Tyrus Raymond "Ty" Cobb, född den 18 december 1886 i Narrows i Georgia, död den 17 juli 1961 i Atlanta i Georgia, var en amerikansk professionell basebollspelare som spelade 24 säsonger i Major League Baseball (MLB) 1905–1928. Cobb var outfielder, främst centerfielder. Han var även spelande tränare under sex säsonger 1921–1926.
Cobb, som hade smeknamnet The Georgia Peach, spelade under de första 22 säsongerna av karriären för Detroit Tigers, där han även var spelande tränare under de sista sex säsongerna. Han avslutade karriären med två säsonger för Philadelphia Athletics.
Cobb anses av många ha varit bland de bästa spelarna i MLB någonsin. Hans storhetstid inföll under en period i MLB:s historia som kallas the dead-ball era (1901–1919), vilken kännetecknades av få homeruns och över huvud taget få poäng under matcherna. Han saknade inte förmåga att slå långa slag; bland annat hade han högst slugging % i American League under åtta olika säsonger och flest homeruns under en säsong (det räckte dock med bara nio den säsongen). Han föredrog emellertid den spelstil som dominerade under perioden och visade förakt för homerun-slagmän som Babe Ruth under the live-ball era, vilken inträdde med början 1920.
Cobbs heta temperament, aggressiva spelstil och extrema vinnarskalle gjorde honom impopulär bland motståndarna och deras supportrar (och en del medspelare), men de flesta historierna om honom har visat sig vara överdrivna eller rentav påhittade, däribland att han vässade dobbarna på sina skor för att skada motståndare och att han var en rasist.
Cobb satte under sin karriär en stor mängd rekord. Han hade högst slaggenomsnitt i American League under tolv olika säsonger (eller elva; det är omtvistat vem som hade högst slaggenomsnitt 1910, se nedan) och flest hits under åtta olika säsonger (det senare rekordet har tangerats av Willard Brown i Negro leagues). Under hela 23 olika säsonger, som dessutom kom i en följd, hade han ett slaggenomsnitt på minst 0,300, fyra fler än någon annan, och han tangerade rekordet för flest säsonger med ett slaggenomsnitt på minst 0,400 med tre, vilket även har tangerats efter honom. När han lade av efter 1928 års säsong var han etta genom tiderna i MLB i bland annat hits (4 191 eller 4 189 beroende på källa), poäng (2 246 eller 2 245 beroende på källa) och total bases (5 859 eller 5 854 beroende på källa), rekord som först långt senare överträffades, och han är fortfarande (2024) tvåa i hits efter Pete Roses 4 256 och i poäng efter Rickey Hendersons 2 295. Hans mest kända rekord var kanske ändå det i slaggenomsnitt under karriären (0,367 eller 0,366 beroende på källa), som gällde fram till dess att statistik från Negro leagues införlivades med MLB:s statistik 2024, då Josh Gibson övertog rekordet med ett slaggenomsnitt på 0,372 (senare ändrat till 0,371). Cobb dominerade inte bara med sitt slagträ utan var även en snabb och orädd löpare ute på bas, där han under karriären stal 892 (eller 897) baser, fortfarande (2024) fjärde flest i MLB:s historia. I det defensiva spelet som outfielder var han inte lika framstående, men fortfarande ansedd som utmärkt av många. Han innehar, mycket tack vare sin långa karriär, det mindre smickrande rekordet i American League i antal errors under karriären med 271.
Cobb vann Chalmers Award 1911, en föregångare till MVP Award. Han valdes 1936, som en av de första fem spelarna någonsin, in i National Baseball Hall of Fame. Han fick flest röster av de fem, fler än bland andra Babe Ruth. Hans röstandel på 98,2 % gällde som rekord ända fram till 1992, då Tom Seaver fick 98,8 % av rösterna. Eftersom Cobb spelade utan tröjnummer på dräkten har Tigers inte kunnat pensionera hans tröjnummer, men i stället är hans efternamn uppsatt på klubbens hemmaarena på samma plats som namnen och numren på de spelare som fått sina tröjnummer pensionerade.
