Georg Carl von Döbeln, född 29 april 1758 på Stora Torpa i Segerstads socken, Västergötland, död 16 februari 1820 i Stockholm, var en svensk friherre och militär, mest känd för sin tid som befälhavare för de svenska trupperna under det finska kriget 1808−1809.
Döbeln inledde sin militära bana som fänrik i den svenska armén. Under 1780-talet trädde han i fransk militärtjänst som både kapten och adjutant och deltog i en militär expedition i Indien. Som svensk kapten deltog Döbeln i Gustav III:s ryska krig 1788–1790. Han utmärkte sig under slaget vid Porrassalmi, där han blev svårt sårad i pannan och därför bar ett svart pannband resten av livet. Under fredsåren befordrades Döbeln till överste och blev en framgångsrik lanthushållare, innan han blev utsedd till brigadchef i det finska kriget. Under 1808 års fälttåg deltog han i en motoffensiv mot den ryska invasionsarmén i Österbotten. Hans trupper deltog med utmärkelse i fältslagen vid Pyhäjoki, Siikajoki, Nykarleby, Lappo, Kauhajoki och Jutas.
Följande år utsågs Döbeln till befälhavare på Åland och i Norrland. Genom förhandlingar och taktiska reträtter lyckades han rädda Stockholm och Västerbotten från överväldigande ryska trupper. Hans förtjänster under kriget medförde befordran till generallöjtnant och att han förärades Svärdsordens stora kors och titeln som friherre. Under det sjätte koalitionskriget blev Döbeln avsatt som befälhavare efter att han, mot överbefälhavaren Karl Johans order, hade avdelat trupper för att undsätta den belägrade staden Hamburg. På Döbelns eget bevåg ställdes han inför krigsrätt och dömdes till arkebusering, men genom Karl Johans inflytande blev han i stället fängslad under ett halvår på Vaxholms fästning. Vid sina sista år i livet arbetade han som ordförande för krigshovrätten, samma instans som tidigare dömde honom till döden.
Georg Carl von Döbelns insatser under det finska kriget har uppmärksammats av senare generationers svenskar, vilka genom äreminnen och ett flertal skrifter upphöjde honom som en krigshjälte och en symbol för samhörigheten mellan Sverige och Finland. Under sin samtid beskrevs Döbeln som en handlingskraftig, äregirig, hetlevrad och principfast general, som visade stor omsorg om sina soldater. Hans frimodiga uttalanden stod oftast i kontrast till såväl överordnade som makthavare, vilket gjorde honom utstött som en rabulist. Döbelns liv har skildrats i kulturella verk såsom hjältedikten Döbeln vid Jutas (1848) av Johan Ludvig Runeberg och dramafilmen General von Döbeln (1942) av Olof Molander.
Uppväxt (1758–1780) Härkomst
Georg Carl von Döbeln föddes den 29 april 1758 på sätesgården Stora Torpa i Segerstads socken i Västergötland. Den nyfödde döptes till Georg Carl och inte till Göran Carl som han kallades under sin ungdom. Han var son till häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln (1729−1766) och Anna Maria Lindgren (1732−1790) samt sonsonsson till Johan Jacob Döbelius. Modern Anna hade en kort tid dessförinnan varit gift med kapten Carl Johan Gyllenhaal av adelsätten Gyllenhaal och var dotter till ryttmästaren Georg Lindgren. Georg tjänade som officerare i Karl XII:s armé och hade under sin livstid tjänat ihop en förmögenhet.
Georg Carl hade två syskon; Ernst Fredrik (1756−1804) och Helena Lovisa (1759−1807). Fadern Johan Jakob var en ansedd jurist som ville se sin son följa i hans fotspår. När Georg Carl von Döbeln var åtta år gammal dog fadern av en pestsjukdom. Senare gifte modern om sig med hovjunkaren Johan Hellenstierna. Den upproriske Döbeln ville inte rätta sig efter sin nye styvfar, som enligt honom hade förskingrat Annas förmögenhet, utan att intressera sig för Döbelns uppfostran.
I arvskiftet efter fadern fick Döbeln en förmyndare, hovkvartermästaren J.C. Bystedt, vilken var en "slö uppfostrare" i Döbelns ögon. Döbeln befann sig i ständig motsättning mot sin förmyndare, vars inställning till släkten Döbelns bakgrund var att försöka få den unge pojken att följa den civila karriärstegen.
Utbildning Efter moderns giftermål sändes den unge Döbeln till Silvii skola i Tun vid Såtenäs för att studera till präst, ett beslut som han starkt ogillade. När förmyndaren insåg att det inte skulle bli någon präst av Döbeln, sändes han 1772 till amiralitetskadettskolan i Karlskrona för att bli officer. En särskild undervisning för lantofficerare gavs vid skolan och Döbeln följde denna lantmilitära utbildningslinje. Efter tre år genomgick han kadettkursen och fick mycket beröm för sina prestationer. Han skaffade sig även utmärkta språkkunskaper i latin och franska. Under en kort tid 1774 tjänstgjorde Döbeln som page då hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta av Södermanland reste från Wismar till Stockholm. Han avslutade sina militära studier vid 17 års ålder den 18 december 1775 med examen i Tactique Artillerie, Mineur- och Fortificationsvetenskaper. Han kunde ha blivit sjöofficer med fullmakt som amiralitetslöjtnant, men ville hellre bli officer i armén. Efter officersexamen styrdes han av släkten i stället in på en juridisk bana under två år. På grund av alla konflikter med förmyndaren ville Döbeln bli självständig och tillsammans med sin äldre bror Ernst anhöll han hos kung Gustav III om att få bli förklarad myndig. Deras anhållan bifölls den 23 april 1777 innan Döbeln skulle fylla 20 år, trots att myndighetsåldern för män vid denna tid var 21 år. Förmyndaren överlämnade därefter den fasta egendom som fanns kvar till Döbeln.
