och populationerna är stabila eller ökande i de flesta europeiska länder. Minskningar har skett i Finland, Estland, Italien och Albanien.
Utbredning i Sverige Kattugglan förekommer i Sverige så långt norrut som till södra Västerbotten,Sveriges Ornitologiska Förening - Kattuggla och är den vanligaste av Sveriges ugglor tillsammans med pärlugglan. Populationen i Sverige uppskattas till 10 000–20 000 par.