Ian Richard Kyle Paisley, Baron Bannside, född 6 april 1926 i Armagh, död 12 september 2014Ian Paisley has died i Belfast, var en nordirländsk politiker och kyrkoledare, som framför allt stod för unionism, eller strävandena att behålla Nordirland inom Storbritannien. Han var partiledare för Democratic Unionist Party och pastor inom sin egen gren av presbyterianerna. Mellan 8 maj 2007 och 5 juni 2008 var han försteminister i Nordirlands självstyrelseregering (Northern Ireland Executive).
Paisley har utpekats som extrem unionistNationalencyklopedins artikel Irland, avsnittet Religion. Nätupplagan, besökt 6 oktober 2006 . Han var en av grundarna av Ulsters Fria Presbyterianska Kyrka, ett uttalat anti-katolskt och unionistiskt trossamfund.Free Presbyterian Church of Ulsters webbplats, avsnittet om ställningstaganden. Besökt 6 oktober 2006
Paisley vägrade alla kontakter med IRA:s politiska gren Sinn Féin. Han och hans parti medverkade därför inte till det nordirländska fredsavtal som kom till stånd 1998, långfredagsavtalet.Nationalencyklopedins artikel Paisley, Ian. Nätupplagan, besökt 6 oktober 2006 I mars 2007 mötte Paisley för första gången Sinn Féins partiledning och medverkade till en överenskommelse om regeringssamarbete.
År 1970 invaldes Paisley för första gången i Nordirlands dåvarande regionala parlament. Från 1970 till 2010 var han ledamot av det brittiska underhuset för valkretsen "North Antrim". Han blev ledamot i Europaparlamentet år 1979 och behöll sitt mandat utan problem fram till valet 2004, då han avböjde omval.
Paisley var teologie hedersdoktor vid Bob Jones University.
Biografi
Uppväxt Ian Paisley föddes i staden Armagh i grevskapet Armagh, och växte upp i staden Ballymena i Antrim, där hans far James Kyle Paisley var en oberoende baptistpastor. Hans skotska mor Isabella Paisley var avgörande för att han konverterade till att bli evangelikal vid sex års ålder. Efter att han slutfört sin skolgång vid Model School i Ballymena började han arbeta på en gård i Sixmilecross i Tyrone. Under denna tid upplevde han att han fick en kallelse att bli kristen predikant. Han studerade teologi vid det fundamentalistiska School of Evangelism i Barry i Wales och senare, i ett år, vid Reformed Presbyterian Theological Hall i Belfast.
Grundandet av Fria Presbyterianska Kyrkan År 1946 blev Paisley prästvigd vid en ceremoni i Ravenhill Evangelical Mission Church på Ravenhill Road i Belfast. Fyra präster från fyra olika samfund utförde olika roller i ceremonin men det har ifrågasatts av vissa om de hade befogenhet från sina kyrkor att delta. I början av 1950-talet återkallade det lokala presbyteriet Ian Paisleys tillstånd att använda Lissara Presbyterian church i Crossgar i Down till evangelisk mission. I samverkan med kyrkorådet i Lissara medverkade Ian Paisley till att bilda Ulsters Fria Presbyterianska Kyrka i Crossgar. Efter en omröstning i hans kyrka gick han med i Fria Presbyterianska Kyrkan och blev senare vald till det nya samfundets andra moderator, en post som han innehade tills i september 2007.
Paisley startade så småningom sin egen tidning, Protestant Telegraph, som var starkt antikatolsk, som ett redskap för att sprida sitt budskap vidare. I dag fylls denna roll av en webbplats, Institute of Protestant Studies. Han författade många böcker och skrifter i religiösa och politiska ämnen, däribland en kommentar till Romarbrevet.
Paisley användning av titeln 'Dr.' härrör från ett hedersdoktorat som han tilldelades av Bob Jones University, en fundamentalistiskt kristen högskola i Greenville, South Carolina. Skolans ledare Bob Jones, Jr. (1911 – 1997) var en nära vän till Paisley, som livet ut hade ett gott förhållande till institutionen och flera gånger talade vid dess årliga bibelkonferens.
