Stillahavskriget var den del av andra världskriget som utkämpades i Stilla havet, samt Sydostasien och Kina. På ena sidan stod det med Nazityskland och Italien nära allierade Japan och på den andra sidan de västallierade staterna med USA, Storbritannien och Australien samt Kina i spetsen. I krigets slutskede ingrep även Sovjetunionen på de allierades sida.
Bakgrund Japan deltog på de allierades sida i första världskriget och tillhörde således segermakterna, men under 1920-talet ansåg man sig inte fått det utbyte man hoppats på. Under slutet av 1920-talet fick militären allt mer makt, och i början av 1930-talet inleddes en mycket aggressiv japansk utrikespolitik. Redan 1931 invaderade man nordöstra Kina och skapade marionettstaten Manchukuo i Manchuriet. Den politiskt splittrade och av inbördeskrig plågade kinesiska staten kunde inte göra mycket. År 1937 invaderade man även resten av Kina och lyckades på kort tid ockupera stora delar av det väldiga landets östra och södra delar. Något definitivt avgörande i kriget kom aldrig till stånd, mycket beroende på att Kinas Kuomintangregering och de kinesiska kommunisterna grävde ner stridsyxan och drog sig tillbaka långt in i landet. Istället blev det andra sino-japanska kriget så småningom en del av andra världskriget.
Anledningen till kriget var att japanerna behövde mer råvaror till sin snabbt växande industri och befolkning. Dessa fanns i Kina samt Sydostasien, och i Sydostasien hade såväl fransmän, britter och holländare, samt USA kolonier. Till den aggressiva utrikespolitiken bidrog också en extrem nationalism inom militären, och efter att kejsar Hirohito tillträtt 1926 blev Japan i praktiken en militärdiktatur.
Redan under 1935–1936 hade Japan och Nazityskland närmat sig varandra, och 1940 ingick Japan i en försvarspakt med Tyskland och Italien (tremaktspakten). Samma år införlivade Japan franska Indokina i sitt välde. USA, Australien och Storbritannien såg med allt större oro på den japanska expansionen. År 1941 stoppades exporten av olja till Japan från Sydostasien som kontrollerades av amerikaner, britter och holländare. Den japanska militärregimen under premiärminister Hideki Tojo såg detta som en aggressionshandling riktad mot Japan och planeringen för en attack mot USA:s och de västeuropeiska staternas intressen i regionen inleddes.
Den amerikanska militärledningen visste att något var på gång, ändå kom attacken mot Pearl Harbor som en total överraskning 7 december 1941. Målsättningen var i början att erövra de västerländska kolonierna och med hjälp av råvarorna därifrån bygga upp en industriell kapacitet som skulle matcha USA:s. Attacken mot Pearl Harbor syftade till att slå ut den amerikanska Stillahavsflottan (som då var stationerad i Pearl Harbor), vilket var en förutsättning för att krigsstrategin skulle lyckas. När Tyskland fyra dagar senare (11 december) förklarade krig mot USA var amerikanerna indragna i andra världskriget i såväl Stilla havet som Europa. På hemmaplan medförde attacken att de isolationistiska stämningarna hos amerikanska befolkningen försvann helt.
1941–1942: Japansk expansion miniatyr|vänster|Slagskeppet sjunker under attacken mot Pearl Harbor. Anfallet mot Pearl Harbor var mycket framgångsrikt. Emellertid var amerikanska Stillahavsflottans hangarfartyg ute på havet vid tiden för anfallet och undgick därmed katastrofen. Det skulle få stor betydelse längre fram i kriget. Inledningsvis gav attacken mot Pearl Harbor japanerna totalt sjöherravälde och vägen låg öppen för en rad mycket framgångsrika operationer.
De följande fem månaderna erövrade Japan Hongkong, Thailand, Burma, Malackahalvön, Singapore, Filippinerna, Indonesien och stora delar av ö-världen i västra Stilla havet. Framgångarna var verkligen spektakulära. Samtliga västerländska kolonier i området hade fallit som "korthus" och förlusterna för amerikaner och britter hade varit mycket omfattande. Singapores fall 15 februari 1942 var ett av de mest förödmjukande nederlagen någonsin för Storbritannien. Hela 85 000 britter och indier blev krigsfångar. Den japanska krigföringen var mycket brutal. Massakrer på civila var vardagsmat och krigsfångar behandlades mycket illa. De japanska framgångarna bidrog kraftigt till att det efter kriget uppstod starka självständighetskrav från befolkningen i kolonierna vilket påskyndade avkoloniseringen i hela världen.
