miniatyr|250x250px|Symbolen hammaren och skäran har använts av flera kommunistiska organisationer. Kommunism (från franskan: communisme och ytterst av latin: communis, gemensam) är en grupp närbesläktade idéer om att produktionsmedel i ett samhälle är gemensamt ägda och där sociala klasser, pengar, samt staten inte längre finns.
Inom marxismen är det också benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov. Enligt marxismen har historien behövt gå igenom olika stadier, varvid kapitalismen, slavsamhället och feodalismen är några av dessa stadier.
Den kommunistiska rörelsen kan ses som en del av den bredare socialistiska rörelsen. Under 1890-talet förespråkade Eduard Bernstein en reformistisk väg till socialism, vilket utlöste en debatt om revisionism inom socialdemokratin. Den organisatoriska splittringen mellan socialdemokratiska och kommunistiska partier tog form under första världskriget och efter ryska revolutionen 1917, och befästes genom grundandet av Kommunistiska internationalen 1919.
Beteckningen kommunism syftar ibland på den ideologiska position som formulerades av Vladimir Lenin och vidareutvecklades i olika riktningar av efterföljare som Lev Trotskij, Josef Stalin, Enver Hoxha och Mao Zedong.Nationalencyklopedins artikel kommunism som skriver "Lenin, den moderna kommunismens grundare." Det förekommer också att länder som kallat sig socialistiska benämns kommuniststater eftersom de haft ett styrande kommunistparti, exempelvis Kina och Sovjetunionen.
Begreppet kommunism kan alltså både syfta på en ideologi, en politisk rörelse och ett samhällstadium inom marxistisk teori.
Idéhistoria miniatyr|Karl Marx (1818–1883).
Tidig historia Tidiga tankar om ett samhälle grundat på egendomsgemenskap kan skönjas hos bland andra Platon, vissa kristna tänkare, Mazdak och Thomas More såväl som hos de utopiska socialisterna. I Platons dialog Staten förordades ett samhälle med gemensamt ägande. Platon hävdade dock att köpmännen och hantverkare liksom tidigare skulle arbeta för vinnings skull, varför dialogen Staten inte har mycket gemensamt med de senare kommunistiska teorierna.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
I boken Utopia från 1516 beskriver Thomas More ön Utopia med idealsamhället utan privat egendom, där folk får vad de vill efter behov. Försök att realisera sådana tankar är dock mera sällsynta. Ett exempel är dock den så kallade Jesuitstaten i Paraguay 1610–1758, där man utvecklade en långtgående egendomsgemenskap. Det är dock först i och med franska revolutionen som man kan tala om några verkliga kommunistiska rörelser. François-Noël Babeuf framträdde under 1790-talet med idéer om egendomsutjämning.
I början av 1800-talet kom utopiska socialister som Charles Fourier, Étienne Cabet, Henri de Saint-Simon med flera att spela en viktig roll. Flera mer eller mindre misslyckade försök gjordes att skapa små självständiga kommunistiska samhällen, ett av de mer kända försöken var New Harmony som grundades 1825. En omfattande emigration förekom från Frankrike till denna och andra liknande kolonier i USA under 1840-talet, men kom snart av sig. Vid mitten av 1800-talet var ännu gränserna mellan socialism och kommunism flytande. Ofta sågs socialism som de intellektuellas ideologi, medan kommunismen sågs som arbetarnas ideologi. En viktig organisation för den internationella kommunismen blev Bund der Gerechten, vilken 1847 bytte namn till Bund der Kommunisten, samtidigt som Marx och Engels fick uppdraget att skriva de nya stadgarna.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord kommunism)
Marx och Engels Den tyske teoretikern Karl Marx och hans kollega Friedrich Engels kom under andra hälften av 1800-talet att bli de viktigaste tänkarna inom modern kommunistisk teori. De bröt med utopismen och formulerade en ideologi som de döpte till vetenskaplig socialism, vilken kom att beskrivas i Det kommunistiska manifestet (1848), det historiskt viktigaste dokumentet för den ideologiska utformningen av kommunismen.
Revolutionerna 1848-49 blev ett misslyckande för försöken till kommunistiska maktövertaganden. Marx och Engels kom att tolka detta som att arbetarklassen måste organiseras och skolas ideologiskt för att en revolution skulle komma att lyckas. Detta ledde till grundandet av Första internationalen 1864.
Under andra hälften av 1800-talet blev begreppet kommunism ovanligare bland socialistiska grupperingar, och de flesta nybildade partier eller organisationer kom att kalla sig socialistiska eller socialdemokratiska. Så även det Engels och Marx närstående tyska arbetarpartiet. Bland Marxisterna var dock vanligt att man kallade sig kommunister. Bland annat skrev Engels i partiets nya partiprogram 1894 att partiet "inte bara är allmänt socialistiskt, utan direkt kommunistiskt". Med detta menade Engels att partiet syftade till att ta kontroll över statsmakten.
I skriften Kritik av Gothaprogrammet från 1875 talade Marx om det framtida kommunistiska samhället. Han skilde mellan en första och en högre fas i det kommunistiska samhällets utveckling: i den första fasen fördelas konsumtionsmedlen efter individens arbetsinsats, sedan medel avsatts för gemensamma behov, medan den högre fasen kännetecknas av principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Dessa två stadier kom sedan Lenin att beteckna det "socialistiska" respektive det "kommunistiska" stadiet. Lenins "socialism" och Marx "kommunismens första fas" är dock inte identiska.