Politisk aktivism på 1950- och 1960-talen 1956 ingick Paisley bland de inbjudna till ett möte i Ulster Unionist Partys kontor på Glengall Street i Belfast. Många lojalister som skulle bli viktiga personer på 1960- och 1970-talen var också närvarande, och mötets uttalade syfte var att organisera försvaret av protestantiska områden mot befarad IRA-verksamhet, liksom den gamla Ulster Protestant Association hade gjort på 1920-talet. Detta följde på Sinn Féins framgång i valet 1955. Den nya organisationen beslöt att kalla sig Ulster Protestant Action (UPA), och det första året sedan den bildats ägnades åt diskussioner om medborgargarden, gatubarrikader och upprättande av listor på misstänkta IRA-medlemmar i både Belfast och på landsbygden.Se CEB Brett, Long Shadows Cast Before, Edinburgh, 1978, sid.130-131.
1956 började IRA sin militära kampanj mot Nordirland. Inget hot från IRA materialiserade sig i Belfast och det stod snart klart att IRA:s aktiviteter var begränsade till Nordirlands gränstrakter, men Ulster Protestant Action fortsatte att existera (UPA ombildades senare till Protestant Unionist Party 1966). UPA bildade sektioner i fabriker och på arbetspaltser, däribland en under Paisleys direkta kontroll i Ravenhillområdet i Belfast. UPA började mer och mer fokusera på att försvara 'biblisk protestantism' och protestanters intressen vad gällde arbeten och bostäder. När Paisley blev dominerande inom Ulster Protestant Action fick han sina första domar för brott mot den allmänna ordningen. I juni 1959 skedde ett stort upplopp på Shankill Road i Belfast efter ett möte där han hade talat.Se Ian S. Wood, 'The IRA's Border Campaign' s.123 i Anderson, Malcolm and Eberhard Bort, red. 'Irish Border: History, Politics, Culture'. Liverpool University Press. 1999
På 1960-talet bedrev Paisley kampanj mot Nordirlands premiärminister Terence O'Neills närmande till republiken Irland och hans möten med republikens Taoiseach (regeringschef), Seán Lemass, en veteran från påskupproret 1916 och den republikanska sidan i irländska inbördeskriget. Paisley motsatte sig O'Neills försök att införa medborgerliga rättigheter till den irländska nationalistiska minoritetsbefolkningen i Nordirland, bland annat att avskaffa den valkretsindelning i lokala val som missgynnade minoriteten. 1964 framförde Paisley ett krav på att polisen skulle avlägsna en irländsk flagga från Sinn Féins kontor i Belfast. Detta ledde, efter att kravet hade hörsammats, till två dagars upplopp. Paisleys politiska inriktning gjorde att han blev motståndare även till O'Neills efterträdare som premiärminister, major James Chichester-Clark (senare Lord Moyola) och Brian Faulkner.
1969 sattes han i fängelse tillsammans med Ronald Bunting för att ha organiserat en olaglig motdemonstration mot en marsch av Northern Ireland Civil Rights Association i Armagh. Han släpptes under en allmän amnesti för personer som dömts för politiska brott.PRISON SENTENCES ON PAISLEY AND BUNTING, The Times. 28 januari 1969
Democratic Unionist Party Democratic Unionist Party bildades 1971 av Ian Paisley och Desmond Boal. Det är för närvarande det största partiet i Nordirland och det fjärde största partiet i Storbritannien räknat efter antal ledamöter i brittiska underhuset. DUP:s anhängare är inte alltid medlemmar i Free Presbyterian Church, men ett antal av dess politiker är det.
Handlingar från den brittiska regeringen som blev offentliga 2002 visar att Paisley 1971 försökte nå en kompromiss med det nationalistiska partiet Social Democratic and Labour Party (SDLP). Försöket gjordes via den dåvarande brittiske kabinettssekreteraren Sir Burke Trend. Handlingarna visar att hade antytt att han kunde nå samförstånd med ledare för den katolska minoriteten, som skulle kunna utgöra en grund för en ny nordirländsk regering. Det förefaller som förslaget avslogs när det blev klart för SDLP att överenskommelsen skulle vara till den unionistiska majoritetens fördel.Se BBC News artikel tisdag 1 januari 2002 'Ian Paisley sought 'deal' with SDLP' tillgänglig här.