USA med sina gigantiska resurser byggde emellertid upp sin Stillahavsflotta relativt snabbt. Återuppbyggnaden underlättades av att hangarfartygen undkommit attacken vid Pearl Harbor. Den första stora japanska motgången kom i slaget vid Midway som ägde rum i juni 1942. Även i Korallhavet utanför Australien tillfogades japanerna ett nederlag. Expansionsfasen var därmed över. På kartan hotades såväl Indien som Australien av en invasion men i praktiken var nu det allierade försvaret i dessa områden så starkt att detta inte var möjligt. Efter ovannämnda segrar för de allierade inträdde ett jämviktsläge.
1942–1945: Jämviktsläge och allierad offensiv Under knappt ett års tid var striderna mycket hårda på Salomonöarna och runt Korallhavet, särskilt på ön Guadalcanal bjöd japanerna mycket hårt motstånd innan ön åter var i amerikanska händer våren 1943. Den amerikanska generalen Douglas MacArthur blev nu de allierades högste befälhavare i kriget i Stilla havet. Från sitt högkvarter i Australien utarbetade han en strategi på hur Japan skulle besegras. Något förenklad gick den ut på att man bara skulle återerövra de öar i Stilla havet som var av störst strategisk betydelse. På så sätt kunde man kringgå många japanska garnisoner. Slutmålet var en invasion av själva Japan. Taktiken lyckades och många japanska garnisoner blev på så sätt isolerade och tvingades till passivitet under hela kriget. Deras isolering garanterades av det luft- och sjöherravälde som USA hade från och med våren 1943.
miniatyr|vänster|Amerikanska soldater vilar under strider om Guadalcanal i november 1942.
I början av sommaren 1944 gick stillahavsfronten utmed Marianerna och söderut till Nya Guinea och Timor. På ön Saipan (slaget om Saipan) i Marianerna hade den japanska krigsmakten byggt upp en mycket stark garnison som betraktades som nästan "ointaglig" av den japanska militärledningen. Likväl lyckades amerikanska styrkor att erövra ön senare under sommaren, men priset i antal döda och sårade var mycket högt. Ön försvarades av en 30 000 man stark garnison som stupade nästan till siste man. Antalet stupade amerikaner uppgick till cirka 3000. Därefter föll de andra öarna i Marianerna snabbt, bland dem Guam. Läget började nu bli kritiskt för Japan. Dessa motgångar ledde till att Hideki Tojo avgick som premiärminister och ersattes av general Kuniaki Koiso.
Under 23–26 oktober 1944 utkämpades slaget vid Leytebukten utanför Filippinerna. I fyra hårda sjöslag drabbade 3:e Flottan under amiral William Halsey och 7:e Flottan under amiral Thomas Kinkaid ihop med starka japanska flottstyrkor. Slaget var det största sjöslaget någonsin och slutade med amerikansk seger. Även om förlusterna var omfattande var de ändå mycket större för Japan. Deras flotta utgjorde efter detta inget reellt hot mot USA:s sjöherravälde. De allierades fortsatta offensiv mot de japanska huvudöarna underlättades därmed avsevärt.
Trots ett allt mer prekärt läge för Japan fortsatte striderna med oförminskad intensitet, men amerikanerna kom ständigt allt närmare det egentliga Japan. Manila på Filippinerna föll i mars 1945 och snart var hela den Filippinska övärlden i allierade händer. Under sin reträtt hade emellertid den japanska armén begått fruktansvärda massakrer, i Manila mördades cirka 100 000 civilpersoner. Två betydande öar återstod innan den slutliga invasionen av de japanska huvudöarna på allvar skulle förberedas. Striderna om dessa blev mycket hårda och blodiga. Vid slaget om Okinawa, som tillhörde det egentliga Japan, förlorade USA 13 000 stupade soldater och 36 000 sårade. De japanska förlusterna uppgick till cirka 100 000 stupade, och för första gången under kriget gav japanska soldater upp i större omfattning.