Uppväxt miniatyr|stående|vänster|Cobb som bebis 1887. miniatyr|stående|vänster|En ung Cobb (längst till vänster i främre raden) när han spelade i hemstaden Royston. Cobb föddes 1886 i ett litet lantligt samhälle kallat Narrows eller The Narrows i Banks County i nordöstra Georgia. Hans far William Herschel Cobb (1863–1905) var en välutbildad man som arbetade som lärare och tidningsredaktör. Han var även under en tid delstatssenator. Cobbs mor Amanda Chitwood Cobb (1871–1936) kom från en fin familj och var bara 15 år när han föddes. Han fick senare två småsyskon, lillebrodern Paul (1889–1964) och lillasystern Florence (1892–1944).
När Cobb var barn flyttade familjen till närbelägna Royston, där han växte upp. Redan i unga år blev han intresserad av baseboll och började spela för en lokal klubb i Royston. Han visade sig vara duktig och började drömma om en karriär inom sporten, till hans fars stora förtret. Fadern ville att han skulle skaffa sig en utbildning, men gick till slut motvilligt med på att han skulle få pröva lyckan som basebollproffs. Faderns varning blev sedermera berömd: "Kom inte hem som en misslyckad person!" ("Don't come home a failure!")
Karriär Minor League Baseball Inför 1904 års säsong grundades en ny proffsliga i baseboll i den amerikanska södern som fick namnet South Atlantic League. Ligan var en minor league på nivå C, den näst lägsta nivån. Cobb, som då var 17 år, skrev brev till klubbarna i ligan och erbjöd sina tjänster. Han fick svar från klubben i Augusta i Georgia och lyckades ta en plats i laget med en lön på 50 dollar i månaden, men efter bara två matcher släpptes han av ekonomiska skäl. Han lät sig inte nedslås av detta utan fann en ny klubb i Anniston i Alabama, som spelade i den halvprofessionella Tennessee-Alabama League, en liga som stod utanför Minor League Baseball. För att höja sitt eget värde skrev han vykort under falska namn som innehöll lyriska omdömen om honom själv till en inflytelserik sportjournalist. Denne gick på tricket och skrev en uppskattande artikel om honom. Cobb spelade bra för Anniston fram till dess att klubben upplöstes i början av juli, och det finns uppgifter om att han spelade åtminstone någon match för klubben i Sheffield i Alabama i samma liga. Han erbjöds efter det att komma tillbaka till Augusta och det accepterade han. På 37 matcher för Augusta under säsongen var hans slaggenomsnitt bara 0,237.
Cobb fortsatte att spela för Augusta även 1905, som kom att bli ett avgörande år i hans liv. Under försäsongen fick han chansen att visa upp sig i ett par träningsmatcher mot hans framtida klubb Detroit Tigers, som hade sin försäsongsträning förlagd till Augusta. Under säsongen lärde han sig att vara aggressiv som löpare ute på bas och att bunta, två egenskaper som kom att karakterisera hans spel under resten av karriären, av veteranen George Leidy. Under Leidys mentorskap blev Cobb South Atlantic Leagues bästa spelare och Tigers och andra storklubbar började lägga märke till honom. Då, i början av augusti, inträffade en familjetragedi som kom att prägla Cobbs liv – hans mor sköt ihjäl hans far. Enligt modern hade fadern åkt bort och sagt att han inte skulle komma hem förrän ett par dagar senare. När hon väcktes på natten av ett ljud och såg någon huka utanför fönstret sköt hon två skott, enligt henne utan att inse att det var hennes make hon sköt. Det spekulerades i att fadern hade misstänkt att modern var otrogen och därför smugit tillbaka till huset; han var nämligen beväpnad när han sköts. Modern åtalades för dråp men friades. Cobb, som älskade och respekterade sin far, tog det hela mycket hårt. När han senare tillfrågades varför han kämpade så hårt när han spelade svarade han att han gjorde det för sin far, som aldrig fick se honom spela på den högsta nivån.
I samband med faderns tragiska död åkte Cobb hem till Royston, men bara någon vecka senare var han tillbaka och spelade för Augusta. Innan augusti var över, med ett slaggenomsnitt på 0,326 (högst i ligan och skyhögt över ligagenomsnittet på 0,225) hade Detroit Tigers köpt hans kontrakt för 700 (eller 750) dollar. Det var ett bitterljuvt ögonblick för Cobb, som sörjde att hans far inte fick uppleva denna stora stund.
