Anthony Frederick Blunt, född 26 september 1907 i Bournemouth, död 26 mars 1983GRO Register of Deaths: Mar 1983 15 2186 Westminster – Anthony Frederick Blunt, DoB = 26 September 1907; Varriano 1996. i London (tidigare titulerad Sir Anthony Blunt KCVO från 1956 till november 1979), var en brittisk konsthistoriker och spion. Han tillhörde spionkvartetten Cambridge Four, vars övriga medlemmar var Guy Burgess, Kim Philby och Donald Maclean.
Blunt var professor i konstvetenskap vid University of London från 1947, chef för Courtauld Institute of Art och Surveyor of the Queen's Pictures 1945–1972. Hans monografi från 1967 om den franske barockmålaren Nicolas Poussin betraktas fortfarande allmänt som en vattendelare i konsthistorien.Shone, Richard and Stonard, John-Paul, eds. The Books that Shaped Art History, Introduction. London: Thames & Hudson, 2013. Hans undervisningstext och uppslagsverk Art and Architecture in France 1500–1700, som publicerades första gången 1953, nådde sin femte upplaga (i en något reviderad version av Richard Beresford) 1999, då den fortfarande ansågs vara den bästa redogörelsen för ämnet.Hopkins, Andrew (2000). "Review of Art and Architecture in France 1500–1700 by Anthony Blunt, Richard Beresford", The Sixteenth Century Journal, vol. 31, no. 2 (Summer), pp. 633–635. .
Han var den "fjärde mannen" i Cambridge Four, en grupp Cambridgeutbildade spioner som arbetade för Sovjetunionen mellan 1930-talet och 1950-talet. Som anställd vid den brittiska underrättelsetjänsten MI5 1940–1945 lämnade han ut information till Sovjetunionen, och 1951 hjälpte han dubbelagenterna Guy Burgess och Donald Maclean att fly till Sovjetunionen. (Blunt var den fjärde medlemmen i gruppen som upptäcktes.) Höjdpunkten av Blunts spionageverksamhet var under andra världskriget, när han vidarebefordrade underrättelser till Sovjetunionen om Wehrmachts planer som den brittiska regeringen hade beslutat att hålla tillbaka. År 1964, efter att ha erbjudits åtalsimmunitet, erkände Blunt att han hade varit spion för Sovjetunionen. Hans bekännelse – en hemlighet i åratal – avslöjades offentligt av premiärminister Margaret Thatcher i november 1979. Han fråntogs sin riddartitel omedelbart därefter och dog drygt tre år senare.
Tidiga år Anthony Blunt föddes den 26 september 1907 i Bournemouth. Han var den tredje och yngste sonen till kyrkoherden (Arthur) Stanley Vaughan Blunt (1870–1929), och hans hustru Hilda Violet (1880–1969). En av hans farfäder var biskop Frederick Blunt.
Blunts far sändes till Paris och den brittiska ambassaden och bodde med sin familj i den franska huvudstaden under flera år under Anthonys barndom. Blunt lärde sig flytande franska och upplevde intensivt den konstnärliga kultur som fanns tillgänglig i Paris, vilket stimulerade ett intresse som varade livet ut och som lade grunden för hans senare karriär.
Blunt utbildades vid Marlborough College, en kommunal skola för pojkar i Marlborough, Wiltshire. Där gick han med i skolans hemliga "Society of Amici", där han var samtida med Louis MacNeice (vars ofullbordade självbiografi The Strings Are False innehåller många referenser till Blunt), John Betjeman och Graham Shepard. Historikern John Edward Bowle mindes honom som "en intellektuell yngling, alltför upptagen av idéernas rike". Bowle tyckte att Blunt hade "för mycket bläck i sina ådror och tillhörde en värld av ganska oborstad, kallblodig, akademisk puritanism".
År 1928 grundade Blunt en politisk tidskrift, Venture, vars bidragsgivare var vänsterskribenter.