Paisley motsatte sig Edward Heaths brittiska regerings avskaffande av Nordirlands parlament och regering 1972. Han var motståndare till Sunningdaleavtalet som syftade till att ombilda förhållandena mellan Nordirland, republiken Irland och Storbritannien, och som innefattade en koalitionsregering med medverkan från båda befolkningsgrupperna i Nordirland, och ett kontroversiellt allirländskt råd (Council of Ireland) som sammanlänkade Nordirland med republiken på en rättslig men inte konstitutionell nivå. Sunningdaleöverenskommelsen föll ihop efter en politisk strejk då tillgången på vatten och elektricitet skars av i många bostäder, och då den brittiske nordirlandsministern Merlyn Rees och premiärministern Harold Wilson inte klarade av att försvara Nordirlands koalitionsregering. Paisleys anhängare spelade en viktig roll i att organisera strejken. I januari 1974 blev Paisley utkastad ur parlamentet i Nordirland av polisen när han protesterade mot regeringen.
I april 1977 förklarade Paisley att han skulle dra sig tillbaka från politiken om en ny generalstrejk som han medverkade till att organisera skulle misslyckas. Strejken misslyckades, men Paisley höll inte sitt löfte.
Kampanj mot homosexualitet "Save Ulster from Sodomy" ("rädda Ulster från sodomi") var en kampanj som lanserades av Paisley 1977, i motstånd mot den kampanj för reform av lagstiftningen om homosexualitet i Nordirland, Campaign for Homosexual Law Reform (Northern Ireland), som startades 1974. Paisleys kampanj försökte förhindra att 1967 års sexualbrottslag, som hade avkriminaliserat homosexuella handlingar mellan män över 21 år i England och Wales, skulle bli giltig även i Nordirland. Kampanjen misslyckades när lagstiftning antogs 1982 som en följd av en dom i Europadomstolen året innan.Stonewall timeline of Gay & Lesbian history, refererad i engelskspråkiga Wikipedia.
Parlamentarisk verksamhet I parlamentsvalet i Storbritannien 1970 valdes Paisley till ledamot av brittiska underhuset för valkretsen North Antrim. Året därpå grundade Paisley den mest framgångsrika och långlivade av sina politiska rörelser, Democratic Unionist Party, som ersatte hans Protestant Unionist Party. Partiet tog snart mandat på kommunal, regional, nationell och europeisk nivå. Paisley valdes till en av Nordirlands tre Europaparlamentariker i det första valet till Europaparlamentet 1979. Han har därmed varit samtidigt ledamot av Storbritanniens underhus, av Europaparlamentet och av Nordirlands regionala parlament. På sin första dag som europaparlamentariker försökte han avbryta Europeiska rådets dåvarande ordförande, den irländske regeringschefen Jack Lynch, men tystades ner av andra parlamentariker. När påven Johannes Paulus II höll ett anförande i Europaparlamentet 1988 anklagade Paisley honom för att vara Antikrist och avbröt upprepade gånger hans tal genom att skrika och hålla upp plakat. Han kördes ut ur kammaren av andra ledamöter. Han behöll sitt mandat i varje Europaval tills han avstod från omval 2004, och fick genomgående flest röster av Nordirlands ledamöter.
DUP har (sedan valet 2005) också nio mandat i brittiska underhuset och har haft ledamöter i alla de valda församlingar som har förekommit i Nordirland sedan partiet bildades. Länge var DUP den främsta utmanaren till det största unionistiska partiet, Ulsterunionisterna (UUP).
I valet i Nordirland 2003 blev DUP större än UUP, och tog trettio platser i regionparlamentet mot UUP:s tjugosju. I valet 2005 fick DUP nio mandat i brittiska underhuset mot UUP:s ett. Paisley lämnade 2010 underhuset efter 40 år som ledamot och adlades som Baron Bannside.
'Ulster säger nej'