miniatyr|Civila armenier förs till ett närbeläget fängelse i Mezireh av beväpnade turkiska soldater. Kharpert, Osmanska riket, april 1915. miniatyr|Mördade armenier. Armeniska folkmordet var ett folkmord på, och svår förföljelse av, den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan framför allt 1915 och 1916 men förföljelserna fortsatte fram till 1923.
Folkmordet inleddes samtidigt som första världskriget pågick (1914–1918). Folkmordet var huvudsakligen riktat mot armenier, men även andra kristna grupper drabbades hårt. Utöver armenierna mördades och förföljdes assyrier/syrianer, pontiska greker och kaldéer inom riket. Huvudansvariga för folkmorden var den ungturkiska rörelsen.
Bakgrund miniatyr|”Den armeniska befolkningens fördelning i Turkiska Armenien, Kurdistan och Transkaukasien” (ju mörkare blå, desto högre andel armenier) – karta ur Petermanns Geographische Mitteilungen (1896). I det osmanska riket var vid den här tiden muslimska turkar den dominerande gruppen. De judar och kristna som fanns levde segregerade från muslimerna som dhimmi och hade vissa rättigheter.Gerner & Karlsson (2005), s. 117–118 Den armeniska minoriteten tillhörde till största delen den armeniska apostoliska kyrkan och levde i städerna i särskilda milleter där de fick en viss frihet i inre angelägenheter. Armenierna hade inget politiskt inflytande, särbehandlades juridiskt och fick betala en extra skatt som ”otrogna”. Armenierna var framgångsrika inom ekonomin och under 1900-talets början fick de även möjlighet att tillträda statliga ämbeten. De var mest koncentrerade i östra Anatolien där det historiska armeniska riket funnits. I Osmanska riket fanns under 1870-talet två miljoner armenier; i Ryssland fanns tre miljoner.
Upptakten till folkmordet Under det sena artonhundratalet flödade europeiska idéer och konsumtionsvaror in i det osmanska riket. Det ledde till att de turkiska muslimska feodala härskarna och hantverkarna i riket kom i konflikt med de handels- och Europainriktade armenierna. Riket var dock beroende av investeringar vilket stärkte armeniernas ställning. En annan konflikt var den mellan stad och landsbygd: armenierna hade tillsammans med andra kristna minoriteter en stark ställning i städerna medan turkarna och kurderna dominerade landsbygden.
Krav på autonomi Inspirerade av nationalismen började armenierna under sent 1800-tal att ställa krav på att få samma rättigheter som muslimerna. De organiserade sig i partier och fick internationellt stöd för sina nationella strävanden. Vissa av partierna ville bryta sig ut ur det osmanska riket och bilda en armenisk stat, men den stora majoriteten armenier uppfattades som lojala och välanpassade undersåtar. I fredsfördraget i San Stefano efter rysk-turkiska kriget 1877–1878 och vid Berlinkongressen ställdes krav på viss armenisk autonomi, krav som inte skulle följas upp av de stormakter som ställt dem.Gerner & Karlsson (2005), s. 118–119
Massakrer och pogromer Den ökade misstänksamheten mot västvärlden riktades allt mer mot armenierna. Från 1894 till 1896 dödades hundratusentals armenier i en massaker, de "armeniska massakrerna", som inleddes med att turkiska och kurdiska trupper anföll armeniska bönder runt staden Sassoun. År 1896 intogs den osmanska banken i Konstantinopel av radikala armenier som hotade att spränga banken om det inte blev ett stopp på pogromerna mot armenier. Resultatet blev att pogromerna blev alltmer intensiva och tusentals armenier dödades i huvudstaden. Abdülhamid II, den osmanske sultanen, lät massakrerna fortsätta.Gerner & Karlsson (2005), s. 120
Ungturkarna Mellan 1908 och 1909 avsattes den konservative sultanen av en grupp reforminriktade unga officerare vilket inledde den ungturkiska revolutionen. Bland ungturkarna fanns två inriktningar: En var en liberal inriktning som ville decentralisera riket, utöka minoriteternas rättigheter och i det långa loppet förvandla riket till en federation. Den andra inriktningen var nationalistisk och ville stärka centralmakten och de muslimska turkarnas dominans. Motgångarna i Balkankrigen kom dock att leda till ett allt hårdare samhällsklimat; ungturkarna, som ursprungligen samarbetat med armenierna, blev alltmer chauvinistiska och islamistiska.Gerner & Karlsson (2005), s. 120–123
Folkmordet miniatyr|Karta över områden där folkmordet inträffade. miniatyr|Rafael de Nogales Méndez (1879–1936), en officer från Venezuela som tjänstgjort i den osmanska armén, skrev en detaljerad redogörelse för massakrerna i sin bok Cuatro años bajo la media luna (Fyra år under månskäran).
