Gycklarnas afton är en svensk dramafilm från 1953. Den regisserades av Ingmar Bergman, som även skrev filmens manus. Handlingen kretsar kring en grupp cirkusartister som reser omkring i början av 1900-talet.
Filmen hade premiär på biograf Grand i Stockholm den 14 september 1953 Dagens Nyheter, 14 september 1953, sid. 29 och blev ett fiasko när den kom ut, men anses idag som ett mästerverk och en av Bergmans bästa. På den brittiska tidningen Empire's lista över historiens 500 bästa filmer ligger den på plats 300. Gycklarnas afton har visats i SVT, bland annat 1978, 1998, i juni 2018, i december 2019 och september 2020.
Handling Det är tiden kring sekelskiftet 1900. Cirkusdirektören Albert Johansson, ägare till "Cirkus Alberti", är i gryningen på väg till en liten stad vid sydskånska kusten med sitt sällskap av trötta och slitna gycklare. Hans företag hör inte till de framgångsrikaste i branschen; man håller nätt och jämt nöden från dörren. Bredvid Albert på kuskbocken sitter Jens, en av clownerna, och berättar den groteska historien om hur Alma, maka till den försupne vita clownen Frost, en varm sommardag sju år tidigare övertalades att bada naken inför en trupp artillerister på övning. Frost tillkallades och försökte bära hem sin hustru på ryggen över de vassa klipporna, en lång, plågsam vandring. Albert kommer på idén att ordna ett festtåg genom staden för att locka publik. Med anledning av denna plan uppsöker han direktör Sjuberg, chef för stadens teater, och ber att få låna kostymer till paraden. De egna dräkterna är pantsatta. Sjuberg är till en början mycket hånfull, men under inflytande av cirkusens vackra unga ryttarinna Anne, som Albert just för detta ändamål tagit med sig, går teaterchefen med på utlåning. Som motprestation skall teaterns ensemble inbjudas till galaföreställning på cirkusen. Anne - Alberts älskarinna - träffar på teatern skådespelaren Frans, en cynisk flickjägare som på teatern spelar romantiska älskarroller. Han försöker genast erövra henne men blir avvisad. Anne lockas emellertid av hans förfinade manér och hänsynslösa krav på att omedelbart få äga henne.
Tåget genom staden blir ett fiasko; det hejdas av polisen, som tar hästarna i beslag. Nedslagen går Albert för att hälsa på sin hustru Agda och parets två söner, trots Annes öppet visade svartsjuka. Albert har inte sett sin familj på flera år. Han finner nu att hustrun ordnat det väl för sig i hans frånvaro. Hon har öppnat tobaksaffär och tjänar, till skillnad från sin make, mer än till uppehället. Inför den trygga familjeidyllen överväldigas Albert av insikten om sin egen misär, av torftigheten i sin kringflackande tillvaro, och föreslår hustrun att de skall återuppta samlivet. Men Agda vill inte. Hon har en gång för alla fått nog av cirkusfolkets smuts och förnedring.
Driven av svartsjuka har Anne återvänt till Frans på teatern och bett att han skall ta hand om henne. Skådespelaren utnyttjar tillfället. Till hälften med våld, till hälften med löfte om ekonomisk kompensation - en dyrbar amulett - förför han henne. Efteråt får hon av guldsmeden veta att smycket är värdelöst. På hemväg från Agda råkar Albert få se Anne gå in i guldsmedsbutiken. Snart har han pressat av henne sanningen, att hon legat med Frans. Förbittrad och förtvivlad super han sig full i sällskap med Frost. Under ruset växlar hans stämningar mellan självmordstankar och självömkan, livslust och medlidande med alla människor.
