Egennamn () används för att identifiera en specifik person, plats, organisation, föremål eller annan unik enhet och skrivs generellt med stor begynnelsebokstav. Egennamn skiljer sig från andra substantiv, som beskriver generella saker, personer eller platser.
Motsatsen till egennamn är appellativ.
Användning Egennamn kan till exempel användas för: Personer, och kallas då personnamn, till exempel Maria, Coralie, Martin Luther. Orter, berg, sjöar, floder, gatunamn etc och kallas då ortnamn, till exempel Piteå, Klippiga bergen, Indalsälven. Vissa företag, organisationer och liknande, till exempel Skeppshult, Amnesty, Mensa, Tradition.
Grammatik Det vetenskapliga studiet av egennamn och deras ursprung kallas onomastik.
Egennamn böjs i kasus, (på svenska urskiljs alltså genitiv från nominativ), men inte i numerus och species, vilket alltså skiljer dem från de flesta andra substantiv. Det är till exempel inte möjligt att bilda bestämd form plural av Indalsälven ["Indalsälvarna"]. Egennamn är alltid obestämd form singular till sin natur eftersom de avser något konkret. I vissa språk, till exempel finska och isländska böjs egennamn i fler kasus (till exempel Suðurland och á Suðurlandi). Det görs till exempel inte för tyska som har fyra kasus men inte för egennamn (till exempel Berlin och "nach Berlin"). Egennamn skrivs vanligtvis med stor bokstav i början av ordet.
Egennamn kan bilda adjektiv, till exempel "stockholmsk" och "skånsk". Det är en form av ordbildning, inte böjning.
Beskrivande egennamn har ofta sitt ursprung i konstruktioner med vanliga subjekt, till exempel har namnet Big River sitt ursprung i ett upprepat användande av "big river" för att beskriva en viss flod.
Proprium (nomen proprium) är en ålderdomlig beteckning för egennamn.
Se även Appellativ Personnamn Ortnamn Gatunamn Substantiv Institutet för språk och folkminnen
Referenser
Vidare läsning
Externa länkar Institutet för språk och folkminnen Nordiska namn Barnnamn
Kategori:Namn Kategori:Substantiv