Cambridges universitet Blunt vann ett stipendium i matematik till Trinity College, Cambridge. På den tiden tilläts forskare vid University of Cambridge att hoppa över del I av Tripos-proven och slutföra del II på två år. De kunde dock inte ta en examen på mindre än tre år, därför tillbringade Blunt fyra år på Trinity och bytte till moderna språk med inriktning på franska och italienska. Han utexaminerades 1930 med en First Class Honours-examen. Efter examen undervisade Blunt i franska vid Cambridge och blev Fellow vid Trinity College 1932. Han forskade i fransk konsthistoria och reste ofta till den europeiska kontinenten i samband med sina studier.
Liksom Guy Burgess var Blunt homosexuell, vilket vid den tiden var ett brott i Storbritannien. Båda var medlemmar i Cambridgeapostlarna (även känt som Conversazione Society), en hemlig diskussionsgrupp i Cambridge som bestod av tolv studenter, de flesta från Trinity och King's Colleges, som ansåg sig vara de skarpaste hjärnorna. Många var också homosexuella och marxistiska sympatisörer. Genom Apostlarna träffade Blunt den framtida poeten Julian Bell (son till målaren Vanessa Bell) och blev hans älskare. Bland övriga medlemmar fanns Victor Rothschild och amerikanen Michael Whitney Straight, den senare också senare misstänkt för att vara en del av spionringen i Cambridge.Cambridge Forecast Group, 22 September 2010; Carter 2001, pp. 457, 486. Rothschild arbetade senare för MI5Carter 2001, p. 253. och gav Blunt 100 pund för att köpa målningen Eliezer and Rebecca av Nicolas Poussin.Rose (2003), pp. 47–48. Målningen såldes av Blunts testamentsexekutorer 1985 för 100 000 pund (totalt 192 500 pund med skatteeftergift) och finns i Cambridges Fitzwilliam Museum.Fitzwilliam Museum – OPAC Record
Rekryterad som spion Det finns många teorier om hur Blunt rekryterades till Sovjetunionen. Som lärare i Cambridge besökte han Sovjetunionen 1933 och rekryterades möjligen 1934. Vid en presskonferens flera decennier senare hävdade Blunt att Burgess rekryterade honom som spion efter att båda hade lämnat Cambridge.BBC Television, 16 November 1979 Historikern Geoff Andrews skriver att Blunt "rekryterades mellan 1935 och 1936",Andrews 2015, p. 112. medan hans levnadstecknare Miranda Carter säger att det var i januari 1937 som Burgess introducerade Blunt för sin sovjetiske rekryterare Arnold Deutsch.Carter 2001, p. 179. Kort efter att ha träffat Deutsch, skriver Carter, blev Blunt en sovjetisk "talangscout" och fick NKVD:s kodnamn "Tony".Carter 2001, p. 180. Blunt kan ha identifierat Burgess, Straight, Kim Philby, Donald Maclean och John Cairncross – alla studenter vid Trinity College (utom Maclean som låg vid grannskolan Trinity Hall) som var några år yngre än han själv – som potentiella spioner för Sovjet.Carter 2001, pp. 106–107.
Andra världskriget När Polen invaderades av tyska och sovjetiska styrkor gick Blunt med i den brittiska armén 1939. Under låtsaskriget tjänstgjorde han i Frankrike i underrättelsekåren. När Wehrmacht drev tillbaka de brittiska styrkorna till Dunkerque i maj 1940 var Blunt en del av evakueringen av Dunkerque. Samma år rekryterades han till säkerhetstjänsten MI5. Före kriget anställde MI5 mestadels före detta medlemmar av den indiska kejserliga polisen.
I MI5 började Blunt vidarebefordra resultaten av ultraunderrättelser (från dekrypterade Enigma-avlyssningar av Wehrmachts radiotrafik på östfronten) till Sovjetunionen, liksom detaljer om tyska spionringar som opererade i Sovjetunionen. Ultra arbetade främst med tyska marinens sjökoder, som så småningom hjälpte till att vinna slaget om Atlanten. I takt med att kriget fortskred bröts även Wehrmachts koder. Känsliga mottagare kunde fånga upp sändningar som rörde tyska krigsplaner från Berlin. Det fanns en stor risk att om tyskarna upptäckte att deras koder hade komprometterats, skulle de ändra inställningarna på Enigma-hjulen, vilket skulle göra kodknäckarna hjälplösa.