Galaföreställningen på kvällen inleds. Då Anne utför sitt ridnummer möts hon av Frans' råa anspelningar på den tidigare samvaron. Någon skrämmer hästen med en smällare och Anne faller av. Albert träder rasande in på arenan och piskar av skådespelaren hatten. Snart har en envig organiserats i manegen mellan de två männen. Utgången tycks given med hänsyn till cirkusdirektörens överlägsna kroppskrafter och hämndbegär, men Frans visar sig tekniskt överlägsen och utnyttjar alla tänkbara fula knep. Det dröjer inte länge förrän Albert, blodig och förblindad av sågspån, ligger utslagen. Hans förödmjukelse är nu fullständig. Bakom den låsta dörren till sin vagn försöker han begå självmord, men revolvern klickar. Med nästa skott skjuter han sönder sin egen spegelbild. Till sist blir det den gamla sjuka björnen som offras för Alberts vrede. Utan hänsyn till Almas böner dödar han djuret. Nästa morgon bryter cirkusen upp. Anne kommer Albert till mötes. Skymten av ett leende drar över deras ansikten innan de tysta sluter upp bakom de bortrullande vagnarna.
Rollista
Åke Grönberg – Albert Johansson, direktör för Cirkus Alberti Harriet Andersson – Anne, cirkusryttarinna, hans älskarinna Hasse Ekman – Frans, teaterskådespelare Anders Ek – Teodor Frost, vit clown Gudrun Brost – Alma Frost, hans fru Gunnar Björnstrand – Sjuberg, teaterdirektör Åke Fridell – artilleriofficer Annika Tretow – Agda, innehavarinna av tobaksaffär, Alberts fru Erik Strandmark – Jens, clown och cirkusmedhjälpare Curt Löwgren – Blom, inspicient på Sjubergs teater Lissi Alandh – teaterskådespelerska Julie Bernby – lindanserska Majken Torkeli – Ekbergskan, medlem av cirkusorkestern Otto Moskovitz – cirkusdvärg Karl-Axel Forssberg – teaterskådespelare Olav Riégo – teaterskådespelare John Starck – teaterskådespelare Erna Groth – teaterskådespelerska Agda Helin – teaterskådespelerska Hanny Schedin – tant Asta, cirkusartist Göran Lundquist – Alberts och Agdas äldste son Mats Hådell – Lill-Albert, Alberts och Agdas yngste son Eric Gustafson – polis Michael Fant – Vackra Anton, programutropare Naemi Briese – fru Meijer, cirkusartist Sigvard Törnqvist – Meijer, cirkusartist Conrad Gyllenhammar - Fager Mona Sylwan - Fru Fager John E. Björling - Onkel Greven
Om filmen Ingmar Bergman har beskrivit hur Gycklarnas afton kom till: Jag skrev den på ett hotell vid Mosebacke torg i samma hus som Södra Teatern. Rummer var trångt med milsvid utsikt över staden och inloppet. Det gick en vindlande lönntrappa från hotellet ner till teatern. På kvällarna hördes musiken från revyscenen. På nätterna festade skådespelarna och deras sällsamma gäster i hotellmatsalen. I den här miljön blev Gycklarnas afton till på mindre än tre veckor. Jag minns att dämonerna, den retrospektiva svartsjukans dämoner, betslades och spändes för lastvagnen. De tvangs till produktiv verksamhet. Jag skrev filmen rakt upp och ner, utan att tänka efter eller komplettera.Bergman: Bilder, s 184
Med sin särpräglade blandning av barock, naturalism och expressionism demonstrerade filmen otvedtydigt Bergmans vilja till formförnyelse, och verket kom, då det efter 50-talets mitt nådde den internationella marknaden, att närmast anses experimentellt. Uppmärksamhet väckte framför allt den av Hilding Bladh fotograferade strandsekvensen med Almas nakenbad och clownens Frosts golgatavandring, i vilken det kalla, överexponerande ljuset och den explosiva klippningen förde tankarna till den tidiga revolutionsnära sovjetfilmens montage. Med människans förödmjukelse som ett frilagt centralt motiv för filmen tillika en nyckelställning i Bergmans tematiska utveckling.Svensk Filmografi 5, s304f I boken Bergman om Bergman får Ingmar Bergman frågan varför han valde tekniken med övertoningar i vitt bilder som löses upp i bländande solsken. Bergman svarade: ...solljuset för mig har en ångestladdad innebörd. Jag ville att det skulle vara så vitt som möjligt allting, så hårt och så dött och så vitt som möjligt, det skulle vara någon sorts obarmhärtighet. (-) I solljus får jag klaustrofobi. Mina mardrömmar är alltid indränkta av solljus och jag hatar södern, där jag är utsatt för det oavbrutna solljuset som ett hor, någonting mardrömsaktigt, någonting skrämmande.Bergman om Bergman, s 81, 97
Hilding Bladh fotograferade exteriörerna och Sven Nykvist interiörerna. Bladhs bilder i stumfilmssekvensen om Alma och Frost blev klassiska, och ljussättningen och kameraarbetet i Albert och Almas mörka trånga vagn imponerade så på Bergman att Nykvist med tiden skulle bli hans ständiga medarbetare. På grund av tidigare bestämt engagemang kunde Hilding Bladh inte utföra hela kameraarbetet och Sven Nykvist ersatte honom.Svensk Filmografi 5, s 305
Inspelningen startade i slutet av februari 1953 och avslutades i början av juni.