De ungturkiska ledarna slöt ett hemligt alliansfördrag med Tyskland och gick under hösten 1914 definitivt in i första världskriget, där man gjorde territoriella förluster längs fronten mot Ryssland. År 1915 avväpnades och demobiliserades de armeniska soldaterna i den osmanska armén.Gerner & Karlsson (2005), s. 127
Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps drygt 100 armeniska intellektuella i Konstantinopel,1926 blev den officiella benämningen Istanbul vilka deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Många av dem var vänner till de ungturkiska ledarna.Gerner & Karlsson (2005), s. 128
Redan i mars 1915 började de osmanska myndigheterna deportera hela armeniska ortsbefolkningar i trakten av Zeitun till det inre av Mindre Asien eller till Mesopotamien, och i april samma år förekom i Van den första större massakern. Den framställdes av myndigheterna med orätt som ett undertryckt armeniskt upprorsförsök och gav förevändning för en provisorisk lag av den 27 maj 1915 som bemyndigade militärbefälet att till andra orter deportera ”stads- och bybefolkningar, vilka misstänkas för förräderi eller spioneri”. Deportationerna verkställdes juni–augusti 1915 och beräknas ha drabbat 1 400 000 armenier (hela den armeniska stads- och lantbefolkningen i Anatolien, Cilicien och Mesopotamien).
Massakrer och våldsdåd av alla slag kännetecknade deportationerna, vilka måste anses ha åsyftat ett systematiskt förintande av den armeniska nationen. Hunger och farsoter rasade i koncentrationslägren vid kanten av den arabiska öknen, tvångsomvändelse till islam förekom i stor skala och den första stora deportationen följdes senare av nya massakrer och deportationer ända till hösten 1918, då i Baku den 15–17 september uppemot 30 000 armenier bragtes om livet. De i samband med massakrer och deportationer omkomna armeniernas antal beräknas av den tyske orientalisten Johannes Lepsius till omkring en miljon av en till 1 845 450 beräknad armenisk befolkning i Turkiet.
Officiellt motiverades våldsåtgärderna med spioneri, uppror och upprorsförberedelser samt massakrer på muslimer från armenisk sida, men dessa beskyllningar var i de allra flesta fall ogrundade eller obevisliga. På ententehåll beskylldes tyskarna för att ha uppmuntrat osmanska regeringen till våldspolitiken mot armenierna eller åtminstone tyst ha tolererat den. Det har emellertid påvisats att de tyska myndigheterna gjorde ständiga framställningar med anledning av de våldsdåd som kom till deras kännedom, men att all tysk inblandning bryskt avvisades av osmanska regeringen, som under Enver paschas och Talaat paschas ledning i sin armeniska politik fogade sig efter de ungturkiska kommittéernas påtryckningar.
Trupper och avdelningar inom de reguljära osmanska militär- och polismakterna och kurdiska stamkrigare utförde folkmordet tillsammans.
Antal dödade Det är ännu år inte helt klarlagt vad som hände – ämnet är tabubelagt i Turkiet och har lett till spänningar mellan de moderna staterna. De flesta forskare hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog; de flesta av dem dog 1915, men folkmordet fortsatte fram till 1923 (efter första världskrigets slut). Armeniska myndigheter menar att minst en och en halv till två miljoner armenier dödades i folkmordet, medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000. En modern källkritisk undersökning, som bygger på tillgänglig befolkningsstatistik i de berörda områdena, säger 700 000 mördade i anslutning till sina bostäder och 600 000 försvunna under deportation, vilket sammanlagt ger 1,3 miljoner människor.Ternon, Y., Rapport sur le génocide des Arméniens de l’empire Otoman 1915–1916 i Le crime de silence. Le génocide des Arméniens s. 187. Paris 1984. Citerad i Karlsson (1996).