Hela Ultra var känt av endast fyra personer, varav bara en rutinmässigt arbetade på Bletchley Park. Spridningen av Ultra-information följde inte det vanliga underrättelseprotokollet, utan upprätthöll sina egna kommunikationskanaler. Militära underrättelseofficerare gav avlyssningar till Ultra-sambandsmän, som i sin tur vidarebefordrade avlyssningarna till Bletchley Park. Information från avkodade meddelanden skickades sedan tillbaka till militära befälhavare genom samma kanaler. Således kände varje länk i kommunikationskedjan bara till ett specifikt jobb och inte de övergripande Ultra-detaljerna. Ingen utanför Bletchley Park kände till källan.
John Cairncross skickades från MI6 för att arbeta på Bletchley Park. Blunt erkände att han rekryterat Cairncross och kan mycket väl ha varit länken mellan honom och sovjetiska kontakter. Även om Sovjetunionen nu var en allierad litade man inte på ryssarna. En del uppgifter rörde tyska förberedelser och detaljerade planer för slaget vid Kursk, den sista stora tyska offensiven på östfronten. Malcolm Muggeridge, en brittisk agent från kriget, minns mötet med Philby och Rothschild i Paris 1955. Han rapporterade att Rothschild hävdade att mycket mer Ultra-material borde ha getts till Stalin; för en gångs skull ska Philby ha släppt sitt motstånd och gått med på det.
Under kriget uppnådde Blunt majors grad. Han anklagades senare för att ha förrått Operation Market Garden för att gynna både nazisterna och ryssarna. Detta nederlag brukar tillskrivas den holländske förrädaren Christiaan Lindemans. I The Traitor of Arnhem talas det om en annan förrädare, en viss "Josephine", som författaren trodde var ett täcknamn för Blunt. Sovjetunionens, och därmed Blunts, mål skulle ha varit att hindra de allierade styrkorna från att anlända till Berlin före ryssarna. Efter kriget minskade Blunts spionage, men han behöll kontakten med sovjetiska agenter och fortsatte att förmedla skvaller från tidigare MI5-kollegor och dokument från Burgess. Detta fortsatte fram till Burgess och Macleans avhopp 1951.Kitson.
Resor för kungafamiljen I april 1945 blev Blunt, som hade arbetat deltid vid Royal Library, erbjuden och accepterade jobbet som Surveyor of the King's Pictures. Hans företrädare Kenneth Clark hade avgått tidigare samma år. Den kungliga bibliotekarien Owen Morshead, som hade blivit vän med Blunt under de två år han arbetade i den kungliga samlingen, rekommenderade honom för jobbet. Morshead hade imponerats av Blunts "flit, hans vanemässiga tystlåtenhet och hans perfekta uppförande".Carter 2001, p. 304 (American edition). Blunt besökte ofta Morsheads hem i Windsor.Carter 2001, p. 305 (American edition). Hans elev Oliver Millar, som skulle bli hans efterträdare, sade: "Jag tror att Anthony var lyckligare där än på många andra platser." Carter skriver: "Den kungliga familjen tyckte om honom: han var artig, effektiv och framför allt diskret."Carter 2001, p. 308 (American edition).
I augusti 1945, under andra världskrigets sista dagar i Europa, bad kung George VI Blunt att följa med Morshead på en resa till slottet Friedrichshof nära Frankfurt am Main för att hämta nästan 4 000 brev skrivna av drottning Victoria till sin dotter, kejsarinnan Victoria, mor till kejsar Wilhelm II. I reseskildringen står det att breven, liksom andra dokument, "utsattes för risker på grund av oroliga förhållanden efter kriget".Carter 2001, p. 311 (American edition). Enligt Morshead behövdes Blunt för att han kunde tyska, vilket skulle göra det lättare att identifiera det önskade materialet. Det fanns ett undertecknat avtal som gjordes vid den tiden, eftersom kungafamiljen inte ägde dokumenten. Breven som räddades av Morshead och Blunt deponerades i Royal ArchivesBradford, p. 426 och återlämnades 1951.