I ett brevutkast från 1877 kritiserade Marx den ryske skribenten Nikolaj Michajlovskij för att ha tolkat hans analys av kapitalismens framväxt i Västeuropa som en allmän historisk lag som alla folk måste följa. Kritik riktade han även till sin svärson Paul Lafargue som i Frankrike försökt skriva det första marxistiska partiprogrammet: "Ett är då säkert, om detta är marxism, så är jag ingen marxist."Boglind, Anders; Eliaeson, Sven; Månson, Per (2014). Kapital, rationalitet och social sammanhållning (7:e upplagan). Lund: Studentlitteratur.
Marxism-leninism Leninismen bygger på den ryske revolutionären Vladimir Lenins tolkning och utveckling av Karl Marx tankar, särskilt om hur övergången till socialism skulle organiseras. Beteckningen marxism-leninism infördes efter Lenins död av Josef Stalin och kom att beteckna Sovjetunionens officiella politiska doktrin.
Lenin ansåg att arbetarklassens spontana kamp behövde ledas av ett revolutionärt parti som fungerade som dess förtrupp och organiserade kampen för socialism. Partiet skulle organiseras enligt demokratisk centralism, som förenade val av ledning med skyldighet för underordnade organ och medlemmar att följa fattade beslut. Enligt principen kunde beslut föregås av öppen debatt, men när ett beslut väl fattats var det bindande för alla. Lenin menade också att proletariatets diktatur behövdes under en övergångsperiod för att försvara revolutionen mot inre och yttre motståndare.
Under ryska inbördeskriget använde bolsjevikregimen politiskt våld och terror, bland annat genom säkerhetspolisen Tjekan, som fick huvudansvaret för den röda terrorn 1918. Trots intern kritik mot Tjekans metoder försvarade Lenin och partiledningen dess roll och användningen av terror. I forskningen har framväxten av den kommunistiska diktaturen förklarats med olika tonvikt på ideologi och politiska beslut respektive inbördeskrigets förhållanden.
Efter Lenins död utvecklades trotskismen, grundad på Lev Trotskijs idéer, till en opposition mot Stalins politik; den betonade internationell och permanent revolution och kritiserade byråkratiseringen av Sovjetunionen. Under Stalin blev marxism-leninismen vägledande också för Komintern och de kommunistpartier som var knutna till organisationen.
I Kina utvecklade Mao Zedong den riktning som kallas maoism, där bondebefolkningen och landsbygden fick en central roll i den revolutionära strategin. Maoismen fick inflytande bland annat i antikoloniala rörelser och i den radikala vänstern i flera världsdelar.
Icke-leninistisk marxism Den icke-leninistiska marxismen, då främst representerad av råds- och vänsterkommunistiska grupper, växte fram inom kommunistpartiernas vänsteroppositioner efter 1917. Rådskommunismen var starkast i Tyskland och Nederländerna och bland dess mest framträdande tänkare kan räknas Rosa Luxemburg, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Man betonade arbetarklassens spontanitet och självständiga kamp, tog avstånd från staten och arbete inom fackföreningar och trodde på en organisationsform grundad på arbetarråd. Vänsterkommunismen är en snarlik idéströmning som främst fick fotfäste i Italien. Vänsterkommunisterna betonade att kapitalismens vara eller icke vara inte var en fråga om vem som ägde produktionsmedlen utan om arbetet och värdet härskade över de ekonomiska relationerna. Man förde därför fram vikten av att upphäva marknaden, lönearbetet och varuformen. Man tog inte heller avstånd från partitanken även om man skiljer sig från bolsjevikernas partiteori. Bland vänsterkommunismens främsta tänkare kan bland andra räknas Amadeo Bordiga. Vänsterkommunismen och rådskommunismen har varit en viktig influens för moderna anarkister, autonomister, den moderna ultravänstern och grupper som situationisterna.
Förhållande till socialism Beteckningen socialism användes först 1834 av både Pierre Leroux i Frankrike och av anhängarna till Robert Owen i England. Beteckningen kommunism introducerades ca 1839 i Paris av flera hemliga revolutionära grupper.
Under första hälften av 1800-talet användes socialism och kommunism nästan som synonymer där socialismen ofta sågs som en idé för de intellektuella medan kommunism sågs som en lära för arbetarna. Under 1800-talets andra hälft blev ordet kommunism ovanligare och de flesta nybildade arbetarpartier med kommunistiska idéer kallade sig oftast socialistiska eller socialdemokratiska, så till exempel det tyska socialdemokratiska partiet som stod Marx och Engels nära. Först efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 började flera organisationer kalla sig kommunistiska igen. I och med tredje internationalen (komintern, 1919–43) kom skillnaden mellan kommunism och socialism/socialdemokrati att ligga i hur vägen till det klasslösa samhället skulle te sig. Socialister/socialdemokrater kom att förorda icke-våld och fredliga reformer, medan kommunister förordade samhällsförändringar med hjälp av klasskamp och väpnad revolution.
Hos Marx och Engels användes begreppen som synonymer utan urskiljning, men enligt Lenin var socialism och kommunism två olika stadier i samhällsutvecklingen: ”Den vetenskapliga skillnaden mellan socialism och kommunism består endast i att det första ordet betecknar det första stadiet av det nya samhälle, som växer fram ur kapitalismen, det andra ordet det högre, påföljande stadiet, av detsamma.”Vladimir Lenin: Valda verk i två band, Band II, del 2, Det stora initiativet, Moskva 1956, sid. 227.
Definitionerna har dock inte varit entydiga, Svensk uppslagsbok såg 1933 kommunism som en sorts socialism som starkare betonade egendomsgemenskapen och den offentliga regleringen av den enskildes privatliv än övrig socialism.
Kommunismen och staten