Mottagande Ingmar Bergmans film blev för starkt för filmkritikerna Filmson (Sven Jan Hanson) i Aftonbladet och Staffan Tjerneld i Expressen. Filmsons recension blev berömd för sin moraliska uppbragdhet: Jag vägrar (-) att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig den här gången, även om jag kan tänka mig att menyn varit god från början. Jag anser att man helst bör undvika att orena offentligt även om man har mycket att bli av med, såvida man inte som en August Strindberg kan sublimera sitt elände. Vad Ingmar Bergman här haft på hjärtat, eller var det nu suttit, är inte mera värt en att det räckt med ett tjugofemöres brevporto. Det märks bara alltför väl att han försett sig på [Emil] Jannings och gamla stumfilmer. Men det är att kacka på död mans grav att ens andas om att Åke Grönberg flottige, svettige, stirrige Hagalunds-Djingis-Khan trots stumfilmsmimiken skulle ha någonting som ens kunde komma på 16 mm:s närhet av "Varieté". "Gycklarnas afton" är ett återfall i Ingmar Bergmans "gymnasiala" murkelstil, där man kan beundra slingornas förunderligt vackra växt men förgäves frågar efter mål och mening.Aftonbladet 15 september 1953, s 11
Staffan Tjerneld ansåg att Ingmar Bergman hade gjort en dålig film: Men det gör inte så mycket, det händer då och då i en stor produktion. Värre är att filmen visar stor konstnärlig osäkerhet i mål och medel. Samt att den röjer en abnormitet, vars karaktär är svår att diskutera på en plats som denna. Vad som föresvävat Bergman kan man nog föreställa sig. Han vill visa det enkla gycklarsällskapets hela elände klätt i expressiva och surreella sekelskiftesbilder. Och kanske med den föga originella men dock undermeningen, att det är de yttre förhållandena som är alla konstnärers främsta drivfjäder och som för dem samman till ett enda stort patrask. Rent bildmässigt har uppslaget delvis kunnat förverkligas. Det finns scenföljder som har gamla fotografiers suggestiva overklighet. Men det räcker inte långt. I ett skillingtryck - Bergman har själv den beteckningen - skall det finnas en svart, röd och vild historia, något i stil med den franska filmen "La Casque d'Ors" giljotinad. Här får man en liten ynklig historiett från cirkuslivet som mest tråkar ut en och som obarmhärtigt avslöjar hur konstnärligt omotiverade slagsmålets sadism och våldtäktens erotimani egentligen är. Dessutom är filmen gruvligt illa spelad. Åke Grönberg, Harriet Andersson och Hasse Ekman har talang på olika sätt, men ingen av dem är stilskådespelare. Anders Ek och Gudrun Brost å andra sidan stiliserar så våldsamt att rollerna hamnar långt bortom allt förnuft. Därför var det skönt att se Annika Tretow teckna något som påminde om en människa. Som väntat slutar filmen med att tältet rivs och vagnarna rullar vidare. Ingmar Bergman själv bör nog inte ha lika bråttom, även om han anser sig som en gycklare.Expressen 15 september 1953, s 14
En negativ hållning intogs även i Ny Dag och Stockholms-Tidningen, men den uttrycktes på en annan språklig nivå.