Major League Baseball Detroit Tigers miniatyr|Cobb (till höger) i samspråk med Detroit Tigers tränare Bill Armour den 30 augusti 1905, samma dag som han debuterade för klubben. Efter en tre dagar lång tågresa debuterade Cobb för Detroit Tigers den 30 augusti 1905 i en hemmamatch mot New York Highlanders, bara tre veckor efter faderns tragiska bortgång. I sin första at bat, mot den framtida National Baseball Hall of Fame-medlemmen Jack Chesbro, slog han en double, den första av över 4 000 hits som han skulle komma att slå under karriären. Han var den yngsta spelaren i American League (AL) den säsongen, ännu inte 19 år fyllda. Cobb, som aldrig tidigare hade varit norr om Mason-Dixon-linjen och var en udda fågel i Detroit, fick utstå hård mobbning från sina nya lagkamrater, vilket fjärmade honom från dem samtidigt som han använde det som tändvätska. Han spelade 41 matcher för Tigers, med ett slaggenomsnitt på blygsamma 0,240 (0,238 enligt Baseball-Reference.com), en homerun och 15 RBI:s.
Cobb missade säsongsinledningen 1906 när han var hemma i Georgia under moderns rättegång angående faderns död, men när han kom tillbaka fortsatte mobbningen och blev ännu värre. Hans lagkamrater uppfattade honom som snobbig; medan de tillbringade ledig tid i barer eller på taffliga varietéföreställningar besökte Cobb museer och bibliotek. Trots lagkamraternas hårda behandling spelade han mycket bra och hade ett slaggenomsnitt över 0,350 i slutet av juni. I juli lämnade han laget och återvände inte förrän i början av september. Enligt Tigers genomgick han någon form av operation, men många tror att han fick vård för ett nervöst sammanbrott som han fick på grund av pressen som han utsattes för. Under säsongen höjde han sitt slaggenomsnitt rejält till 0,320 (0,316 enligt Baseball-Reference.com) på 98 matcher, med en homerun och 34 RBI:s (41 enligt Baseball-Reference.com). Under resten av karriären hade han aldrig ett lägre slaggenomsnitt än så.
Efter att mest ha varit centerfielder under de två första säsongerna spelade Cobb som rightfielder under de tre nästa, och det var också då som han etablerade sig som en superstjärna. Han fick sitt stora genombrott 1907 då han för första gången hade högst slaggenomsnitt i AL med 0,350, vilket även var högst i hela MLB. Han var den yngsta spelaren dittills att ha högst slaggenomsnitt i sin liga, ett rekord som stod sig till 1955 då det slogs av en annan Tigers-legend, Al Kaline. Han var även bäst i MLB avseende RBI:s med 119, hits med 212 och total bases med 283 samt bäst i AL i slugging % med 0,468, on-base plus slugging (OPS) med 0,848 och stulna baser med 49 (53 enligt Baseball-Reference.com). Vidare slog han på sina 150 matcher fem homeruns, vilket räckte för att vara delat näst bäst i AL. Tigers vann AL för första gången och kvalificerade sig därmed för World Series mot Chicago Cubs, som vann enkelt med 4–0 i matcher (och en oavgjord). Cobb lyckades inte lika bra som i grundserien med ett slaggenomsnitt på bara 0,200 och inga RBI:s.
Tigers vann AL igen 1908 och Cobb hade igen högst slaggenomsnitt i ligan med 0,324, på 150 matcher. Dessutom var han etta i slugging % med 0,475 (0,476 enligt Baseball-Reference.com), OPS med 0,842 (0,844 enligt Baseball-Reference.com), RBI:s med 108, hits med 188, doubles med 36, triples med 20 (bäst i MLB), extra-base hits med 60 och total bases med 276. Vidare slog han fyra homeruns. I en repris från föregående år stod Chicago Cubs för motståndet i World Series och Cubs vann igen, denna gång med 4–1 i matcher. Cobb spelade bättre och hade ett slaggenomsnitt på 0,368 och fyra RBI:s.