Från och med hösten 1944 hade Japan i allt större omfattning satt in så kallade kamikaze-piloter som i självmordsuppdrag försökte oskadliggöra de amerikanska sjöstridskrafterna. Attackerna var förvisso fruktade men militärt sett ganska verkningslösa. Med Okinawa i allierade händer var det sista stora hindret övervunnet inför en invasion.
Kriget på asiatiska fastlandet miniatyr|vänster|stående|Kinesiska soldater på M3 Stuart-stridsvagnar i Burma.
Sommaren 1942 kontrollerade Japan hela Sydostasien, inklusive den indonesiska ö-världen. Indien, "kronjuvelen" i det brittiska imperiet var hotat av invasion men någon invasion kom aldrig till stånd. De allierade hade nu byggt upp ett tillräckligt starkt försvar för att hindra en invasion. I fastlandskriget skulle det emellertid dröja lång tid innan de allierade definitivt fick övertaget. Striderna blev därför mycket utdragna och synnerligen blodiga.
I Kina fortsatte Chiang Kai-shek och kommunisterna under Mao Zedongs ledning att bjuda ett förbittrat motstånd djupt inne i Kina. Den japanska krigföringen var skoningslös och ledde till ett oerhört lidande för civilbefolkningen. Massterror i form av massakrer, massavrättningar, tortyr, våldtäkter kombinerat med svält och sjukdomar krävde enorma dödstal bland civilbefolkningen. Ingen vet exakt hur många civila kineser som dog under hela japansk-kinesiska kriget 1937–1945 men det handlade om många miljoner, kanske så många som 20 miljoner. Om de högsta uppskattningarna är korrekta innebär det att kriget mellan Japan och Kina krävde ännu högre dödstal bland civilbefolkningen än kriget på Östfronten (Operation Barbarossa).
På grund av att japanerna kontrollerade hela Bortre Indien var det svårt för de allierade att ge kineserna någon större hjälp i kriget annat än med ammunition, luftunderstöd och specialtrupper. Det skulle dröja ända fram till våren 1945 innan de allierades ställningar på det asiatiska fastlandet var så starka att man kunde stödja kineserna med större truppinsatser.
År 1943 hade de allierade inrättat ett kommando för kriget på det asiatiska fastlandet under ledning av britten Lord Mountbatten där man samordnade insatserna för de västallierades stridskrafter och kinesernas dito under Chiang Kai-sheks ledning. Under 1943–1944 iscensatte amerikaner och britter flera offensiver för att öppna den strategiskt sett mycket viktiga Burmavägen, dock utan större framgång. En offensiv i västra Burma hade inte någon större framgång heller.
I långa loppet tog emellertid de allierades överlägsenhet i manskap och materiel ut sin rätt. Hösten 1944 till och med vintern 1945 övergick initiativet definitivt till britterna och amerikanerna. På senvintern kunde man till slut inta den viktiga Burmavägen, och efter det kunde man slutligen ge kineserna hjälp med stora truppinsatser. I maj 1945 var hela Burma återerövrat, och Rangoon var i allierade händer 6 maj. Helt avgörande blev till slut de allierades luftherravälde.
Japans nederlag och atombomben miniatyr|Amerikanska soldater landstiger på Iwo Jima 19 februari 1945.
Våren 1945 var Japan i praktiken besegrat men den japanska militärledningen vägrade kapitulera, inte ens Tysklands kapitulation 7–8 maj fick dem att ge upp. Efter att amerikanerna erövrat Marianerna sommaren 1944 förfogade man nu över flygbaser som möjliggjorde flygangrepp i stor skala. Hösten samma år introducerades också det nya bombflygplanet Boeing B-29 Superfortress. Under vintern och våren 1945 utsattes de japanska öarna för en jättelik bomboffensiv riktad mot japanska industrier och städer. Eftersom det japanska flygvapnet var eliminerat var städerna i praktiken försvarslösa. Tokyo utsattes för det värsta angreppet 9–10 mars, då 100 000 människor (enligt vissa källor betydligt fler) omkom i den brandstorm som följde som ett resultat av användandet av brandbomber.