Som myndig reste han sedan runt bland bekanta och släktingar för att införskaffa krediter för en eventuell militärtjänst. Hos sin släkting, hovjunkaren Johan Vilhelm von Döbeln, fick han hjälp i ekonomiska och praktiska frågor. Döbeln fick sin första anställning den 14 januari 1778, då han utsågs till andre adjutant vid generalmajor Johan Vilhelm Sprengtportens värvade regemente i Landskrona, Skåne. Redan efter några veckor befordrades Döbeln till fänrik i armén. Samtidigt var Döbelns lön låg i förhållande till hans utgifter, då han var slösaktig i sin nyvunna frihet och tyckte om olika spel. Han sålde det ena frälsehemmanet efter det andra för att finansiera sin livsföring. Situationen blev i längden ohållbar och Döbeln riktade sina blickar mot utlandet. År 1780 anhöll han om tjänstledighet från Sprengtportens regemente för att pröva sin lycka i Frankrike. Under sin kommendering utomlands utsågs Döbeln till premiäradjutant vid Sprengtportens regemente den 15 maj 1782.
Vistelsen i Frankrike (1780–1782) I juni 1780 lämnade Döbeln vid 22 års ålder hemlandet och reste sjövägen till Calais. Efter över en månad anlände Döbeln den 28 juli 1780 till Paris. Under tretton månaders tid vistades han i staden utan någon tjänst. Han tillbringade sin tid med att öva på kartritning och fältmätning samt att avsevärt förbättra sina språkkunskaper i franska. På franskt vis skrev han sitt namn Georges Charles. Med hjälp av den svenska ambassadörens ställföreträdare, baron Erik Magnus Staël von Holstein, blev Döbeln den 31 augusti 1780 erbjuden en tjänst som underlöjtnant vid Royal suédois. Men Döbeln tackade nej till tjänsten eftersom uppgiften skulle innebära tjänstgöring vid garnisonen, vilket inte tilltalade honom. I stället efterfrågade Döbeln inför Staël en tjänst som var mer omväxlande och kunde ge honom snabbare befordran. Döbelns desperation ökade under månadernas gång och hans ekonomiska läge blev hopplöst efter misslyckade penningaffärer. Hos Staël sökte han skydd och stöd, men då Staël i ett tidigt skede visste om Döbelns natur, avrådde han honom från att ta värvning som soldat.
Efter att ha hört om den amerikanska revolutionen ville Döbeln gå i fristaternas tjänst i kampen mot Storbritannien. Han uppsökte det amerikanske sändebudet i Paris, Benjamin Franklin, för att lägga fram sin sak. Franklin var misstänksam mot alla äventyrare som uppsökte honom och ville se rekommendationer. Döbeln kunde senare visa ett bevis från ambassadören Gustaf Philip Creutz om att han inte var någon äventyrare. Med beviset kunde Franklin i mars 1781 förse Döbeln med ett resepass för att kunna segla till Amerika. Enligt Döbelns egen utsago skulle han bli artilleribefälhavare på en amerikansk brigg och få fri resa och andel i priser om man lyckades kapa fientliga fartyg, och dessutom skulle han få månadstraktamente. Resan till Amerika blev dock inte av eftersom andra möjligheter dök upp som mer tilltalade Döbeln.
Staël rådde Döbeln att inträda vid belgaren Auguste Marie Raymond d'Arenberg greve La Marcks tyska regemente i Strasbourg. Regementet gjorde sig redo för att bryta upp till en okänd destination för att bekriga engelsmännen, med vilka Frankrike varit i krig sedan juni 1778. Med stor förhoppning ansökte Döbeln om en löjtnantsfullmakt vid La Marcks regemente. I stället följde månader av tystnad och en ny förfrågan sommaren 1781 avslogs då ingen ledig plats vid regementet fanns tillgängligt. I oktober 1781 vände sig La Marck till Staël och frågade om han kunde rekommendera någon svensk artilleriofficer. Staël svarade att ingen kunde rekommenderas eftersom Döbeln blivit utan anställning trots givet löfte. La Marck skyllde detta på ett missförstånd och bad Staël att framförs sina ursäkter till Döbeln och på nytt fråga om han ville ta värvning. Staël krävde att få försäkringar om att löftet skulle infrias denna gång. Döbeln fick vad han begärde och kunde ansluta sig till La Marcks regemente. Han beviljades även ett förskott på en växel som han väntade från Sverige. La Marcks regemente anlände till hamnen i Brest i november 1781 för inskeppning. Den 22 november fick Döbeln sin löjtnantsfullmakt, som gav honom 4 livres om dagen och fritt uppehälle.
Resan till Indien (1782–1783) I december 1781 seglade Döbelns regemente med den franska flottan ut från Brest mot en hemlig destination. Döbeln befann sig ombord på fartyget l'Amitié. När flottan löpt ut anfölls den nästan genast av en engelsk flottstyrka. Efter sjöstriden och en efterkommande havsstorm kunde l'Amitié inte längre föra segel och blev skilt från konvojen. Sjöstriden kom att bli Döbelns elddop, ur vilket han lyckades undkomma oskadd. Däremot hade allt som han medfört inför resan blivit skadat och obrukbart och han plågades av sjösjuka i tre dygn. Under sex veckor reparerades fartyget i Brest, en tid Döbeln utnyttjade till att komplettera sin utrustning. Döbeln fick beskedet om att målet för resan var franska ostindiska kompaniets besittningar i Indien. Han såg mycket fram emot resan eftersom han visste att européer i Indien kunde vinna stora förmögenheter.