Den brittiska militären som stred mot osmanska styrkor i södra Syrien och Mesopotamien tog emot många vittnesmål om händelserna. Den brittiska diplomaten Gertrude Bell sparade en rapport som blivit kvar efter ett förhör med en tillfångatagen osmansk soldat: ”Vår bataljon lämnade Aleppo den 3 februari, och nådde Ras al-var Ain efter tolv timmar. Där såg vår bataljon nästan 12 000 armenier som drevs i en sorts dödsmarsch under ledning av några hundra kurder. Kurderna kallades för gendarmer, men i verkligheten var de soldater omgjorda till slaktare. De hade order att föra bort alla armenier, både män och kvinnor, till olika destinationer. Man hade hemliga anvisningar om att döda alla män, alla barn och gamla kvinnor. Vad unga kvinnor utsattes för är obeskrivbart. En av gendarmerna erkände att han själv dödat över 100 armeniska män. I öknen fylldes tomma cisterner och grottor med lik av armenierna som dött av svält eller uttorkning under marschen.”
Ögonvittnen Alma Johansson, svensk missionär Cossva Anckarsvärd, Sveriges envoyé i Osmanska riket M. Ahlgren, envoyé vid Sveriges beskickning i Osmanska riket Henry Morgenthau, senior, USA:s ambassadör i Osmanska riket Max Erwin von Scheubner-Richter, tysk vicekonsul Einar af Wirsén, svensk militär och diplomat Otto von Lossow, tysk militär Johannes Lepsius, tysk teolog
Efterspel Hämnarna Efter första världskrigets slut dömde en osmansk militärtribunal de främsta ungturkiska ledarna för folkmordet till döden. De fritogs dock vid slutet av rättegången och flydde till Europa där de levde under nya namn. Partiet Armeniska revolutionsfederationen (ARF) bestämde sig då för att på egen hand söka rättvisa och straffa de huvudansvariga genom att skicka ut "hämnare". Det hemliga uppdraget kallades "Operation Nemesis". Åren 1920–1923 mördades bland andra följande personer som ansågs vara skyldiga: Mehmed Talat (lade fram lagförslaget som gjorde folkmordet möjligt), Achmed Cemal (osmansk försvarsminister), Said Halim (osmansk storvesir), Bahattin Sakir (ledde dödspatrullerna), Cemal Azmi (guvernör i staden Trabzon), Behbud Khan Javanshir (osmansk inrikesminister), Khojski (Azerbajdzjans premiärminister) och Ismail Enver (osmansk härförare).Operation Nemesis
Istanbulpogromen En liknande massaker inträffade också 1955, den så kallade Istanbulpogromen, där turkar mördade greker och armenier.
Terroristgruppen ASALA Åren 1975–1986 terroriserade den armeniska organisationen ASALA (Armenian Secret Army for the Liberation of Armenia) Turkiet då de ansåg att det var fel att avsluta Operation Nemesis 1923. De mördade 21 turkiska diplomater vid 14 attacker i olika städer i Västeuropa.
Händelser under 2000-talet I den armeniska kulturen är folkmordet än i dag högst aktuellt. När Armenien 1990 frigjorde sig från det kollapsande Sovjetunionen skrev man i självständighetsförklaringen att en av grundpelarna för den nya staten skall vara att arbeta för ett internationellt erkännande av 1915 års folkmord. Den 24 april 2005 uppmärksammades av världens armenier som armeniska martyrernas dag.
Den 19 januari 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink dömdes år 2005 till sex månader villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Mycket talar för att mordet på honom har med hans skriverier att göra då han av turkiska ultra-nationalister definierats som landsförrädare.
Forskning och reaktioner